”Vi kanske behöver en ny olydighet?”
"Vi kanske behöver en ny olydighet bort från paragrafer och stadgar som 69-70? Det skulle kanske stärka fackföreningsrörelsen och leda bort från kompromissernas och reträtternas väg, där arbetarrörelsen befinner sig i dag", skriver Ingemar EL Göransson.
Härom kvällen såg jag Lars Westmans och Lena Ewerts dokumentärfilm om strejken i Malmfälten vintern 1969-70, ”Kamrater, motståndaren är välorganiserad”. Det som var slående var hur lika stämningsläget då för 50 år sedan och i nutid är.
Det som utlöste strejken var i grunden en dålig arbetsmiljö och en maktlöshet. Vi ska komma ihåg att då för 50 år sedan gällde fortfarande §32, dvs. arbetsgivarens fulla och oinskränkta rätt att leda och fördela arbetet samt fritt anställa och avskeda arbetsfolket.
Men inte bara det, utan man märker i filmen gapet mellan facket och gruvarbetarna. När man ser filmen blir känslan att facket – och för den delen arbetarrörelsen – blivit självgott och har distanserat sig från de egna medlemmarnas verklighet.
Det påminner mycket om förhållandet mellan vår tids daglönare och fackens oförmåga att möta dem.
Det blir tydligt i hur ombudsmannen Stendalen pratar på strejkmötena, men även när dåvarande andre ordförande i LO, Kurt Nordgren, talar. Det är som två världar som möts och kolliderar.
Det påminner mycket om förhållandet mellan vår tids daglönare och fackens oförmåga att möta dem.
Gruvstrejken blev en halv seger sett till resultatet. Men dess påverkan på det kommande 70-talets politiska utveckling kan inte underskattas. Den satte i rörelse ett missnöje som utlöste en våg av ”vilda” strejker.
Hela denna rörelse kom att väcka arbetarrörelsen till insikt om att det fanns mycket skevt kvar att rätta till. Olof Palme ersatte Erlander. Gunnar Nilsson ersatte Arne Geijer. En våg av reformer sjösattes på arbetslivets område.
Arbetsmiljön blev en central fråga. Det skedde en radikalisering av hela samhället. Frågan är om detta hade skett om inte gruvstrejken varit gnistan som tände rörelsen underifrån inom arbetarrörelsen, och som bröt liknöjdheten och självgodheten?
1970-talet blev reformismens skördetid i mångt och mycket. Nutiden präglas i mycket av en spegelbild av det som gruvarbetarna vann, och som vi förlorat under nyliberalismens epok – och nu står med ett samhälle med ökade klyftor, en på nytt självgod arbetarrörelse och en facklig flykt bort från det starka kollektivet vars seger var större än den enskilda strejken.
Nutiden präglas i mycket av en spegelbild av det som gruvarbetarna vann, och som vi förlorat under nyliberalismens epok.
Det finns några centrala citat i filmen:
”Vi har inget förtroende för paragraferna” och ”Strejker är sällan arbetarnas verk, de provoceras fram av arbetsgivarna”.
En arbetare på ett av stormötena ställer frågan på sin spets när han säger: ”Ska vi stå på arbetsplatserna dag ut och dag in och pressas till större jäkt. Mer vi producerar och mindre ska vi få betalt. Måste vi inte någon gång säga ifrån?!”
När jag hade sett filmen kom tanken att vi kanske behöver en ny olydighet bort från paragrafer och stadgar som 69-70?
Det skulle kanske stärka fackföreningsrörelsen och leda bort från kompromissernas och reträtternas väg, där arbetarrörelsen befinner sig i dag.
Bort från det minst dåliga alternativet, ”jökar” och eftergifter som leder till fler eftergifter och ännu svagare förtroende.
Värt en tanke tror jag.
