Jag tog studenten 2011. Tre år efter finanskrisen.

Ingen av mina vänner kunde se fram emot en fast anställning, knappt någon ens ett ordentligt vikariat.

En del skulle plugga, men de flesta hade ingen aning om vad de skulle ta sig för.

Vuxenlivets strand var inte direkt välkomnande. På grund av ett ekonomiskt system byggt på uppgångar och krascher fick vi en käftsmäll av pessimism i studentgåva.

Ungdomsarbetslösheten var ett stort problem, och stod i centrum för den politiska debatten. Till oss sa de borgerliga politikerna att allt var LAS fel.

Särskilt uppfordrande lät de osnutna pojkarna från högerns ungdomsförbund. Muffarna, Luffarna och Cuffarna.

Särskilt uppfordrande lät de osnutna pojkarna från högerns ungdomsförbund. Muffarna, Luffarna och Cuffarna.

De gjorde allt i sin makt för att utmåla anställningstryggheten till en enorm orättvisa för oss ungdomar.

I skolkorridoren och ungdomsdebatter flög en obegriplig berättelse genom luften.

De beskrev att unga och fantastiskt drivna personer utan vidare sades upp från sina arbeten medan gamla, trötta och sura gubbar och kärringar fick behålla jobbet. ”Bara för att de varit där länge”.

”Den som är mest kompetent ska ha jobbet!”, fnös ungborgarna genom backslicken. De kunde för allt i världen inte finna någon nyckel att låsa upp förståndet med i denna fråga.

En del av mina klasskompisar verkade tyvärr lockade av dessa fabulerade historier. Det lät ju väldigt orättvist, och alla visste om att det var svårt att få jobb.

Men så slog det oss. De där gubbarna och kärringarna, som bratsen ville sparka, var ju våra egna föräldrar. Eller föräldrarnas föräldrar.

Sådana människor som varit med tillräckligt länge för att veta hur det ska vara på arbetsplatsen. Vilka regler som ska följas, vilken utrustning och rast man har rätt till.

Dessa aktörer bedriver ingen rättvisekamp, utan ett maktkrig. För egen räkning.

Sådana som säger ifrån, och plötsligt samt på högst oklara grunder skulle dömas till ”icke kompetenta” samma dag som LAS luckras upp.

Det är inte LAS som står i vägen för människor att få jobb (den stora boven i arbetslöshetens drama är ju frånvaro av gymnasieexamen). LAS gör arbetsmarknaden någorlunda civiliserad.

Lagen gör även facket starkare än vad som är bekvämt för herrarna och damerna på huvudkontoren.

Svenskt näringsliv och högerpartierna är inte ute på snällhetsmarsch för vanliga ungdomars skull.

Då hade de sällat sig till vänstersidan och stoppat utnyttjandet av arbetare från andra länder samt avskaffat allmän visstid.

Dessa aktörer bedriver ingen rättvisekamp, utan ett maktkrig. För egen räkning.