Den uppgrävda graven luktade våt jord och något mer – något unket, något illaluktande och starkt påminnande om den söta lukten av död.

Nu kom den inte från liket – eller rättare sagt skelettet, då det inte var mycket mer – utan från dödgrävarnas arbetskläder, vilka var i akut behov av att tvättas.

Ekenberg tittade på Alfredsson och Larsson, eller Hasse & Tage, som de kallades i Staden.

– Fy fasen, ni stinker, sa han helt ärligt medan han tittade uppfodrande på dem.

– Vi har för fan inte grävt upp den jäveln, sa Tage.

Hasse nickade instämmande.

Men värre var att lokaltidningens mest avskydde gam, Per ’Kladde’ Karlsson, var på ingång med både penna och digitalkamera.

– Han bara satt där när vi kom. Vi är oskyldiga.

– Utom till att lukta värre än han, utbrast Ekenberg och pekade med tummen mot huvudpersonen denna förmiddag.

– Vet ni vem det är?

Duon tittade på varandra. Skruvade på sig och Alfredsson tog försiktigt till orda.

– Det måste vara Ingvar Lindkvist, slog han fast. Det är hans grav och den är ju tom nu. Kistan är ju uppbruten och det är ju hans gravsten som är sönderslagen.

Ekenberg gick runt graven och såg att någon hade, med något kraftfullt verktyg typ slägga, krossat gravstenen av granit.

De var ganska många kring graven nu. Förutom Ekenberg själv var det två uniformerade polismän, teknikern Eva Svensson och de två dödgrävarna.

Samtidigt såg han hur polischefen Johan Persson närmade sig på grusgången med bestämda steg.

Men värre var att lokaltidningens mest avskydde gam, Per ”Kladde” Karlsson, var på ingång med både penna och digitalkamera.

Hon var egentligen för ung för att vara kriminaltekniker, men hade varit en idog stjärnstudent och därför lyckats ta några genvägar i sin karriär.

– Lasse, bad Ekenberg en av de uniformerade poliserna, håll ”Kladde” borta och inga foton. Och se till att ingen kommer innanför avspärrningen. Ingen.

Den tilltalade Lars Öberg nickade, gjorde en diskret honnör och gick i riktning mot det fria ordets representant. Denne protesterade, men hade föga för detta utan fick finna sig i att se i stort inget på avstånd.

Eva Svensson tog för ögonblicket jordprover och luktade misstänksamt på gravstenen. Hon såg betänksam ut.

Hon var egentligen för ung för att vara kriminaltekniker, men hade varit en idog stjärnstudent och därför lyckats ta några genvägar i sin karriär.

Hennes röda hår och hennes utstrålning fick män att titta två och tre gånger efter henne när hon handlade på ICA.

Hon var ensamstående, trodde i alla fall de flesta. Vad få visste var att hon levde tillsammans med en annan kvinna som arbetade på länsstyrelsen i grannstaden. Hennes intresse för män var med andra ord minimalt. Hon älskade sin sambo, med vilken hon bodde tre mil bort.

Eva Svensson var en lysande kriminaltekniker och hon såg upp på Leif där han stod på behörigt avstånd från graven – eller det som varit en grav.

Ekenberg hade sett mycket, men det här var i det grövsta laget. Han kände ett illamående och tittade bort.

– Leif, började hon. Den som grävde upp den här hatade honom. Det är jag säker på, för någon har pissat på både gravstenen och liket. 

– Räcker det till att ta prover, kanske få fram DNA?

Hon såg fundersam ut innan hon svarade.

– Ja, med lite tur tror jag det. Om det här inte räcker, sa hon och höll upp en plastpåse med avföring.

Ekenberg hade sett mycket, men det här var i det grövsta laget. Han kände ett illamående och tittade bort. Någon hade gjort sina behov på graven. Värre förnedring av en död kunde han inte tänka sig.

– När kan du ha några besked tror du?, frågade han vänligt det rödhåriga oraklet.

Eva Svensson såg på honom och såg bekymrad ut.

– Teoretiskt skulle det väl kunna gå på några dagar som du vet. Men det är väl köer och jag tror inte att vår vän här blir prioriterad, så räkna med minst en vecka.

Hon såg lite uppgiven ut och den röda luggen syntes som en stoppsignal i hennes panna.

De två stinkande herrarna såg på varandra innan den tilltalade Alfredsson svarade.

Ekenberg suckade. Dock insåg han att en död sedan tjugo år knappast kan kallas för prioriterad. Hans uppmärksamhet ägnades istället åt den lilla grävmaskinen av märket John Deere, och han drog slutsatsen att den hade använts under natten för att gräva upp liket. I varje fall sannolikt.

– Eva, har du tagit prov på den där?

– Ska göra det, svarade hon och tittade upp från marken. Att den användes är jag säker på, men om det finns användbara fingeravtryck får vi se. Jag ska ta det sedan, men jag ville ta prover här först innan det eventuellt börjar regna.

Ekenberg såg det kloka i hennes beslut. Eventuella fingeravtryck skulle i alla fall vara inlåsta i den lilla hytten.

Han såg sig om efter de två dödgrävarna. De stod en bit längre bort så han styrde stegen mot dem. Han ville ha svar på några viktiga frågor – även om han anade svaren.

