Pierre Håkansson – Elektrikern som skjuter lerduvor i landslaget

Pierre ropar till. Den orangea lerduvan flyger ut, någon tiondels sekund senare splittras duvan. Bitarna faller ned på det gröna konstgräset. 

– Skyttet är en enorm koncentrationssport, när du koncentrerar dig så blir det tyst runt dig, allt rör sig sakta och du ser allt väldigt skarpt. Det ger en sinnesfrid, säger Pierre Håkansson, klubbordförande för Assemblin Solna, och återkommande medlem i det svenska skyttelandslaget. 

Vi befinner oss på Haninge jaktskyttebana som ligger efter vägen mot Dalarö i Stockholm. Det är höst, men Pierre Håkansson går fortfarande i shorts.

Han skjuter denna dag tillsammans med sonen Emil och tidigare kollegan Niklas. Duva efter duva slungas ut ur kastmaskinen och blir till orange splitter. 

Nu i Coronatider har det inte blivit några internationella tävlingar, men så sent som förra året sköt Pierre tillsammans med de övriga i landslaget hem EM-bronset i Estland. 

– Jag skjuter kombinationsskytte. Alla gevärsgrenar och alla lerduvegrenar, förklarar han. 

Anledningen till att det blev just skytte för Pierre Håkansson var dels att han tog jägarexamen, dels handbollen.

Det första för att det var där och då han upptäckte att det här med att skjuta var riktigt roligt, det andra för att handbollen – som han tidigare hade som fritidssysselsättning – var något han insåg att han inte skulle kunna hålla på med hela livet. 

– Men i skytte blir du bara bättre med åren. Det tar tid att lära sig skjuta. Förutom för min son då.

Här bör tilläggas att Pierres son Emil redan som 17-åring knep hem guldet i Nordiska mästerskapen, och han har inte blivit sämre sedan dess. Så det finns goda möjligheter till tuff sparring i familjen. 

Pierre säger att det var slumpen som gjorde att han blev elektriker. 

– Jag har bra händer att jobba med. Jag hade kunnat bli snickare. I gymnasiet kom jag in på kontorsmaskinsreparatörslinjen, men jag hade inga kompisar där. Jag hade en kompis som gick på el-programmet så jag ändrade mitt gymnasieval när jag väl kom in. Och det var ett bättre val.

Efter gymnasiet arbetade han på flera el-firmor i närområdet, vilket ska läsas som Lidingö – en ort han var trogen till dess att barnen flyttade ut för ett par år sedan. Nu bor han och sambon Monica två minuter från skjutbanan. 

De senaste åren har han arbetat på Skanska electro, sedermera Assemblin. Klubbordförande har han varit i sju-åtta år nu. 

Hur kom det sig att du blev fackligt engagerad?

– Det var en arbetsgivare som ville förhandla ned vår ackordssedel, han gjorde allt han kunde. Och det gick. För oss var det mycket pengar. Vi kanske fick 5.50 istället för 17 kronor per timme i ackord. Sedan gjorde han om samma grej en gång till. 

– Då bytte jag firma. Jag började engagera mig i ackordet, gick studiecirkel och letade efter en firma som hade ackordslag. Jag insåg att anledningen till att jag kan jobba på ackord är att det finns ett fackförbund som har det i sitt avtal. Och så började jag se allt annat som facket drev, och det tyckte jag inte var något konstiga saker, för jag höll med. 

Han säger att uppdraget som ackordslagbas är ett stort förtroendeuppdrag. 

– Du har hand om andra människors privatekonomi. Allt avgörs av hur bra vi jobbar tillsammans, och att jag kan ta betalt. Så du kanske har fyra, fem familjers ekonomi på ditt samvete när du går in till chefen och lämnar in ackordssedeln. 

I dag arbetar Pierre Håkansson 50 procent som klubbordförande för Assemblin Solna, 50 procent som fackligt förtroendevald på Elettan. 

Det finns två poler i samhället, och får du bara reda på att det finns en pol – Svenskt näringsliv, arbetsgivarna – då ser du aldrig den andra polen. Samtidigt som de flesta tillhör arbetarpolen.

Saknar du att vara ute och skruva själv?

– Ja, till viss del. Det är mycket lättare att sköta om sig själv än att tänka åt andra, försöka styra upp saker och prata med människor som har olika syn på saker hela tiden. Jag har hållit på med det här i sju år nu, och det kommer svackor. Man blir ganska mätt på människor med jämna mellanrum. 

Har du märkt någon skillnad i fackligt engagemang under de åren du varit aktiv?

– Engagemanget är nog lika starkt, men det är inte lika många som engagerar sig. 

Varför tror du att det ser ut så?

– Det är så samhället ser ut. Jag kan bäst själv, jag klarar mig själv. 

– Det krävs att man får lära sig vad det handlar om redan i grundskolan. För nu kommer många ut och de verkar ha missat något, i samhällskunskapen eller nåt. Fullständigt missat. Det finns två poler i samhället, och får du bara reda på att det finns en pol – Svenskt näringsliv, arbetsgivarna – då ser du aldrig den andra polen. Samtidigt som de flesta tillhör arbetarpolen. Det går inte att ifrågasätta. Man missar i undervisningen, den här gamla klassfrågan belyses inte över huvud taget, och det är den som avgör allt. 

– Vi måste organisera oss för att inte bjuda under varandra, det är hela grundidén. 

Text: Anna Norling
Foto: Gustav Gräll