Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive de tidigare delarna i följetongen – hittar du här.

Del 11: ”Lucia”

Höstvindarna tog tag i allt. Regnet höll uppsikt och om det inte vakade, föll det ner i spridda skurar. Kallt var det också. November månad.

Agnes satt på kontoret och beställde råvaror.

December menyn låg på skrivbordet. Nöt och fläskkött, potatis, ris, morötter och diverse andra grönsaker. Halvfabrikat och kryddor. Mjöl, pasta och hårt bröd. Visst var det svårt men hon klarade uppgiften galant.

Att en ökning av matsalsgäster tillkommit hade Nils Thorsson intygat. Inget som Agnes tog någon hänsyn till även om det var bra. 

Någon chef ville hon inte bli, inte alls – även om hon märkte hur personalen lismade.

På tre månader sjönk kostnader för råvarorna med nästan 10 procent, vilket inte alls varit Agnes mening.

Birgitta och Eva fogade sig och blev ganska omgående medveten om vem som bestämde. Allt föll sig naturligt, de ville slippa ansvar.

Agnes kontaktade Nils varje vecka.

”Kanon” brukade han svara och när hon kom med en följfråga, sa han ”har en praktikant på gång, en från Rudbecks gymnasium.”

Att hon inte blev klok på honom, är ingen överdrift. Bäst att göra det bästa av situationen, tänkte hon när telefon var avslagen.

Någon chef ville hon inte bli, inte alls – även om hon märkte hur personalen lismade. Hon kunde räkna de få gånger hon sagt ifrån, på en hand – när hon agerat som chef, vilket inte är obetydligt i sammanhanget, och på samma hand kunde hon räkna hur många gånger hon ursäktade sig.

Vissa saker måste skötas och det visste hon. En försiktig påstötning, det räckte. Att Birgitta och Eva överhuvudtaget löd henne, ens lyssnade, förvånade.

Att chefen, Nils, tog sig tid och dök upp som gubben i lådan hade betydelse. Det förstod Agnes.

Hon gjorde så gott hon kunde och det gick bra. 

Fikarasterna bubblade av liv och praktikanterna, som kände sig trygga, gjorde sitt för att peppa upp stämningen.

Tom var i Kina på affärsresa. Till nyåret var det meningen att han skulle komma hem. Agnes saknade honom.

Nora hälsade på med jämna mellanrum. Hon livade upp. Inskolningen och hösttermin hade gått bra och med tiden fick hon också några nya kompisar.  

Ibland försjönk hon in i drömmar. Agnes gissade att hon saknade sin mor. Det gjorde Nora, men inte varje gång. Agnes lät det bero och tänkte på den sista tidens framgång – både privat och på arbetet. Fascinerande.

Aldrig hade hon upplevt något mer sagolikt. 

Dagarna liksom rusade iväg och ibland fick hon nästan nypa sig i armen för att inte dras med i någon förtrollande självgenerering. 

Fikarasterna bubblade av liv och praktikanterna, som kände sig trygga, gjorde sitt för att peppa upp stämningen. Till och med Eva fick färg på kinderna.

”Snart tid att börja med förberedelserna för julbordet” sa Birgitta, ”jag såg den där engelska kocken, Nigella, på Tv. Hon kokade skinkan i Coca Cola… vore inte det roligt att prova”

”Ja vad är det hon heter, hon friterar mycket”, fyllde Eva i.

Agnes visste att de talade om Nigella Lawson, hon hade sett programmet – och uppriktigt sagt, tänkte hon, verkade förslaget frestande. Fast det krävdes mer än ett ja.

”Vi gör det, men i år gör vi två skinkor, en traditionell och en som vi märker upp med en skylt; Nigellas Coca Cola-skinka. Du får gärna hålla i just den delen Birgitta” sa hon.  

Agnes tog bussen hem och undrade varför inte hon hört av Tom.

Plötsligt rycktes dörren upp till fikarummet, kastrullerna på väggen skramlade till, Tomas ryckte ut en stol och satte sig ner.

”Hallå tanter, nu ska jag lära er lite fysik. Det var två möss som måste hoppa ut på en sten långt ut i vattnet, en tävling. Den första tog sats och hoppade… och landade på stenen, därefter var det den andra musens tur, han tog sats och hoppade han också… och plumsade i på andra sidan av stenen”

”Jaha” svarade Eva och iakttog Tomas med en viss försiktighet.

Tomas sträckte sig efter en kaffekopp och log underfundigt och sa;

”Jaha, jaha… vad kan man dra för slutledning av det, rent fysiskt så att säga?” Eva tittade på de andra i fikarummet, som minst sagt var lika nyfikna. Det blev tyst ett ögonblick. Tomas drog på svaret men tillsist sa han;

”Ju större sats desto blötare mus”

”… men”, sa Eva och såg sur ut. Därefter sa hon: ”Ååå” och började skratta tillsammans med Agnes och Birgitta. 

Fikarasten avslutades och Tomas försvann ut i de oändliga korridorerna. Damerna i lunchrummet gick ut i köket och fortsatte med sina sysslor. Agnes tog disken, årets sista beställning var klar och då kändes det bra att göra ett arbete som visade resultat direkt. 

Den första snön föll över Stockholm och den låg kvar i tre dagar. Julförberedelserna kom igång, mest på restaurangerna än så länge. Där stundade julborden redan från första advent.

