Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.

Del 12

Andra veckan i januari närmade sig. Aldrig någonsin i mannaminne hade januari startat med liknande köld. Kylan dämpade och i väntan på mildare väder bidade Sverige. Allt gick sakta, om det inte redan stod still.

Ett tunt snötäcke skylde naturen och där inte snön lagt sig var marken skorvlig och frostvit. På mindre sjöar och vattendrag låg redan isen och dess tjocklek ökade för varje dag. Av Igelbäckens långsamma framfart sågs inte mycket. Istäcket hade mer eller mindre fått tiden att stanna för ytvattnet, förutom under broarna där det ännu fanns spår av öppet vatten.

Ensamheten klarar jag, den är jag van vid.

Agnes, som ofta promenerade på gångstigen som följde Igelbäcken, tyckte att frosten klädde naturen – i synnerhet trädens tindrande kronor. Egentligen störde inte kylan, inte alls, och att skorna fick marken och det tunna snötäcket att knarra gjorde saken bara mysigare – under förutsättning att man har kläder på sig, resonerade hon.

Många promenader hade det blivit, mest under jul och nyårshelgen. Kylan, den kom natten mot andra januari, tänkte hon. Ensamheten klarar jag, den är jag van vid.

På annandag jul brukade väninnan Emma komma över och fika och det gjorde hon i år också. Men hon hade alltid bråttom.

”Vill absolut inte stanna kvar i förorten. Inte efter att mörkret lagt sig”, brukade hon muttra och det gjorde hon i år också, tänkte Agnes och erbjöd sig att följa med till tunnelbanan. Det gick till Kista precis innan mörkret föll, vilket var senare än det brukade vara.

”I år tog Emma med sig en italiensk julkaka. En Panettone”, sa Agnes för sig själv när hon kommit hem, ”köpt på Östermalmshallen”.

Hela Järvafältet lystes upp och överallt hördes fyrverkerier och röster. Några skrattade och andra hojtade. Agnes tittade på skådespelet genom köksfönstret.

Hon skar upp en bit och smakade. Rörde runt med skeden i glöggen, mest för att den skulle svalna, och tog en sipp.

”God, påminner om sockerkaka med frukt i”.

Hon avslutade annandagen framför Tv:n med Tussen i knä. Han spann och tvättade sig. Proppmätt. Fått både skinka och kokt torsk. Lika varje år. Julen gillade han även om han inte riktigt förstod. På nyårsafton brukade de dela på en halv krabba och det gjorde de i år också. 

Tussen nöjde sig med köttet från en klo. Agnes, som alltid varit måttlig i sin natur, tog två glas rosevin.  

Klockan närmade sig elva på kvällen. Nora ringde på dörren och gick in.

”Gott nytt år!”, ropade hon och kastade av sig stövlarna. 

Hon hade bråttom – ska till en av pappas bekanta och titta på fyrverkerier.

”Var är Tussen?” frågade hon.

”Under sängen, fyrverkerier” svarade Agnes.

Hon saknade Tom och kunde inte förstå varför han inte ringt eller skrivit. Ibland infann sig tvivlet – har han övergivit mig?

Nora lockade fram honom och tröstade. Klappade och strök.

”Nu måsta jag gå” sa hon. 

”Gott nytt år” sa Agnes och stängde dörren.  

Nyåret avslutades med fyrverkerier och champagne. Hela Järvafältet lystes upp och överallt hördes fyrverkerier och röster. Några skrattade och andra hojtade. Agnes tittade på skådespelet genom köksfönstret.

I en strimma av hopp ringde hon strax efter tolv till Tom men kom som vanligt fram till hans mobilsvar. Hon tyckte att det var pinsamt att prata i telefonsvarare – Gott nytt år får räcka, tänkte hon och la på när hon sagt det. Hon saknade Tom och kunde inte förstå varför han inte ringt eller skrivit. Ibland infann sig tvivlet – har han övergivit mig?

I frustationen storstädade hon hela lägenheten och när hon kom till köket, satte hon sig ner och tänkte; han har säkert fullt upp. Köket tar jag sen. Någon trygghet gav inte tanken, inte alls. Den var en av den sorten som ältade. Det visste Agnes och bara därför diskade hon. Aldrig hade hennes porslin blänkt som den nyårshelgen.

Därefter tog hennes krafter slut. Hon gick, något nedstämd, till soffan i vardagsrummet och satt sig. Där försökte hon samla sig. Det gick sådär. Hon satte på tv:n och vred på volymen lite högre än hon brukade.

Ett nytt år gjorde entré, ett år med både sorg och glädje. Agnes sov och kanske var det lika bra – det som hade avslutats så bra…

Malmstensbyrån var tömd och dess innehåll stod på köksbordet. Förutom Malmstensbyråns prylar, som mest bestod av saker som kunde kastas men ändå blev kvar, var det två köksskåp kvar att plocka tillbaka pinalerna i. Utöver det ena dem, det över fläkten, som mest bestod i kryddor och annat som man sällan behövde, var det ett skåp till. 

