Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.

Del 13 – ”Lågtryck och storm”

Klockan visade 04.25. Ventilationsaggregatet dundrade igång. På vinden, där ventilationsrummet låg, var det fortfarande mörkt. Genom de små takfönstren kunde man se den stjärnklara himlen.

Det var vindstilla och kallt, mycket kallt ute. Var man vaken klockan halvfem på morgonen, vilket inte många var, kunde man förnimma ett lågfrekvent ljud, om man tänkte på det. Gardinerna, som hängt orörliga hela natten, fladdrade till – en rörelse kunde uppfattas, ett ryck som övergick i en pendlande förflyttning.

Sakta, fram och tillbaka i takt med det lågfrekventa ljudet, började dagen – gardinen var första tecknet. Det var alltjämt mörkt och kallt, mycket kallt ute.

En våldtäkt, en svår förlossning, vita korridorer och en resa utan slut, var det som fått henne att vakna.

Agnes låg på rygg i sängen, hon var vaken. Mardrömmen som skrämde henne mer alla andra drömmar, var tillbaka. Med sinnet i svårmod och en svettig kropp, stirrade hon rakt upp i taket.

Jag går upp, tänkte hon fast hon låg kvar. En våldtäkt, en svår förlossning, vita korridorer och en resa utan slut, var det som fått henne att vakna. Hon kände igen drömmen. Den gjorde sig bekant varje gång som hon hamnat i trångmål.

Situationen på jobbet och saknaden efter Tom, kändes mest under dygnets mörka timmar – eller på morgonen, som nu. Lyckan rinner mig ur händerna som sand, grubblade hon, mitt gråa liv som aldrig varit lätt, tenderar till att ständigt vicka åt fel håll.

Hon vände sig om och fick se Tussen som satt på golvet.

”Lilla gubben” sa hon, ”nu är det du och jag igen… hur ska det här sluta?”

Hon klappade på täcket och Tussen hoppade upp. Han strök sitt huvud mot hennes ansikte. En tår trillade ner på hennes kind. Idag stannar jag hemma, går en långpromenad och tar hand om mig själv, tänkte hon och strök Tussen på ryggen.

Aldrig hade hon varit så kort i tonen. Hopplösheten fick henne blasé, hon var trött på hela skiten och orkade inte bry sig.

Klockan visade kvart i fem. Agnes steg upp och ringde till arbetets telefonsvarare och sa att hon att hon inte mådde bra.

Aldrig hade hon varit så kort i tonen. Hopplösheten fick henne blasé, hon var trött på hela skiten och orkade inte bry sig.

”Det får vara hur det vill med det”, mumlade hon när hon lagt på luren. 

Kaffebryggaren gav ifrån sig det sista kluckande ljudet som sa att; snart har vattnet runnit klart, bara filtret kvar. Äggen kokade fortfarande, två stycken. Ett till Agnes och ett till Tussen.

Klockan visade 7.25. Om Agnes kök i normala fall inte utmärkte sig för att vara städat, var röran den här dagen värre än vanligt. Självklart fanns i vanliga fall ingen snuskfaktor; disken var diskad och papperskorgen tömd – inte idag, inte den här morgonen.

Redskap, såsom tallrikar, bestick och glas. Och reklam, som varje dag togs in från brevlådan, låg huller om buller. Tussens rymning var orsaken. Det struntade han i, kavat klev han både över och bredvid det som stod på bordet.  

”Gott med kaffe, dags för frukost. Städningen tar jag i eftermiddag”, sa Agnes för sig själv och satte sig ner. DN låg på behörigt avstånd och idag tänkte hon läsa allt… även hon visste – det blir inte så. 

Agnes, som helst av allt ville sluta på sitt arbete, tänkte; okej, gränsen är nådd, och ändrade till Radio Stockholm.

Det ringde på ytterdörren. Agnes gick och öppnade. 

”Hej”, sa Nora, ”är du ledig idag?”

”Hej Nora, jag är sjuk?”

”Är du snuvig, för det är jag.”

”Jo… det skulle man kunna säga men jag är nog mest trött. Nu måste du skynda dig så att du inte kommer försent till skolan”

Nora kramade Agnes och gick till skolan. Agnes stod kvar i dörren med Tussen i famnen. När hon inte såg Nora längre stängde hon dörren och gick tillbaka till köket.