Barnen väntade på julkalendern, tomten och julafton. Föräldrarna rotade i förråden och sydde ner lucialinnen i parti och minut. Batterier och lampor inhandlades och pepparkaksaromen förgyllde julkänslan vid varje bageri med självaktning.

Mörkret föll tidigt på eftermiddagen och adventsljusstakar plockades fram. 

Glittret måste han absolut käka upp och när det blev långtråkigt brukade han klättra upp i granen.

Agnes tog bussen hem och undrade varför inte hon hört av Tom. Två dagar kvar till första december.

Nora skrev en önskelista och tänkte på sin mor. En jul utan mamma var en ensam jul, det visste hon – även om pappa gjorde allt han kunde för att få det precis som när mamma var med.  

Tussen väntade på julgranen, framförallt väntade han på pyntet. Glittret måste han absolut käka upp och när det blev långtråkigt brukade han klättra upp i granen. Ibland vickade den ikull. Då gömde han sig under sängen, mest för att han blev skärrad men det gick över när Agnes ställt upp granen igen – tänk att hon ger mig en gran varje år…

Eleverna från Rudbecks gymnasium vandrade sakta ut genom kommunhusets matsalsdörrar. Stilla natt klingade ut i entréhallen. Birgitta tände upp belysningen och började duka av.

Kontorspersonalen, som andaktsfullt väntat ut spektaklet, började sorla samtidigt som stolar drogs in och ut under borden. Lucia var över för det här året. Nu var det julbord och företagsfester som gällde fram till ledigheten.

Eva plockade bort faten med lussebullar och pepparkakor på. Fast så speciellt många lussebullar fanns det inte kvar.  En av praktikanterna gick runt och blåste ut ljusen. 

Agnes, som minst sagt blivit förvånad, satt fortfarande kvar vid bordet med cheferna.  Att hon skulle sitta där kunde hon inte förstå.

”Sitt med oss” hade Nils sagt. Så fick det bli. Några av cheferna reste på sig och tackade, andra pratade i telefon.

Att de var högre upp i hierarkin gick inta att ta miste på. Kostymerna satt bättre, hållning styvare – och blicken, tänkte Agnes, den innehåller en naturlig kyla.

Utom på Nils, han som bad mig sitta ner, hans kläder både hänger och är skrynkliga, fast kylan har han. Hon kände sig otålig. 

Kostymerna satt bättre, hållning styvare – och blicken, tänkte Agnes, den innehåller en naturlig kyla.

”Agnes” sa han, ”jag skulle vilja passa på att tacka dig, du har gjort ett bra jobb”

”Tack” sa Agnes och flackade något med blicken.

”Nu är det så… Gunn kommer tillbaka, jag pratade med henne igår och tydligen slutar hennes sjukskrivning veckan före jul. Att hon skulle vara borta hela hösten kunde vi inte räkna med”

 Agnes, som egentligen inte alls ville prata om Gunn, drog på svaret. Hon försökte fokusera men det gick inte. Stärkt av sitt arbete och den oförutsedda framgången med både ekonomi och antal gäster hade hon ingen som helst lust att säga att hon tyckte det var bra att Gunn kom tillbaka.

Likt förbannat sa hon: ”Vad bra” och ångrade sig i samma stund.

Nils, som under hela samtalet gomlat pepparkakor, la in en paj av märket Kronan. Han knackade två gånger på doslocket och iakttog henne. Därefter sa han, efter att han stoppade ner dosan i fickan:

”Egentligen hade jag sett att du fortsatt men… trängd av regler och anställningskontrakt kan jag inte det”

”Jag förstår det, då lämnar jag över om någon vecka” 

”Icke… du får härda ut till andra veckan efter nyår, för Gunn har innestående semester kvar, ja hon blev ju sjuk på semestern i somras. Hoppas att det är okej för dig”

”Absolut” sa Agnes och andades ut – skönt att slippa skatan…

Stärkt av sitt arbete och den oförutsedda framgången med både ekonomi och antal gäster hade hon ingen som helst lust att säga att hon tyckte det var bra att Gunn kom tillbaka.

Skammens rodnad blossade upp på kinderna för att direkt lägga sig – tur att han inte kan läsa mina tankar. Nils reste på sig och tackade. Agnes blev sittande – hur ska det här gå, grubblade hon, måtte inte mitt övermod stjälpa mig?  

Hon reste på sig och började hjälpa till med bestyren i matsalen 

Undrar vad jag ska köpa till Nora, tänkte hon, jag får fråga. Kanske tror hon fortfarande på jultomten men… törs inte fråga för då tycker hon att jag är fånig. 

Regnet föll utanför fönstret, ett förrädiskt regn. Vana vädersiare visste, i år blir det en kall vinter, mäkta kall och kylan är redan på väg. Men inte idag, inte än. Kylan kommer till jul.

Mycket till dagsljus blev det inte den här dagen, den 13 december, men det gjorde inte så mycket för överallt i Sverige släckte man ner. Matsalar, kyrkor, daghem och skolor – allt, mer eller mindre, för att komma i stämning.

Väntans tider hade startat på allvar. Omdaning och förändring stod för dörren.

Agnes saknade Tom och hon hoppades han skulle höra av sig snart. Dagen tog slut och alla gick hem till sitt. Trötta och nöjda lät de sysslorna hemma bero – tar det imorgon…