”Agnes” av Dylan Färemark – Del 15
"I lådan längst ner låg breven, Toms brev från Kina. Fukten som trängt in när byrån stod vid återvinningsstationen i Ärvinge hade fått kuverten att fastna i varandra. Dessutom satt de fast i botten på lådan. Jag lossade dem försiktigt från lådan och varandra."
Här är den femtonde och sista delen av Dylan Färemarks prisbelönta berättelse ”Agnes”, som publicerats som följetong i Elektrikern.
(Bilden har inget samband med texten)
Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.
Del 15 – Epilog
Åren gick, Tom flyttade till Amerika. Sorgen efter Agnes slet på hårt på honom – kanske klandrade han sig själv.
Och när sanningen uppdagades var det försent. Jag träffade honom i vilket fall som helst inte mer. Begravningen var sista gången.
Agnes barn, tvillingarna Sören och Lisbeth, försvann tillbaka till sina egna liv. Minst sagt en märklig historia det här med hennes barn. Hur är det möjligt? Ja, det kan man undra. Inte för att jag har något bra svar på det men jag kan försöka.
Så här tror jag att det kan vara: På samma gång som Agnes visste, mer än väl visste, förträngde hon traumat hon en gång upplevt – och det förträngde hon med näbbar och klor.
På samma gång som Agnes visste, mer än väl visste, förträngde hon traumat hon en gång upplevt – och det förträngde hon med näbbar och klor.
Misshandeln och våldtäkten, som följdes av en mycket svår förlossning, blev för mycket för henne. Hennes barn, Sören och Lisbeth, som jag träffade en gång till efter begravningen, visste inte själva om att de adopterats bort.
I vuxen ålder, bara ett år innan Agnes gick bort, berättade deras adoptivfar. Han var svårt sjuk och kände sig antagligen manad innan döden knackade på. Deras adoptivmor gick hastigt bort redan när de var tolv år.
Sören berättade att han och Lisbeth tänkt ta kontakt med Agnes till sommaren men då var det försent. Självklart blev sanningen svårbearbetad och inte blev saken bättre av att de fått kännedom om den sent i livet. Tragiskt var det hur som helst.
Tussen levde i sju år efter att Agnes dog. Han var sig lik och finns alltid i mitt hjärta. Han blev gammal och till sist somnade han in. Säkert fick han möta Agnes igen. Varje dag, på eftermiddagen, tittade han på ytterdörren och väntade. Ibland jamade han.
När jag fyllde tjugotvå år flyttade jag hemifrån. En etta på Gärdet i Stockholm. Min kära far hjälpte mig med flytten och det var då det hände. Agnes byrå, Agnes Carl Malmstens byrå med beteckningen Haga, kom fram.
Vi skyfflade upp den på vinden efter begravningen och därefter glömde vi bort den. Lätt hänt även om jag så efteråt inser att ödet, tidvis, leker med oss.
Alla hade olika datum, trots det kom breven fram på samma dag – den där ödesdigra dagen när Tussen smet.
När jag fått alla mina möbler på plats i min lägenhet, vilka bestod av en säng, ett mindre köksbord med två stolar och Agnes byrå, öppnade jag lådorna. Varför, kan man undra…
Lådorna kärvade, självklart. Till sist fick jag upp dem. Det var då jag mindes. Den där dagen… När Tussen smet.
I lådan längst ner låg breven, Toms brev från Kina. Fukten som trängt in när byrån stod vid återvinningsstationen i Ärvinge hade fått kuverten att fastna i varandra. Dessutom satt de fast i botten på lådan. Jag lossade dem försiktigt från lådan och varandra.
I många år lät jag dem stå uppe på byrån utan att röra dem men tillsist blev nyfikenheten för stor. Jag öppnade kuverten. Alla hade olika datum, trots det kom breven fram på samma dag – den där ödesdigra dagen när Tussen smet.
Dagen innan Agnes gick bort. Jag minns det som igår.
Tre kärleksfulla brev, varav det sista brevet innehöll biljetter, biljetter till Kina. Tom måste vidare till USA efter Kina och Agnes kunde följa med. Tussen skulle de hämta så fort de hittat en bostad… Kina, USA, New York och ett nytt liv… Om Agnes ville.
Kuvertens gröna färg har blekts något av tiden och innerpapperet har lossnat men innehållet; kärleken – den bleknar aldrig.
Idag är jag själv närmare sextio år. Breven har jag kvar. Ibland brukar jag läsa dem och tänka på min kära vän Agnes och vår korta tid tillsammans. Den som betydde så mycket för mig.
Kanske borde jag lämnat breven till Sören och Lisbeth men det gjorde jag inte.
Livet har varit en lång resa och tidvis utan mål. Jag fick två döttrar och idag har jag tre barnbarn. Cirkeln bröts och bägge mina döttrar fick uppleva det jag inte fick – ha en mamma i livet.
Ett av barnbarnen heter Agnes, den yngsta av dem. Faktum är att jag håller i Toms brev nu. Kuvertens gröna färg har blekts något av tiden och innerpapperet har lossnat men innehållet; kärleken – den bleknar aldrig.
Min kära Agnes – vi får alla vår beskärda del av elände i livet
/din bästis Nora…
SLUT
Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.
