”Brexit handlar alltså inte enbart om ett folkligt missnöje mot en överstatlig elit. Den ekonomiska eliten kan också ha en hel del att vinna på att vara brexitförespråkare”, skriver Johannes Klenell.

Så här i brexittider har fokus i svensk debatt främst legat i förklaringsmodeller som handlat om de besvikna väljarnas protest mot EU:s överstatlighet.

Arbetslöshet och oro för invandrad arbetskraft har varit en delförklaring till att britterna röstade för att lämna unionen.

Men en fråga som i stort sett stått obesvarad har varit varför även delar av den absoluta ekonomiska eliten tyckts förespråka ett utträde.

LÄS ÄVEN: Johannes Klenell: ”Personligen avskyr jag cynismen”

För att förstå en aspekt av det behöver vi förstå att Storbritannien inte är uppbyggt som Sverige.

Det är flera smånationer med mer eller mindre självstyre där de mest kända givetvis är England, Skottland, Wales och Nordirland.

Det hela liknar Tysklands förbundsnation men inte riktigt då Storbritannien också saknar en enhetlig konstitution och grundlag.

I stället är alla lagar som funnits i Storbritannien långt tillbaks i tiden fortfarande är giltiga. Obsoleta lagar stryks inte.

De mer absurda eller föråldrade lagarna får tillägg som omöjliggör dem.

För oss utomstående syns det här främst genom alla märkliga ceremonier, roliga kläder och lustiga hattar som är återkommande teman i brittisk politik.

Dock slutar det inte där.

För här ser vi också förklaringen till de omtalade skatteparadis som finns bland Storbritanniens nationer.

Isle of Man är ett av de folkligare alternativen.

När jag själv arbetade i London vid millennieskiftet pratade flera av mina kollegor om att de ville få medborgarskap på ön.

Något du tydligen kan få om du ackumulerat ett visst kapital.

Då får du nämligen stora skattelättnader även om du bor kvar i London.

Den tidigare kolonin Caymanöarna är kanske det mest kända alternativet internationellt på grund av sina brevlådeföretag.

Dit försvinner inte bara storkapitalets pengar ur skattesystem runt om i världen utan även mindre företag skatteplanerar där.

Vill man inte resa till Västindien är den brittiska offshoreekonomin Jersey ett närmare alternativ.

LÄS ÄVEN: Nej till Brexitavtal – svenska jobb riskerar att drabbas

Men en bov i dramat känner vi svenskar knappt ens till. The City of London, en liten stadsstat mitt inne i centrala London, vars tidigaste lagar och avtal med övriga Storbritannien sträcker sig tillbaks till Romarriket.

Den snart två tusen år gamla staden som romarna gav namnet Londinium kan beskrivas, i brist på bättre liknelser, som ett Visby mitt i London.

Med höga murar och tidig handel med övriga Europa lyckades staden behålla sin självständighet och rikedom. På grund av ett fördrag med Vilhelm erövraren från 1066 har de också viss självständighet när det kommer till nationell lag.

Idag finns bara rester av murarna kvar men stadsstaten består. I City of London styr fortfarande medeltida handelsskrån som fiskar- eller snickargillet.

De har egen representation i parlamentet. Egen borgmästare. Egen flagga.

Premiärministern och drottningen får inte besöka staden utan handelsskrånas tillåtelse.

City of London är också det som kallas Europas finanshjärta. Vårt Wall Street. Global frihandel råder innanför stadens gränser.

Det går att söka medborgarskap i City of London precis som på Isle of Man. Och även storföretag eller banker kan få medborgarskap i staden. Företag har till och med rösträtt innanför stadsgränserna.

Och ju större företag desto fler röster som får de.

Arbetslöshet och oro för invandrad arbetskraft har varit en delförklaring till att britterna röstade för att lämna unionen. Men en fråga som i stort sett stått obesvarad har varit varför även delar av den ekonomiska eliten tyckts förespråka ett utträde

Detta i ett förvirrande demokratiskt system med en närmast medeltida struktur av åldermän, sheriffer och borgmästare.

LÄS ÄVEN: Efter Brexit: Robotar han ersätta byggarbetare

Konsekvensen av det är att vid sidan av de medeltida skråväsendena sitter i dag oljebolag, runt 500 storbanker och finansinstitut.

Styret i staden, idag kallat the City of London Corporation, är en mycket aktiv lobbyist för en avreglerad global marknad.

Här åtnjuter på så vis den absoluta ekonomiska eliten helt unika rättigheter. Något som bland annat journalisten George Monbiot lyft i the Guardian.

Rättigheter grundade i världshandel bakom murar som sträcker sig tusen år tillbaks i tiden före Vilhelm erövraren.

Det påtagliga hotet mot de här inhemska smånationernas fria marknad och placerade offshorepengar är i dag EU.

De kan med sin överstatlighet tvinga Storbritannien till finansreglering och inspektion av en ekonomi som blandar modern global kapitalism, tusenåriga traditioner och en kollapsad kolonialmakt.

Brexit handlar alltså inte enbart om ett folkligt missnöje mot en överstatlig elit.

Den ekonomiska eliten kan också ha en hel del att vinna på att vara brexitförespråkare.