Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.

Del 14 – Jordfästning  

Nils Thorsson drog ihop kragen. Snöblandat regn och kraftig sidovind.

Typiskt aprilväder, tänkte han och såg sig omkring. 

Danderyds kyrkogård. Inte många här men Gunn och Birgitta har i alla fall kommit. Ett sista bloss vid kyrkomuren tydligen – om det inte varit för att Agnes haft Gunns tjänst i höstas… så vete fan om jag gått hit.

Nora hörde gruset under sina fötter, det lät som glasskärvor, skärvor som aldrig ville tystna. Hon tänkte på sin mamma, hur kistan varit övertäckt med rosor – och musiken. Mammas musik, den hon lyssnade på när hon fanns.

Tussen fick de hämta på ett katthem – inte direkt, vilket fått henne att gråta på polisstationen.

Hon kom ihåg prästens långa svarta hår och att han försiktigt klappat henne på huvudet när allt var över. 

Allt förnams på den korta stigen mellan parkeringen och kyrkoporten. Vind, regn och snö, några enstaka höstlöv som inte sopats upp. Hon förnam sin pappas varma hand och visste, han var nervös – han tycker inte om det här, saknar också mamma.

Nora tittade på sina fötter, såg hur varje snöflinga som landade på stövlarnas översida sakta smälte bort. Jackan var redan blöt på axlarna. Nora saknade Agnes.

Tussen fick de hämta på ett katthem – inte direkt, vilket fått henne att gråta på polisstationen. Den kvinnliga utredaren fann sig ganska direkt och påskyndade processen. Tussen sov i Noras rum varje natt och hade gjort så en tid.

I sommar ska han få gå ut på altanen, tänkte hon. Han saknar säkert Agnes och kanske kommer han leta…

Nora och hennes far gick in i kyrkan och satte sig, det ekade och en kvinna harklade sig på första bänkraden.  

Tom Sapporo klev in genom kyrkoporten, rättade till den vita slipsen och borstade bort snöblasket från axlarna i samma ögonblick som han hörde hur någon försynt önskade honom välkommen. 

Han tittade upp och nickade. En man och en kvinna…

Mannen sträckte fram handen och sa:

”Sören, och det här är min syster Lisbeth”

Både Gunn och Birgitta tittade förvånat på prästen och därefter tittade de på varandra. De såg ut som om de sett ett spöke.

Tom räckte fram handen och hälsade.

”Tom Sapporo, nära bekant” sa han, när han långsamt släppt kvinnans hand.

Han hälsade på prästen också och gick in och satte sig. Förbryllat, lätt omskakad, tog han ner bibeln från ryggstödet framför. Bägge två liknade Agnes över ögonen…

Måste vara någon släkting, tänkte han och kände hur sorgen åter kom tillbaka. En tår trillade ner från hans kind. Han vände ner ansiktet mot golvet och torkade bort den. Varför, grubblade han och kramade bibeln extra hårt.

”Ska vi gå in?” sa Gunn.

”Ja, vi gör väl det” svarade Birgitta.

Cigaretterna fimpades i den svarta burken vid kyrkomuren. Den luktade aska. Inget som någon rökare noterade om det inte brann i burken. Det gjorde det inte.

Sakta, i moll, gick Gunn den korta men ändå så långa vägen fram till kyrkoporten. Birgitta var inte långt efter. Hennes ansikte var grått och hemsökt.

Väl framme vid porten möttes de av prästen som sa:

”Stig in, välkomna. Om ni väntar något kan ni hälsa på Agnes barn. Ja… vuxna barn, får jag väl säga.”

Plötsligt brakade det till inne kyrkan och det lät som om något rullade ut på golvet. Ett barn började gråta.

Både Gunn och Birgitta tittade förvånat på prästen och därefter tittade de på varandra. De såg ut som om de sett ett spöke.

Lisbeth, som varit upptagen med att hälsa på några andra gäster, kom först ut på trappan därefter kom Sören.

”Vi visste inte att Agnes hade barn”, harklade Gunn ur sig och räckte försiktigt fram handen.

”Nej, det kan jag förstå, vi har inte haft så mycket…”

Plötsligt brakade det till inne kyrkan och det lät som om något rullade ut på golvet. Ett barn började gråta.

Om det var ödet eller bara otur när en flicka på fyra år haft ner myntburken från minnesljustaken på golvet, och några ljus, kan vara osagt. Att flickan blev rädd var uppenbart.

Situationen blev i vilket fall rörig och innan flickans föräldrar hunnit trösta henne, sträckte Sören fram handen till Birgitta och sa: 

”Vi städade ut det sista igår kväll, är ni arbetskamrater?”

”Jo”, svarade Birgitta tveksamt. Gunn och Birgitta gick in. 

Plötsligt stannade Gunn, blev stående och när det gått några sekunder, vände hon sig om och tog till orda. Hon frågade försynt:

”Vet man vad som hände?”

Hon blev stående ett ögonblick och därefter tog hon upp ett exemplar av Strindbergs Hemsöborna ur rockfickan och la bredvid rosen.

Sören tittade intensivt på Gunn.

”En olycka tror man eller… självmord. Självklart undrar man.”  

”Ja… tragiskt är det”, mumlade Gunn och slog ner blicken i stengolvet och gick in tillsammans med Birgitta och satte sig. 

Emma torkade bort en tår från kinden på samma gång som hon la en röd ros på kistan. Hon blev stående ett ögonblick och därefter tog hon upp ett exemplar av Strindbergs Hemsöborna ur rockfickan och la bredvid rosen.

”Jag saknar dig”, viskade hon och gick ner till första bänken och satte sig. 

Nora satt i bilen. Det regnade och hon kände sig missmodig.  

Hennes pappa letade efter en parkeringsruta i Kista, vid Ärvingeingången. Självklart genomgick Nora enorm sorg men hon försökte låta bli att tänka.

Eftersom hon redan gått igenom proceduren efter moderns bortgång visste hon – det tar tid och så är det bara. Hon tittade ut genom bilfönstret. Plötsligt ropade hon:

”Pappa vänta, titta, det ser ut som Agnes byrå. Den hon hade i köket.”

Han körde åt sidan och stannade.

Nora sprang före till återvinningsstationen och när hon kommit fram var hon säker. Det var Agnes byrå.

”Säger du det, då går vi ut kontrollerar det” svarade han och stängde av motorn.

Nora sprang före till återvinningsstationen och när hon kommit fram var hon säker. Det var Agnes byrå. Det hjälptes åt att baxa in den i bakluckan på bilen.

”Jag tror den klarat sig någorlunda”, sa han. ”Lite fuktskadad men inte mer än att du kan ta hem den.” 

Nora höll sin pappa i handen när de gick in i centrumet och nu kände hon sig hon lite bättre till mods – tänk vad glad Tussen kommer bli, viskade hon tyst för sig själv och ställde sig på rulltrappan.

Nu kan han hoppa upp på den när han vill ha mat. 

Den allra sista delen i berättelsen om Agnes kommer i nästa nummer av Elektrikern. Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.