Agnes hade tappat lusten – det där tar jag sen. Nästa vecka. Köksbordet var fyllt till bredden; ett mindre syskrin, några manualer från diverse köksmaskiner som en matberedare och en kasserad elvisp. En mikro som trängdes med en aluminiumkastrull med rött lock och en hög med blårandiga servetter.

Tussens kattmat stod också på köksbordet, mest hårdingar.

Någon trevlig helg hade det inte varit även om Agnes försökt. Hon saknade Tom. Om inte Nora livat upp stämningen med jämna mellanrum, tänkte hon när reklamen började, hade jag rent av tyckt att hela helgen varit bedrövlig.

Ett julkort från Emma och ett från Sollentuna kommun, vilket var ett mer än vanligt, var allt. Varför Sollentuna kommun plötsligt börjat skickat ut julkort, kunde hon inte begripa. Agnes skrev till Emma och Nora, det fick räcka.

I år fick jag en julteckning och en julklapp av Nora, tänkte hon och tittade på duken med katter på som låg på bordet. Att Nora varit spänd på hur hon skulle reagera, var det inget tvivel om. Nora å andra sidan blev glad över väskan, dataspelet och chokladasken. Det gladde Agnes. 

Redan på första morgonfikat försökte hon vinna sympatier genom att framställa Agnes i dålig dager.

Dataspelet hade hon i och för sig pekat ut själv, men det gjorde inget för det var så de kommit överens.

Nyårsnatten la sin slöja över världen och Agnes somnade. Tussen kröp fram och åt lite. Sen gömde han sig igen. Ett nytt år gjorde entré, ett år med både sorg och glädje. Agnes sov och kanske var det lika bra – det som hade avslutats så bra… 

Andra veckan i januari inleddes med att Nils Thorsson och Gunn möttes upp tillsammans med Agnes i matsalen. Agnes lämnade över och Nils avverkade några formalia som; välkommen tillbaka Gunn och tack Agnes, därefter var det Gunn som höll i rodret igen.

Gunn, som gått ner i vikt, var sammanbiten men hövlig. Några större rörelser gjorde hon inte – inte på måndagen och inte heller på tisdagen. Det stod Birgitta för. Redan på första morgonfikat försökte hon vinna sympatier genom att framställa Agnes i dålig dager. 

”Nu går det inte att trycka på kontoret längre”, väste hon och tittade på Agnes, ”nu får du börja arbeta. Det blir väl jobbigt när du vant dig med att mest sitta ner”.

Birgitta, som mer än väl var medveten om att Gunn hörde, drog på orden. Agnes kände sig splittrad – just att Gunn inte visat Birgitta någon större sympati och att hon dessutom var ointresserad av att angripa henne, skapade osäkerhet.

Agnes rodnade, gömde ansiktet i skåpet och väntade. Hon höll tillbaka tårarna. Gråta tänkte hon inte göra, inte än.

Det verkar nästan som om hon först måste kontrollera vissa punkter och rutiner innan hon kan bli sig själv igen, någon distans till sitt arbete och sig själv har hon knappast, tänkte Agnes, hon är inte av den sorten. Spelar ingen roll om hon varit hemma i tio år.

Agnes fick rätt, Gunn och Birgitta hittade tillbaka till sina forna jag ganska snart. 

Torsdagseftermiddagen slutade med att Gunn skrek:

”Du har du kört det här köket i botten och vem fan bestämde att vi ska ha kakor till kaffet varje dag? Hela veckan har jag fått rensa papper efter dig”, och slog igen dörren på skåpet i omklädningsrummet.

”Och din dotter, var är hon?”

Agnes rodnade, gömde ansiktet i skåpet och väntade. Hon höll tillbaka tårarna. Gråta tänkte hon inte göra, inte än. Birgitta, som stod bredvid Gunn i omklädningsrummet, nickade bifallande. Eva hade redan gått.

Klockan var kvart över fem och Agnes blev till sist ensam. Hon stängde sitt skåp och satte på sig sin kappa. 

Framtiden såg mörk ut och det här med hennes påhittade barn hade hon nästan glömt, i alla fall trodde hon att Gunn glömt dem – om bara Tom kunde höra av sig.

Köket kört i botten, lögn, tänkte hon och låste skåpet. Hon tog illa vid sig, mycket illa. Gunns ord och Birgittas blickar smärtade. 

Framtiden såg mörk ut och det här med hennes påhittade barn hade hon nästan glömt, i alla fall trodde hon att Gunn glömt dem – om bara Tom kunde höra av sig.

Gruset knarrade under hennes fötter, bussen stod på hållplatsen. Tänk om jag kunde rymma med Tom, funderade hon och satte sig på bussen.

Termometern visade fjorton grader kallt. I morgon sjukskriver jag mig, orkar inte, dessutom har jag jobbat mer än brukligt hela hösten. Bussen försvann i januarimörkret.  