Det var sista gången hon såg Nora.  

Äggen, tänkte Agnes när hon kommit in i köket. Att jag glömde dem.

Hon spolade kallvatten i kastrullen. På radion, som stod på fönsterhyllan, pratade någon i programmet Tankar för dagen. Agnes försökte att inte lyssna – gick så där.

Rösten malde på om hur svensken, som en gång var plågad under prästerskapets disciplin, hamnat under arbetslinjen… och tillväxtens piska.

Agnes, som helst av allt ville sluta på sitt arbete, tänkte; okej, gränsen är nådd och ändrade till Radio Stockholm. Ibland vill man bara vara, inte undra om det som varit eller hur det ska bli – bara vara.

Även om hennes steg på den knarrande snön inte avslöjade något, var hon nedstämd.

P1, reflekterade hon dessutom. I all ära, men ibland blir man trött på pladdret.

Tussen stod på diskbänken och väntade. Ägg tyckte han om och idag när det var så kallt, kunde det vara med det dagliga toalettbesöket på altanen.

”Jaha, du väntar”, sa Agnes och satte på honom kopplet, ”igår smet du, så idag får du ägg när du kommit in”.

Tussen span i självförsvar och gick motvilligt ut och kissade. Därefter krafsade han ihärdigt på altandörren tills han blev insläppt. 

Agnes slog ihop Stockholmsdelen på DN. Påtåren var till ända och någon tretår vill hon inte ha. Tussen hade gått och lagt sig. Ägget hade han glufsat i sig, nästan så att Agnes blev rädd att han skulle kräkas.

”Lilla gubben”, hade hon mumlat, när hon såg sig vän sova på överkastets nedre del i sängen. ”Du finns alltid där…” 

Klar luft och en perfekt dag för en långpromenad. Temperaturen visade minus elva grader. Luftfuktigheten var i det närmaste obefintlig.

Även om det inte var en planerad sjukskrivning, kan det bli bra, tänkte Agnes. Ibland behöver vi alla tid för rekreation. Jag som inte haft en endaste sjukdag på hela hösten, tänker ta vara på det här.

Precis på gränsen till Kymlingeskogen, i utkanten av Ärvinge, med anslutning till Igelbäcken, låg den långa träbron som ledde ut till bryggan.

Hon klädde sig ordentligt. Det tunna snötäckte knarrade under fötterna. Ett lätt puder trillade ner från den blå himlen. En dag att minnas, tänkte hon när hon påbörjade sin promenad ner till Igelbäcken.

Problemen på jobbet fick vänta, nu skulle hon till Skogvaktarkärret som låg i Ärvinge. Hon gissade att promenaden dit tog ungefär trettio minuter. Några fåglar trodde hon sig inte få se, möjligen kunde det finnas några Gräsänder vid bron som ledde över till Rinkeby och Tensta. Där brukade vattnet inte frysa, inte lika fort som på resten av Igelbäcken i alla fall.

Skogvaktarkärret, som både hade ett vindskydd och information om olika fågelarter, var en liten oas i betongdjungeln. Precis på gränsen till Kymlingeskogen, i utkanten av Ärvinge, med anslutning till Igelbäcken, låg den långa träbron som ledde ut till bryggan där man kunde titta på olika fåglar på våren och sommaren.  

En tur på våren och en i början juni för att se fågelungarna, tänkte hon. Det blir det varje år.

Det fanns doppingar och sothöns, gräsänder och ibland – till och från, flera kanadagäss. Fast de brukade inte stanna. I vassruggarna häckade diverse småfåglar och hade man tur kunde man få se tofsvipa, ängspiplärka och rosenfink.

Men idag var det vinter och kallt – möjligen en och annan talgoxe, tänkte Agnes som ville minnas och känna att allt förändrats och att tiden inte stod still. Därför gick hon till Skogsvaktarkärret. Även om hennes steg på den knarrande snön inte avslöjade något, var hon nedstämd.  

En kolsvart korp flög över dammen och försvann i horisonten. Agnes såg den – svart som natten, konstaterade hon.

Solen hade nått zenit, vilket långt ifrån var mitt på himlavalvet. Agnes tog de första stegen på den femtio meter långa träbron som ledde ut till själva bryggan med vindskyddet. Hon suckade – det var inte lätt att hålla tankarna borta.

