Jag brukade ta tunnelbanan från Alfwife. På hotellet sa de att promenaden skulle ta sju minuter, men den kändes som en kvart.

Det var bartendern, flickan med det burriga håret, som påstod detta den första kvällen. Jag hängde vid hennes disk och botade min jetlag med en Pinot.

Det var något märkligt bekant över henne, men jag visste inte vad. Även för henne berättade jag att jag befann mig på återbesök. För första gången på 47 år.

Så trist att gå där intill trafikleden. Jag är inbiten kollektivåkande svensk. Från Alfwife tar jag tunnelbanan de tre stationerna till Harvard Square.

Jag stannar till i solen och betraktar denna livfulla del av Cambridge, alla studenter med sina laptops och kaffemuggar från Starbucks, några homeless tiggare som konverserar artigt med turister och bofasta.

Borde jag leta upp henne? Vad gör hon idag? Har hon blivit en framgångsrik karriärkvinna eller en utslagen knarklangare?

Tiggarna har sina fasta platser, ungefär som i min hemstad numera, någon intill en tidningsbox, någon annan vid muren där det skulle ha varit vackert med en fontän eller något liknande, en tredje sittande med gitarr och cowboyhatt.

Turisterna frågar efter vägen till Art Museums eller American Repertory Theather.

När jag besökte Massachusetts den där sommaren var jag ung student. Jag bodde hos en familj i den välmående förorten West Bridgewater.

Några episoder och scener minns jag, som när jag fick måla staketet till kyrkan i församlingen som familjen tillhörde.

Lojalt grep jag mig an uppgiften, men S, dottern som jag gjorde mina lovar kring, vägrade. Hon var ett marijuanarökande svart får, ofta tillrättavisad av sin präktiga syster.

Borde jag leta upp henne? Vad gör hon idag? Har hon blivit en framgångsrik karriärkvinna eller en utslagen knarklangare?

Nog blev jag förälskad, jag tänkte ju ständigt på henne när jag var tillbaka i Sverige. Jag borde ringa min fru och be om råd. Hon skulle säga något om att jag inte får missa nuet. Av oss båda är det jag som är svartsjuk.

Jag var inte särskilt förberedd på vad jag skulle hitta i arkivet. Än mindre förberedd var jag på mina fynd i hotellbaren.

Inte långt från Harvard Square är jag nära att gå vilse. När jag har missat någon gata, vecklar jag upp kartan, ett färgglatt gratisexemplar som jag fått av bartendern med det burriga håret. Var har jag sett henne förut?

På Schlesinger Library sitter jag vid en apparat som scannar mikrofilmer och vars resultat jag sedan kan bränna in på en cd eller e-posta till mig själv. Släktforskning är kul, även om det får mig att tänka på att jag inte har några barn.

Jag var inte särskilt förberedd på vad jag skulle hitta i arkivet. Än mindre förberedd var jag på mina fynd i hotellbaren, där jag satt varje kväll.

Hotellet låg lite väl långt från Harvard Square och ännu längre från Boston. Det använde jag som förevändning för att häcka i baren och konversera bartendern, det vill säga antingen den unga flickan eller den lismande mannen med en högt belägen midja.

En kväll, när jag hade duschat av mig det klibbiga Massachusetslagret på huden, tog jag hissen till lobbyn. Jag satte mig på min plats vid disken, det vill säga ganska långt till vänster.

Så upptäckte jag att det inte var lismaren som serverade. Han hade bytt pass med flickan, vars utseende alltid blev ett samtalsämne, eller antydan till samtalsämne, oss stammisar emellan. Någon gång hyssjade elektrikern från Ohio åt oss andra.

Är det otrohet att sitta bredvid sin livskamrat och oupphörligen ha sina tankar på en gammal kärlek?

Hon var lika vacker som S den där sommaren? Jag gjorde inget move. Det gjorde hon, men det blev inget mer. Vi satt i hennes flickrum och lyssnade på Van Morrisons ”Stoned”.

Några gånger på senare tid har jag försökt hitta hennes namn på Facebook. Är det otrohet att sitta bredvid sin livskamrat och oupphörligen ha sina tankar på en gammal kärlek, även om den aldrig, som det brukar heta, fullbordades?

Vem är hon där bakom disken, hon som fyller mitt vinglas med råge, big is beautiful, inte så där fint och enligt europeisk etikett bara upp till och med kupans rundning, nej, högt upp ska det vara, hela glaset, det rinner till och med några droppar utanför som hamnar på mitt numera ansenliga magparti?

Det står ett nytt glas framför mig, och jag smakar på det faktum att kvinnan hemma har hållit fast vid mig under alla år. Jag kunde aldrig uppfylla vår önskan om barn, men vi kompenserar barnlösheten med annat. Med släktforskning.

– Jag hörde vad du pratade med Jack om häromkvällen, säger flickan.

– Va, var du här då?

– Nej, han berättade.

Det är inte rynkor. Det är årsringar i demokratins tjänst.

Jag lyssnar på flickan samtidigt som det pågår en talk show i tv:n. ”Vilken gammal och rynkig politiker”, hör jag någon utropa, antingen i tv:n eller bakom mig.

”Det är inte rynkor. Det är årsringar i demokratins tjänst.” Vilken aforism! Den måste jag skriva upp!

– Jag tror dig helt enkelt inte, säger hon.

– Va?

– Att det inte hände något mellan er.

Hon fortsätter med eftertryck:

– Jag har hört talas om dig. Jag överdriver inte om jag säger att jag har hört talas om dig till leda.

