”Ett cyniskt slöseri med unga människoliv”
"Hanterandet av de ensamkommande är ett cyniskt slöseri. Dels ett slöseri med samhällets resurser – vi har som samhälle investerat i utbildning, boende och försörjning för dessa unga – men allra främst är det ett slöseri med människoliv", skriver Elektrikerns redaktör Anna Norling.
Jag vet inte om ni andra också ser det, känner det? Den attitydförändring som har skett i fråga om invandringen?
Numer är den retorik som Sverigedemokraterna slängde sig med för fem år sedan helt normaliserad.
Det är ingen som höjer på ögonbrynen när politiker av alla de färger beskyller människor som från andra länder sökt sig till Sverige för allt som är fel i samhället.
Det kan handla om äldreomsorgen, bostadsplanering eller skolan. Allt som inte funkar kan skyllas på invandringen. Det ställs krav på hårdare regler, allt färre ska ens tänka tanken att söka sig till vårt land.
Det är ingen som höjer på ögonbrynen när politiker av alla de färger beskyller människor som från andra länder sökt sig till Sverige för allt som är fel i samhället.
I dag har Sverige, enligt vår statsminister, en ambition att ha EU:s lägsta nivå av asylmottagande.
Ja, jag förstår att vi måste säkerställa att människor som kommer hit har goda levnadsvillkor, att de till exempel inte utnyttjas på arbetsmarknaden, eller att människor som begår brott eller endast har som mål att utnyttja våra socialförsäkringssystem ska stöta på svårigheter.
Men jag känner sorg för den attitydförändring som har skett.
Och det finns en särskild grupp människor jag känner att vi som samhälle svikit. De som kallades ”ensamkommande”.
Då, 2015, var det många som flydde till just vårt land, Sverige. Många av dem var ungdomar från Afghanistan. De flydde talibaner, strider, fattigdom.
Vi tog emot dem. De fick boende, nya familjer i Sverige. Sedan smög sig attitydförändringen på. Misstänkliggörandet. Det var inte ”rätt” personer som hade kommit.
Ändå lärde sig många av dessa ensamkommande svenska, och läste in grundskolan på väldigt kort tid.
Om det inte vore så allvarligt så vore det skrattretande.
Så skärptes reglerna. De flesta av riksdagens partier tävlade i hur hårda reglerna kunde bli.
De här ungdomarna skulle inte få stanna. De allra flesta fick avslag på sin asylansökan.
Det här var förändringar som i stort sett alla riksdagens partier var eniga i, med något undantag.
Och för att blidka de senare klubbades det igenom en ”gymnasielag”, som i korthet innebär att de som fått avslag kan få en ny chans om de klarar gymnasiet, och sedan inom en ytterst kort tidsrymd, sex månader, lyckas få en tillsvidareanställning eller minst en anställning på två år – i dessa Corona-tider.
Om det inte vore så allvarligt så vore det skrattretande.
Hanterandet av de ensamkommande är ett cyniskt slöseri. Dels ett slöseri med samhällets resurser – vi har som samhälle investerat i utbildning, boende och försörjning för dessa unga – men allra främst är det ett slöseri med människoliv.
Det handlar om unga människor som flytt till fots, anlitat smugglare, tagit sig över hav i små rangliga båtar. Här lärde de sig svenska och hur livet fungerar här, på en väldigt kort tid.
Många var bara 14-15 år när de kom. Jag har svårt att se många svenskfödda 14-åringar klara en sådan omställning.
Många var bara 14-15 år när de kom. (Jag har svårt att se många svenskfödda 14-åringar klara en sådan omställning.) De har levt en stor del av sin ungdom här, i Sverige.
Och nu ska de ut, men till vilket liv då?
En av alla dessa ensamkommande är Mahdi Khavari. Han var 14 år när han flydde Afghanistan och kom till Sverige.
Han gick ut el-programmet i våras och har nu att förhålla sig till de regler som politikerna satt.
Senast den 12 december måste han ha en tillsvidareanställning, annars får han inte stanna i Sverige.
I Afghanistan har han ingen. Hans mamma och syster finns i Iran.
Jag och fotograf Tomas Nyberg mötte Mahdi i Falun. Läs om vårt möte här.