Trots att det varit kallt i nästan fyra veckor och det tunna snötäcket funnits i två veckor, var det ingen som gått på träbron. Hennes fotspår var de första.

Tänk om jag kunde flytta, grubblade hon, bara försvinna från allt. Om jag fick önska en enda önskning, en enda, skulle jag önska att Tom hörde av sig.

Hon kom fram till vindskyddet som var gjort i samma trä som bryggan och konstaterade att klottrare varit framme – vilket inte gjorde så mycket men att de målat på informationen om fåglarna och dessutom dragit sönder halva orienteringen i ren illvilja, gjorde henne irriterad.

En kolsvart korp flög över dammen och försvann i horisonten. Agnes såg den – svart som natten, konstaterade hon, svartare än svart i ett landskap med klarblå himmel och frost i träden.

Till och från tog nordanvinden fart över ängarna. Hon sträckte upp högerhandens vante till mössan. Inte för att den höll på att blåsa av, utan mer av en reflex.

Hon tittade på den frysta dammen och mindes när sommarvärmen vibrerade och trollsländorna skötte sitt. När sothönsen rotade omkring i vasskanten och högsommaren lagt sitt täcke över stressen. När änderna kom fram till bryggkanten och tittade bedjande. 

Agnes, som kände på sig att det var Tom, blev ivrig. Telefonen låg tre meter ut på isen, ringsignalen lät alltjämt.

Visst kom hon ihåg. Hur skulle det annars sett ut? Brödet hon slängt ut. Värmen och den rogivande stämningen. Det hon nu saknade tillsamman med den aldrig svikande tiden, den som aldrig slutade att ticka. Den som fick saker att gå över.

Hon önskade att epoken hade lärt sig att rusa fram, att ett år gick över på en blinkning, fast hon visste – omöjligt. Tålamodet är en krävande dygd, tänkte hon och borstade bort snön från träräcket.

Plötsligt ringde mobiltelefon och hennes första tanke var: från jobbet. Just det oroade henne inte eftersom hon kände igen det telefonnumret. Hon stoppade ner vanten i fickan och tog upp telefonen – jag ringer upp när jag kommit hem, grubblade hon och tittade på displayen. Okänt nummer – tänk om det är Tom…

Precis när Agnes skulle trycka på svarsknappen ploppade den ur vanten och hoppade över trästaketet och ut på isen. Agnes, som kände på sig att det var Tom, blev ivrig. Telefonen låg tre meter ut på isen, ringsignalen lät alltjämt. Hon såg sig omkring – hur ska jag komma över? Jag klättrar.

Staketet var ungefär en meter högt och inte speciellt svårt att forcera. Hon höll i sig i räcket och klättrade och var ganska snabbt nere på isen. Med ena handen på staketet och båda fötterna på isen blev hon plötsligt osäker – törs jag?

Hon såg telefonen ute på isen på samma gång som hon hörde dess signal. Måtte jag hinna, tänkte hon och släppte räcket och började varsamt gå. Sakta och försiktigt sköt hon ena benet framför det andra.

När det var en meter kvar knakade det till. Agnes stannade, blev stel och stod still.

Plötsligt knäppte till och sjöng entonigt i isen. Hon stannade till ett ögonblick men bestämde sig för att fortsätta – snart framme. När det var en meter kvar knakade det till. Agnes stannade, blev stel och stod still. Telefonen ringde alltjämnt.

Plötsligt gick en entonig ton genom isen och den brast. Agnes försvann ner i mörkret. Isen runt vaken gungade till. Reflexmässigt sträckte Agnes ut handen och fick tag i telefonen innan hon försvann ner i det mörka kalla vattnet.

Det blev tyst och stilla. Nordanvinden svepte yrsnö över vaken. Korpen gjorde en gir och satte sig i en björk vid bryggan. 

Sitt revir, det han sällan släppte, tänkte han inte låta gå för intet, inte ens när en snörstorm med blidväder var på intågande. 

Skymningen kom fort den här dagen och det lätta pudret som stilla fallit ner från himlen övergick till stora tunga snöflingor som gjorde att sikten blev minmal.

Ett lågtryck från sydväst blåste in och snart, redan vid tre på eftermiddagen, var det mörkt och under den stormiga natt som obevekligen var på väg övergick snöfallet till regn.

Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.