Amanda blev elektriker – mot alla odds

Nu har det gått dryga tre år sedan den där dagen då Amanda Lindqvist satt vid datorn och slöscrollade på Skellefteå kommuns hemsida. Tre år där hon såväl hunnit utbilda sig till elektriker som lyckats få ett fast jobb.

I dag är hon andraårsmontör på Bravida i Skellefteå, och hon säger att hon gjort rätt val.

– I vården blir du aldrig klar. Aldrig färdig. Men som elektriker slutför du dina jobb, det känns som ett belöningssystem. Du är nöjd med det du gjort under dagen och det är väldigt skönt, säger hon när vi träffas på Bravidas kontor i Skellefteå.

Känslan av att räcka till ­– och lönen – är den stora skillnaden mellan vården och elbranschen, menar hon.

– När jag väntade sista barnet jobbade jag natt på psyket och det var mycket elände och lite lön för mödan. Det kändes inte som att jag kunde bidra med det som verkligen behövdes. Patienterna kom ofta tillbaka efter några månader. Det kändes som att det bara handlade om att spara pengar hela tiden.

Vi var tvungna att släcka cigaretten, men blev instängda på toaletten. En man som hade psykos – och tillika svart bälte i karate – stoppade oss så vi inte kom ut.

– Som förstaårsmontör fick jag högre månadslön än vad jag hade efter fem år inom vården, även om ob-tillägget när jag jobbade natt gjorde att jag ändå tjänade ganska bra.

Amanda Lindqvist är bara 29 år, men har redan hunnit bli fyrabarnsmamma. När hon studerade till elektriker på distans på Teknikutbildarna hade hon alla fyra barnen hemma som då var 6, 4 och 2 år gamla – samt den nyfödda dottern.

– Jag pluggade på kvällarna och tänkte att ”det här måste jag bara överleva”.

 Till de fysiska träffarna tog hon med sig den yngsta.

– Jag ammade ju henne då, så jag tog med henne. Mina kurskamrater och lärare hjälpte till att hålla henne, det var väldigt gulligt. Och när vi skrev prov så kom mina föräldrar och satt med henne utanför.

Amanda gick vårdgymnasiet och kände till en början att hon valt helt rätt yrke.

– Jag är en person som gillar sår och sprutor, egentligen gör jag det. Jag jobbade inom medicin och kirurg i fem år, och sedan i fem på psyket. Så sammanlagt arbetade jag inom vården under tio år.  

Psykvården är dock del av vården där risken för hot och våld är stor. Amanda berättar om en händelse när hon var höggravid.

– Patienterna har ibland psykoser och är inte medvetna. Jag jobbade natt tillsammans med två äldre kvinnor. En patient var på toaletten och rökte, vilket innebar att brandlarmet gick och då låses alla dörrar till avdelningen upp automatiskt. Vi var tvungna att släcka cigaretten, men blev instängda på toaletten. En man som hade psykos – och tillika svart bälte i karate – stoppade oss så vi inte kom ut. Vi larmade, och fick hjälp till slut.

När hon väl beslutade sig för att byta yrke ville hon ha ett ”typiskt mansyrke”.

– Jag ville jobba 7-16 och ha bättre betalt, förklarar hon och tillägger att mansdominansen i elbranschen inte skrämde henne. Psykvården har förhållandevis många manliga anställda.

Den sneda könsfördelningen i elbranschen var därutöver en orsak till att hon mot alla odds antogs till elutbildningen.

När Amanda sökte utbildningen till elektriker fick hon först veta att hon inte skulle räkna med att bli antagen, då hon redan hade ett fast jobb, och utbildningen var att betrakta som en arbetsmarknadsåtgärd.

Men då det är så stor brist på kvinnor i elbranschen kom hon ändå in.

Praktiken gjorde hon på Bravida i Skellefteå och där har hon stannat kvar. Hon satsade på servicesidan direkt.

– Jag gillar att jobba med människor. Det har varit många som varit hemma nu under corona, många äldre som berättar om sina liv. De är så isolerade, och om man har varit hos samma person flera gånger så anförtror de sig åt en. Kanske är det för att jag är kvinna, och att jag frågar saker tillbaka. Många pratar om sina barn, och jag kan prata om mina barn.

– Har jag berättat att jag jobbat på psyket så kan de berätta om sina egna erfarenheter.

Har du några tankar om hur el-branschen kan komma tillrätta med den sneda könsfördelningen?

– Jag tror branschen måste marknadsföra sig mer. Många unga tjejer har inte en tanke på att det går att bli elektriker. För mig var det en slump. Jag var inne på Skellefteå kommuns hemsida och såg annonsen, och här är jag nu.

Text: Anna Norling
Foto: Jonas Westling