Kyrkogårdsvaktmästaren Hans Alfredsson fick en smärre chock denna tidiga torsdagsmorgon i juni.

Han som brukade retas av sina arbetskamrater för att vara namne med den betydligt roligare personen.

Som om namnet inte vore nog hade vår dödgrävare en arbetskamrat som hette Tage, men med Larsson i efternamn. Inte som sin mer legendariske Linköpingsson Danielsson.

De två kom på den minst 50 år gamla flakmopeden. Den var i nyskick där de kom åkandes för att mötas av en syn som de aldrig skulle glömma. 

Så väl kunde de två sin arbetsplats och dess invånare. De visste exakt vem som låg var. Ett resultat av många år tillbringade innanför kyrkogårdens murar och ett idogt grävande.

I gång trettiosex och på gravplats sjutton fanns kvarlevorna av den sedan länge avlidne Karl Lindkvist uppgrävda, sittandes lutad mot sin egen gravsten, vilken var sönderslagen.

Även hans hustrus kista var uppgrävd men ej uppbruten.

Kvarlevorna av den sedan mer än tjugo år tillbaka avdöde Lindkvist var inte mycket mer än ett skelett med några hängande halvruttna klädtrasor.

Att tro att det skulle gå att känna igen några anletsdrag av den döde och numera uppgrävde var en illusion. Trots detta drog Alfredsson och hans kollega slutsatsen att det var sagde Lindkvist som numera hade ”kryat på sig” och satt uppe.

Så väl kunde de två sin arbetsplats och dess invånare. De visste exakt vem som låg var. Ett resultat av många år tillbringade innanför kyrkogårdens murar och ett idogt grävande.

– Va fan, utbrast Larsson där han satt med benen i kors på mopedens flak. Han vände sig till sin kollega som om han skulle ha ett svar på den outsagda frågan.

– Fy fan, var det korthuggna svaret.

Han tog försiktigt ett steg framåt och tittade närmare på resterna av den man som begravts tjugo år tidigare.

De två stannade framför den uppgrävda graven och Alfredsson tog av sig sin reklamkeps från LRF och kliade sig i den rödlätta, men allt glesare, skalpen.

Han tog försiktigt ett steg framåt och tittade närmare på resterna av den man som begravts tjugo år tidigare. Han läste numret på graven och konstaterade med en belåten röst. 

– Jo, det är Lindkvist. Men vad fan gör han uppe!

Den något, för en åhörare, förlov sagt korkade frågan fick inget svar då Larsson just nu i detta såg ut att ha behov att kasta upp frukosten.

– Ska vi inte ringa snuten, frågade han försiktigt.

Alfredsson nickade stilla och de två männen äntrade sitt arbetsfordon och vände på två hjul och åkte tillbaka till sitt kontor.

Efter sig lämnade de blå oljeblandade avgaser. Samt givetvis en uppgrävd grav i all sin groteska bild av meningslöshet.

Leif Ekenberg vaknade denna morgon stilla och utan att känna någon brådska. Han sträckte ut sin arm och kände sin Sofias axel till vänster om sig i deras breda dubbelsäng.

De älskade tyst och Ekenberg kände sig lycklig och sände en välsignande tanke till den mördare som ovetandes fört dem samman för många år sedan.

Sängvärmen gjorde gott och fick Ekenberg att inte vilja gå upp.

Han hade kommit hem kvällen före efter ett sorglustigt förhör med en av Stadens vanligaste småskurkar. Mannen hade efter ett längre, uttråkande förhör erkänt. Inte bara det han tagits på bar gärning med, men även ett tiotal inbrott – och detta av bara farten.

Det hade tagit en stund så Ekenberg hade kommit hem när hela familjen sov stilla och huset var tyst.

På bordet i köket hade Sofia lämnat en lapp med budskapet att i kylskåpet fanns en leverpastejsmörgås och en öl om han var hungrig.

”Väck mig inte, men du är välkommen i morgon bitti!”

Det hade lappen sagt, och nu var det morgon.

Sofia vaknade till, såg in i Ekenbergs ögon, log kärleksfullt och kysste honom samtidigt som hennes hand sökte sig till hans kön.

Hon smekte honom utan att säga ett ord och satte sig på honom och välkomnade honom. De älskade tyst och Ekenberg kände sig lycklig och sände en välsignande tanke till den mördare som ovetandes fört dem samman för många år sedan.

De två låg kvar i sängen och sa inget. De såg på varandra och kände en intensiv lyckokänsla.

