Första halvåret av det förfärliga 2020 är över.
Är det sista striden om LAS? Ska det bli en tre meter djup grop fylld med skit som utredning, C och L vill? Eller den ”vanliga” kompromissen som vi fackliga är ”så bra på”: En grop på en och halv meter – som det oftast blir när vi väljer det minst dåliga alternativet?
Hur som helst, i skiten hamnar löntagarnas rättigheter om inte medlemstrycket blir så starkt att det blir politiskt omöjligt – vi behöver ju en bättre LAS!
Det är en fråga om solidaritet med alla dem som nu saknar rättigheter. Det minst dåliga alternativet är omöjligt. De eviga reträtternas tid är över.
Här hemma har högern trappat upp sitt krypskytte mot regeringen i coranakrisens spår.
Mordet på George Floyd har öppnat ögonen för den avskyvärda rasismen som fortfarande lever i det amerikanska samhället.
Donald ”The Führer” Trump för USA närmare ett sammanbrott likt Jack Londons roman Järnhälen.
Det är en fråga om solidaritet och då duger det inte vara tyst och blunda.
Här hemma har högern trappat upp sitt krypskytte mot regeringen i coranakrisens spår.
Att samma partiers politik och misskötsel av sjukvård och omsorg nu skördar sina offer för deras girighet har ”glömts” bort. Att medicinsk kompetens och utbildad personal har ersatts med timanställda får konsekvenser.
Vi anar hur nästa regeringskoalition ser ut när januariavtalet kört S i botten 2022. Att se till att Kristerssons våta drömmar måste avvisas med kraft så inte M-Kd och SD ges möjlighet att bilda en högerkonservativ regering med högerpopulistiska inslag.
Det är inte trams, det är en fråga om solidaritet.
Människor som inte ser någon framtid agerar därefter. De anser sig inte ha något att förlora. Vill vi ha ett sådant samhälle?
Jag vickade i en nia för några veckor sedan. Gör så då och då. Bad dem skriva en text om hur de såg på sin framtid. Resultatet var nedslående, för ungdomens sorglösa framtidsoptimism saknades nästan helt.
Ärligt, vad har du kvar om du förlorat framtidstron? Inte bara sorgligt utan farligt, för uppgivna människor blir lätt desperata.
Om man som ungdomarna endast ser ”den mörknande framtid är vår”, hur blir det då?
Vi har i spåren av #blacklivesmatter fått se kravaller. Ligister, säger rubrikerna. Jag vill påstå att det är ett uttryck för en desperation jämförbar med liknande händelser tidigare.
Människor som inte ser någon framtid agerar därefter. De anser sig inte ha något att förlora. Vill vi ha ett sådant samhälle?
I grunden handlar det om solidaritet. Ett i vår tid slitet och nästan bortglömt ord – solidaritet.
Något att fundera på under sommaren och semestern i det eländiga året 2020.