Agnes planerade sjukskrivning kunde inte komma lägligare. Om hon arbetat på fredagen hade hon farit illa, mycket illa. All uppdämd ilska och avundsjuka måste ut. 

Vreden hade fullkomligt och hänsynslöst sänkt henne. Någon sympati, om hon brutit ihop och börjat gråta, skulle hon inte fått. Det låg i sakens natur och kanske kände hon omedvetet på sig att loppet var kört. Hennes ljus i tunneln, det lilla halmstrået vi alla ibland greppar efter, var i Kina och honom fick hon inte tag på.

Tussen tittade upp från matskålen, åt lite till, sträckte sig och trippade helt sonika ut genom altandörren – utan koppel.

Bussen stannade i Kista och Agnes gick av. Det var kallt. 

”Hej Agnes” ropade Nora, ”imorgon ska jag och pappa gå på bio”

Agnes, som gått den långa – den här kvällen var den lång – promenaden hem från Kista, möttes av Nora.  Det var mörkt och kallt ute. Vit ånga strömmade ut ur deras munnar. 

”Hej Nora, du kan väl ta posten, så låser jag upp.”

”Jag tar posten”, svarade Nora och lyfte locket på brevlådan. 

Agnes grubblade och kände sig disträ men Nora pratade på och det lättade upp hennes sinne.

De gick in och Nora frågade om hon kunde ge Tussen mat. Nora höll posten i ena vanten. 

”Har du städat”, sa Nora när hon såg alla prylarna på köksbordet.

”Köksskåpen och Malmstensbyrån”, svarade Agnes och fick ett uns av dåligt samvete.

Nora kastade sig ner på knä bredvid Tussen på köksgolvet – han vill ha hårdingar, tänkte hon och drog av sig ena vanten med munnen.

Hon la ifrån sig posten i den nedersta lådan i byrån – lådorna var utdragna, och drog av sig andra vanten. Därefter hällde hon upp hårdingar.  

”Det finns mer kattmat på köksbordet” sa Agnes. ”Det räcker. Tussen tycker om hårdingar med kycklingsmak” 

Att dagens postskörd låg i nedersta lådan såg hon inte och Nora, hon hade för länge sen glömt posten.

Tussen kurrade. Nora klappade honom och gick därefter till hallen för att ta på sig jackan och stövlarna. Agnes, som fortfarande hade tankar på annat håll, stängde det tömda skåpet ovanför spisen och tänkte i all hast; Tussen vill säkert gå ut, därefter öppnade hon altandörren utan att tänka sig för.

Tussen tittade upp från matskålen, åt lite till, sträckte sig och trippade helt sonika ut genom altandörren – utan koppel. Kvällen slutade i katastrof och när till sist Agnes och Nora fått tag i Tussen borta vid lekplatsen hade det passerat över två och en halv timme i tid. 

Agnes bar hem honom och när de gått in genom altandörren och släppt ner honom på golvet i köket, puttade Agnes igen lådorna på Malmstensbyrån för att lättare kunna ge honom mat. Att dagens postskörd låg i nedersta lådan såg hon inte och Nora, hon hade för länge sen glömt posten.

”Lilla Tussen, du får inte smita” sa hon och klappade honom.

Tussen kurrade, kände sig stolt. Han kunde minsann klara sig ute själv. Koppel – vem behöver det… 

”Tänk att jag glömde honom”, sa Agnes och hällde upp grädde i en skål.  

Agnes och Nora var lättade – vilken dag och vilken kväll, tänkte Agnes och klappade Tussen lite extra hårt. Tussen sträckte kavat på ryggen och knaprade vidare på favorithårdingarna med kycklingsmak – grädden tar jag sen… 

Nora gick hem efter att hon kramat Agnes extra länge och klappat Tussen. 

”Tur att vi hittade honom, hejdå Tussen, hejdå Agnes, jag kommer imorgon efter bion”, sa Nora och vinkade från stengången utanför.

Det där måste jag göra om någon gång, tänkte han och ignorerade Agnes.

”Hejdå kära Nora, min lilla gullunge”. 

Det var sista gången Nora träffade Agnes.

Agnes kände sig utpumpad. Hon tog av sig kläderna hon haft på sig ända sen hon kommit hem från arbetet och drog på sig ett nattlinne. Därefter gick hon in i vardagsrummet och satte sig bredvid Tussen och tittade på Tv.

Tussen, som redan låg i soffan och tvättade sig, var ganska nöjd med sin bedrift. Det där måste jag göra om någon gång, tänkte han och ignorerade Agnes. Snart sov de bägge två i soffan framför Tv:n.

Kölden höll i sig och termometern visade arton grader kallt. En svag nordanvind dansade över de frostfällda fälten vid Igelbäcken. Skogen var tyst, kall och enslig. Himlen var stjärnklar och i norr dansade norrskenet över himlavalvet.

Några spår av det begynnande ljuset från vintersolståndet fanns inte i sikte, inte än på några månader.  

(Fortsättning följer)

Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.