”Framtid ska min dotter heta”: Om den antifacklige konsuln i Sandviken

Facken har inte alltid funnits, det kan vara nyttigt att påminnas om ibland. Tvärtom krävdes hårda strider och stora uppoffringar från de arbetare som en gång var med och lade grunden till att de svenska facken bildades.

Det är något Bernt-Olov Andersson skildrar i sin senaste roman ”Framtid ska min dotter heta”.

Romanen handlar dels om livet på bruket i Sandviken på slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, men även om hur facket på Sandvik i Sandviken bildades, och vilket enormt motstånd som fanns hos arbetsgivaren.

En ny bild av ”filantropen” Göransson

Det senare finner jag personligen väldigt intressant, detta då jag är Gävlebo, och alltså uppvuxen ”granne” med Sandviken. Jag har fått till mig hur goda filantroper arbetsgivaren, konsul Göransson, och hans familj var.

De Göranssonska stiftelserna finansierar mycket av kulturen och sociala områden i Sandviken än i dag, bland annat stipendier för studerande med Sandviken-anknytning (något som jag som Gävlebo under tiden jag studerade var gravt avundsjuk på).

Men nu har min bild av konsul Göransson blivit mer nyanserad. Och det tackar jag Bernt-Olov Andersson för. Konsul Göransson och hans son var gravt antifackliga och de som de misstänkte försökte organisera sig, eller läsa den socialdemokratiska tidningen Arbetarbladet, sparkades från jobbet, svartlistades och hade inte heller någon bostad, då bruket ägde de boenden som arbetarna hyrde.

Många av de svartlistade flydde till Amerika för att starta ett nytt liv där.

Tvingades gömma tidningen

Boken handlar även en hel del om tidningen Arbetarbladet, vilket även det är något jag finner personligen intressant då det var min arbetsplats under flera år innan jag började på Elektrikern.

Det var i Arbetarbladet som arbetarna fick veta vad som hände i världen och i Sverige, och hur viktigt det var att organisera sig för att få en drägligare arbetsmiljö och ett bättre liv.

Tidningen fick ständigt gömmas för arbetsgivaren och tjänstemännen.

Avskedades för sitt fackliga arbete

Ja, det är en roman, men verklighetsbaserad. Boken bygger på Bernt-Olov Anderssons möten med Mauritz Westberg (1886-1982) som var med och startade fackföreningen på Sandvik i Sandviken.

På grund av sitt fackliga engagemang avskedades han och förbjöds att besöka familjen som bodde i bolagets lägenhet.

Men Mauritz som agerat som sekreterare i föreningen var beläst och duktig på att skriva, och fick möjlighet att börja skriva för Arbetarbladet. Därefter blev han socialdemokratisk riksdagsledamot i nära fyrtio år.

Det här är en viktig berättelse och jag tycker att du ska läsa den.