En skitig start på Sebastians fackliga enga­gemang

Skitsituationen var ett fruset avloppsrör som innebar att allt som spolades ned i toaletterna i bodarna kom upp igen. 

– Byggaren hade inte lagt värmekabel på avloppen, så när det blev minusgrader så frös avloppsrören. Och vi ville inte byta om när vi stod i en decimeter avföring. Det ledde till en motsättning med platschefen. 

Men så kom facket ut och pratade med platsledningen, och situationen löste sig. Bokstavligen. Och nu hade Sebastian fått upp intresset, så när uppdraget som lärlingsombud i klubben blev ledigt frågade han vad uppdraget egentligen innebar.

Något som i sin tur ledde till att uppdraget blev hans. Sedan har det liksom fortsatt. Allt mer förtroende, allt fler uppdrag.  

Det var 1998 då Sebastian som 15-åring valde att flytta till Sverige. 

– Jag är uppvuxen med min mamma i Tyskland, men hade börjat få kontakt med min pappa igen. Och han bodde i Ystad. 

Så Ystad blev den nya staden, och hårdplugg på SFI under sommarlovet mellan åttan och nian. När han väl började i nionde klass i Ystad så var svenskan inte helt perfekt, men fullt fungerande. Och sedan var det dags att välja gymnasium. 

– Jag valde teknisk linje i första hand, el-programmet i andra. Jag kom in på el, och gjorde min praktik på Elmannen i Ystad. Det var då jag kände att ”wow, det är det här jag vill göra”. Under utbildningen hade vi bara suttit med böcker, men på praktiken fick jag känna hur det var på riktigt.

Karriären har dock inte varit spikrak. Han ville en tid byta yrke och bli polis, men kunde inte gå utbildningen då han ännu inte var svensk medborgare.

Istället for han till Kanada och påbörjade en utbildning till pilot. Men livet kom emellan och han for tillbaka till Sverige och återgick till el-yrket. 

Jag har landat i att det spelar ingen roll var jag kommer ifrån. Jag är inte min nationalitet. Jag är människa.

Det dröjde ända tills att Sebastian var i dryga 20-årsåldern innan han till slut fick ett svenskt medborgarskap. Samtidigt togs hans tyska medborgarskap från honom. 

– Jag minns att det var lite jobbigt ett tag, för på ett sätt så bygger man sin identitet på var man kommer från. Samtidigt, i Sverige kallar de mig för tysken, men i Tyskland kallar de mig för svensken. Men jag har landat i att det spelar ingen roll var jag kommer ifrån. Jag är inte min nationalitet. Jag är människa. 

I dag finns inget spår av tysk brytning, dock en väl utpräglad skånsk dialekt. 

Sedan april 2019 är Sebastian Brandt verksamhetsledare för Elektrikerförbundets VK8, Skåne-Blekinge. 

– Just fotarbetet gillar jag. Jag försöker vara ute och träffa medlemmar varje dag i veckan. Det administrativa är mer ett nödvändigt ont. 

VK8 var den enda verksamhetskrets som ökade sitt medlemsantal under förra året. Vad tror du det beror på?

– Jag tror det beror på att vi är relevanta för medlemmarna, att vi är där medlemmarna tycker att vi ska vara.

– Vi har högt tryck på våra utbildningar, såväl utbildningar om facket som ackordsutbildningar, och vi åker ut på arbetsplatserna och hjälper till att mäta. Många medlemmar uppskattar den direkta kontakten.

Jag försöker vara ute och träffa medlemmar varje dag i veckan. Det administrativa är mer ett nödvändigt ont.

Han lyfter även UVA-verksamheten, möjligheten att träffa anställda under deras arbetstid. Under förra året besökte VK8 47 olika arbetsplatser via utvecklingsavtalet. I år är målet att klara av 100 sådana möten. 

– Det är en verksamhet vi prioriterar, och vi har fått såväl nya medlemmar som en del avtalsmotioner på det sättet. 

Är ni många som delar på arbetsuppgifterna?

– Vi har väldigt duktiga förtroendevalda som hjälper till. Men vi behöver bli fler. Särskilt är det ett skriande behov av ackordsuppsökare. 

Text: Anna Norling
Foto: Emil Malmborg