På senare tid hade deras kärleksliv fått ett nyvaknande. Ingen av dem visste varför, men båda njöt av den gemensamma närheten och fysiska njutning de hade av varandra.

Men, tänkte Sofia, att så är det väl efter att vara gifta så länge som vi varit.

Hon räknade inte åren liksom hon inte räknade sin makes allt intensivare stötar in i hennes sköte. Hon bara njöt liksom Leif.

Plötsligt kände hon hans våg av värme som fyllde henne och samtidigt kände hon en våg av intensiv njutning.

De två låg kvar i sängen och sa inget. De såg på varandra och kände en intensiv lyckokänsla. Han, den storvuxne polisen och hon den ganska alldagliga sjuksköterskan.

Sofia som i Leif Ekenbergs ögon var den vackraste kvinnan i världen.

De såg hur träden utanför deras fönster i det lilla huset spelade i vinden med sina skuggor mot persiennerna och rummets tak.

Normalt ägnade sig denne man åt politiskt myglande eller i vart fall liknande sysselsättningar tillsammans med kommunens ledning.

Klockan var nu 07.23 då tystnaden bröts av Ekenbergs tjänstemobil.

Han reste sig och gick naken tvärs över rummet till ett litet bord där han lagt den på natten, nu exakt sex timmar och sjutton minuter tidigare. 

– Ekenberg.

Han lyssnade och suckade och svarade att han skulle komma så snart han kunde.

– Jag vaknade nyss, sa han lite kort. Jag kom ju hem mitt i natten. Nilsson bekände ju allt och lite till. Rapporten är skriven! Den ligger på ditt skrivbord.

Av samtalet förstod Sofia att det var Ekenbergs chef polismästare Johan Persson som själv ringt, så det måste vara något allvarligt.

För normalt ägnade sig denne man åt politiskt myglande eller i vart fall liknande sysselsättningar tillsammans med kommunens ledning.

Kriminalassistent Leif Ekenberg hade inte mycket till övers för detta, utan höll sig borta från politik och politiker.

Han själv hyste en närmast ’gammaltestamentlig’ socialdemokratisk övertygelse om rättvisa och solidaritet. Två begrepp som han insåg hade ringa betydelse i den värld han råkade ha blivit satt att leva i.

Särskilt det sistnämnda hyste han enbart ett stilla förakt för då han ansåg att flertalet var korrumperade. Om inte i ekonomisk mening så mentalt.

Han själv hyste en närmast ”gammaltestamentlig” socialdemokratisk övertygelse om rättvisa och solidaritet. Två begrepp som han insåg hade ringa betydelse i den värld han råkade ha blivit satt att leva i. Egoismen var istället det primära.

Han vek ihop sin mobiltelefon och därmed bröts samtalet. Han tittade vänligt på den nakna Sofia och kliade sig i sitt skrev medan han kände att han egentligen skulle vilja krypa ner till sin hustru på nytt – vilket han uppenbarligen visade inför Sofias ögon.

– Nehe, skrattade hon. Nu blir det inte mer roligt. Jag ska till jobbet och det ska du med. Jag tar duschen först. Mina sjuka väntar på mig.

– Gör du det, svarade han leende. Mitt lik springer ingenstans. Tjugoåriga döingar brukar inte göra det, sa han lakoniskt.

Sofia tittade frågande på honom.

– Någon har grävt upp ett tjugo år gammalt lik och satt det mot dess sönderslagna gravsten i natt.

Han tittade på den ännu mer frågande Sofia.

Ekenberg kom till Stadens kyrkogård femtiofem minuter senare. Han syntes över mängden då han var nära nog två meter lång och kraftigt byggd, utan att för den skull vara fetlagd.

De hörde hur det rörde sig på undervåningen och de förstod att deras två barn Anna och Ivar var uppe och smågnabbades, som syskon brukar göra. 

– Är ni klara?, hörde de Annas röst och förstod att syskonen mycket väl visste vad som skett i föräldrarnas sängkammare.

– Ska ni ha frukost?

De hörde fnissandet och sonen Ivars målbrottsröst.

– Vi har dukat medan ni har var upptagna!

Ekenberg kom till Stadens kyrkogård femtiofem minuter senare. Han syntes över mängden då han var nära nog två meter lång och kraftigt byggd, utan att för den skull vara fetlagd.

Märkligt kan tyckas, för han var mycket glad i mat. Och, Sofia lagade mycket god mat som han gärna åt med god aptit.

Han tittade på den märkliga synen han nu hade för sina ögon.

”En grekisk tragedi” fortsätter i nästa nummer av Elektrikern