– Alfredsson, sa han, var brukar ni ha John Deeren på nätterna? Är den inlåst, eller? Vem har tillgång till den?

De två stinkande herrarna såg på varandra innan den tilltalade Alfredsson svarade.

– Vi har inget gjort!

De två såg på varandra och tittade ner i backen som två ungar som ertappats med att palla äpplen.

– Jag har inte sagt det, svarade Ekenberg trött. Jag vill bara veta vem som kan haft tillgång till maskinen. Inget annat. Det är väl ingen av er två som är så dum att ni skulle gräva upp Lindkvist. Sannolikt gör ni inte mer än nödvändigt så onödigt extraarbete undviker ni nog.

– Den brukar stå i verksta’n , svarade Alfredsson. Märkbart lättad över att Ekenberg ”friat” honom.

– Det är bara vi som har nycklar.

– Var förvaras dom nattetid eller när ni inte är här?

De två såg på varandra och tittade ner i backen som två ungar som ertappats med att palla äpplen.

– Kom igen nu!, sa han och skrattade. Var gömmer ni nyckeln?

De två tvekade innan de till sist svarade. Ekenberg lyssnade på fåglarnas sång i grönskan på den annars så stilla kyrkogården och väntade tålmodigt på svar.

– Jo, det är så här, tvekade Tage. Det är ju inte regelrätt, men vi har nyckeln på ett annat ställe när vi inte här. Vi vet ju att det är säkert, så vi gömmer den bakom elskåpet. Det finns en liten hylla där och det vet ju ingen om.

Ekenberg lyssnade inte. Han visste att de ljög.

Det blev tyst igen. Det två dödgrävarna var rädda för nästa fråga.

– Varför?

Det var fortsatt tyst.

– Varför?, upprepade Ekenberg. Svara nu för faaan innan det blir värre. Ska vi gå bort och kolla?

Han styrde sina steg mot verkstaden som låg ett par hundra meter bort. De två nu märkbart nervösa dödgrävarna rantade efter och började prata i mun på varandra om att de alltid gjort så. Att de inte ville gå in på kontoret för basen var så tjurig.

Ekenberg lyssnade inte. Han visste att de ljög. Inte för att Svensson för en sekund antytt något. Så varför skulle de här två Kling & Klang-typerna vara skyldiga? 

När de kom fram till verkstaden öppnade han dörren. Han gick in med de två i släptåg. Ekenberg såg att de tittade förstulet mot en plåtdörr som var till höger. Han gick fram och öppnade den och började gapskratta.

– Jaha, ni grabbar!

Sa de för mycket skulle de få problem, och sa de för lite fick de Ekenberg och hela lagboken i skallen – så mycket begrep de.

Han skrattade rått, stängde dörren och gick ut igen. Sedan vände han sig om.

– Den där hembränningsapparaten ska vara borta i morgon. Jag kommer att kolla, det kan ni lita på. Sedan får ni och era kompisar skaffa brännvin på annat sätt. Men inte här. I fortsättningen skall nyckeln till verksta’n förvaras på kontoret. Om ni inte gör som jag säger så kommer er bas få reda på hela eran lilla affär. Förstått!

De två tittade skuldmedvetet på honom och nickade skyldigt.

– Vilka vet om att nyckeln har hängt där? Någon som har någon som helst släktskap eller liknande med Lindkvist. Tänk efter nu era dumskallar! 

De två ”dumskallarna”, som Ekenberg spydigt kallat hobbyhembrännarna, såg modstulna ut. De visste inte vad de skulle säga.

Att de var ute på hal is, det förstod de två så väl. Men sa de för mycket skulle de få problem, och sa de för lite fick de Ekenberg och hela lagboken i skallen – så mycket begrep de.

Alfredsson harklade sig och tittade på sin arbetskamrat. De nickade åt varandra och Alfredsson började berätta.

– Vi ställde fram dunkarna i rummet på golvet när det var klart, berättade han. Sedan var det bara för köparen att själv hämta sin dunk. Pengarna fick vi i förskott.

Alfredsson såg ut som han skulle explodera, han blev svartröd i ansiktet och såg ut som han skulle få kramp och hjärtinfarkt vilken sekund som helst.

Ekenberg suckade och såg ut som om han hade gett upp. Han poängterade att han sket i deras tidigare bravader utan ville veta om det fanns någon bland deras kunder som hade någon direkt eller indirekt koppling till Lindkvist – som råkade vara jävligt död och ännu jävligare mycket uppgrävd.

De två tittade på varandra på nytt och skakade samfällt på huvudet.

– Men, viskade Tage, vi har ett kundregister.

Alfredsson såg ut som han skulle explodera, han blev svartröd i ansiktet och såg ut som han skulle få kramp och hjärtinfarkt vilken sekund som helst.

Ekenberg, som hade varit på väg att vända sig om, såg på de två kompanjonerna. Först med misstro och sedan log han brett.

– Ge mig det med en gång, sa han hotfullt, annars kommer jag ihåg vad jag såg därinne.

Den sista delen av ”En grekisk tragedi” följer i nästa nummer av Elektrikern.