Jag vill ha bilden klar för mig, eller vill jag det? Kommer det att ta en timme, två timmar innan jag har insett att jag har mött en systerdotter till min ungdoms förälskelse.

Jag hör flickans ord, noterar att det finns en sorg i hennes blick.

Hon lever i sin egen värld, hon gick in i den för kanske 40 år sedan.

– Moster talar alltid om svensken, säger hon.

Och vad bör hända nu? Kan min nyvordne kompis från Ohio ge mig ett råd? Första kvällen frågade han, på amerikanskt manér, ut mig om min familj.

Jag svarade med att fråga honom om hans jobb. Är han som elektriker F-skattare, outsourcad. Jag kunde inte komma på vad outsourcad hette på engelska.

Och nu undrar jag tyst om jag ska be om telefonnumret till S, ska jag bege mig till rummet och ringa S eller ska jag ägna mig åt något helt irrelevant, mitt ofullständiga släktträd i datorn?

Flickan skyndar sig att rulla ner jalusin framför alla flaskor. Innan jag har sagt något, förklarar hon att hon vill följa med mig till New York City, ja, hon vet naturligtvis att det är min nästa anhalt.

Hon säger att hon bara har varit där en gång, för några år sen, tillsammans med sin moster, S således, som hade fått för sig att ”svensken” hade flyttat dit och att hon skulle hitta mig där.

– Hon lever i sin egen värld, hon gick in i den för kanske 40 år sedan, har jag förstått, och varje gång hon ska lämna gruppboendet måste hon ha personal med sig. Det hade hon då också, den där helgen i New York.

Hon börjar förklara, överdrivet tydligt för gamlingen från Europa, att det är inget café hon tänker jobba på.

Flickan berättar att de lånade en äcklig lägenhet. S dödade kackerlackor med hårspray och slängde alla stela kadaver i tvättstället. Sedan kom gruppboendets assistent med tändstickor och gjorde en snygg brasa av liken.

Den där händelsen får jag berättad på nytt, flera gånger, när vi, jag och hon som nyss bara var en okänd bartender med burrigt år, satt oss på en buss till New York.

Destinationen är en gata nära Penn Station som vi når via Sjätte avenyn. Stoppen är många, särskilt i Harlem. Innan vi är framme, plockar mitt ressällskap upp en lista, skriven med ungdomlig piktur. Tio rader, ett ord på varje. Hon säger att hon ska söka jobb.

Jag kastar ett öga på papperet:

– Men det står ju bara Starbucks, säger jag.

– Självklart.

– Då kan du väl lika gärna fortsätta vara bartender i Cambridge.

När hon ler får hon sin mosters ansiktsdrag. Hon börjar förklara, överdrivet tydligt för gamlingen från Europa, att det är inget café hon tänker jobba på. Hon ska till Starbucks huvudkontor och bli konsult.

Hon säger att i det ögonblick som Starbucks introducerade Vanilla Cappuccino borde de också ha utökat musikutbudet. På ett Starbucks ska gästen veta att hon eller han någon gång får lyssna på en bakgrundsmusik i form av house och reggae.

Jag slet upp dörren, tog ett par steg fram till sängen.

– Du ska kanske fortsätta resan till Seattle. Det är där Starbucks har sitt huvudkontor.

Och nu sitter vi tysta. Hon tittar på sin lista, medan jag plockar fram minnet från den där tidiga morgonen då det var dags för mig, utbytesstudenten, att ta avsked. Jag tvekade ett ögonblick, innan jag smög in till S i hennes rum. Hon låg och sov på magen, bara hårburret syntes.

Jag väckte henne genom att varligt ta på hennes axlar. Hon gav ifrån sig ett ljud, det var svårt att tyda det, men hon tog min hand, höll i den länge. Hon förde den till sin kind. Jag tror att hon också kysste den lätt, men är inte säker. Jag smög ut.

Utanför garaget väntade hennes pappa. Det var visserligen inte mycket till köer så dags, men vi borde ändå ge oss iväg mot uppsamlingsplatsen för mig och mina studentkamrater.

Halvvägs nerför trappan stannade jag. Pappan hade hunnit starta motorn. Ändå vände jag mig om och sprang tillbaka. Nu brydde jag mig inte om att jag förmodligen väckte huset.

Jag slet upp dörren, tog ett par steg fram till sängen. Jag hade nyss stått där. Det kunde ha gått högst en minut, eller kanske två. Jag kände fortfarande hennes värme i min hand.

Och vem var regissören bakom mötet med S burriga släkting?

Men nu gapade sängen tom. Kudden låg på golvet bakom sängens kortsida. Statyetten i bokhyllan, som jag hade stått och glott på den där marijuanakvällen, var omkullvält.

Inget burrigt hår.

47 år är en lång tid, men jag minns hur jag letade efter S inne i rummet. Kanske tänkte jag att jag någon gång skulle återse henne.

Jag minns hur pappan tryckte på signalhornet. Det fanns ingen anledning att tvivla på att han brukade vara hänsynsfull mot grannar och andra. Tutade gjorde han likväl.

En stund senare satt jag på hans breda passagerarsäte.

Nu iakttar jag systerdottern, som är ungefär lika gammal som S var den där sommaren. Jag funderar över vad som jag egentligen ville med min resa.

Och vem var regissören bakom mötet med S burriga släkting?

Hon håller huvudet sänkt. Jag kan inte se hennes ansikte.

Bussen kör genom en tunnel. Vi bör vara framme snart.