För snart nio år sedan valde jag att bli elektriker. Jag såg inte att jag som kvinna skulle behandlas annorlunda för det. Det dröjde dock inte länge förrän de första kommentarerna kom.

Jag valde att inte ta åt mig av vad andra sa om mig, till mig eller ens hur de tittade på mig. Jag skakade av mig det, för jag ville bara göra mitt jobb och inte ha en massa tjafs. Men nu har jag tröttnat.

LÄS ÄVEN: Efter Metoo: Fack och arbetsgivare lanserar checklista

Jag tycker om mitt jobb men det är hur jag blir bemött som jag reagerar på. Självklart finns det underbara människor där ute, det gör det. De som ger mina dagar det lilla extra. Det är både andra hantverkare och kunder. De som är jätteglada att det kommer en kvinnlig montör, som har massor av frågor och aldrig vill att jag ska gå för att de vill prata lite till.

Jag minns speciellt en kund som jag var hos. Hen jobbade som förskolelärare och talade om för mig vilken förebild jag är för små tjejer. Hen skulle absolut berätta på förskolan att en kvinnlig elektriker hade utfört elarbetet hos hen.

Sådana bemötanden värmer. Men efteråt har jag börjat fundera. Varför är det en sådan stor grej att en kvinna jobbar som hantverkare i vårt samhälle?

Jag vill se fler kvinnor inom byggbranschen. Men då måste vi börja tänka på hur vi bemöter varandra. Jag vet själv vad jag har varit med om och stött på under mina fem år. Det har inte varit okej men jag har inte orkat bry mig, då jag tänkt att det bara gällt mig själv.

Men när jag hör andra kvinnor i branschen berätta om sina upplevelser blir jag både arg och ledsen. Jag har insett att jag faktiskt inte är ensam om att vara utsatt och att jag inte bara ska skaka av mig upplevelserna.

Samtidigt vet jag att jag inte är felfri. Jag har sagt och gjort saker som inte är okej. Jag var ny och ville passa in och bli omtyckt av de andra. Det var fel. Jag gör fel ibland även i dag, men nu kan jag erkänna mina fel och misstag och be om ursäkt.

Men vi måste hjälpas åt med detta. Vi är ju vuxna människor. Alla behöver ta ansvar för hur vi pratar till varandra och börja visa varandra respekt. Vem ska annars göra det?

LÄS ÄVEN: ”Det här är vårt statement – det här är bara början”

Jag har funderat en del på vad det är vi faktiskt säger, både på arbetet och privat.

– Var är din manliga kollega? Detta klarar väl inte lilla du?
– Är det du som ska montera? Det var väl dig jag pratade med i telefonen, du är väl kontorist?
– Du är flata va? Du måste vara flata när du jobbar med detta.
– Du blir inte smutsig under naglarna nu då? Ska jag hjälpa dig?
– Vad är du för något? Pojke eller flicka?
– Är du verkligen utbildad till detta? Jag vill höra av dig att du är expert annars vill jag inte ha dig här.

Det här är bara några exempel på hur jag har blivit bemött på jobbet av både kunder och andra hantverkare. Hur ska jag svara på detta? Jag tycker att det är så dumt att jag inte ens vet vart jag ska börja.

Jag har valt ett mansdominerat yrke för att jag trivs med det och jag är duktig på det jag gör. Kompetens sitter inte i könet. Men ska jag behöva anpassa mig till jargongen och acceptera allt som sägs till mig för att passa in helt och hållet?

Hade jag inte velat bli smutsig under mina naglar hade jag ju valt ett annat yrke. Och så vitt jag vet så finns det faktiskt män som inte vill få smuts under sina naglar också.

Men skulle en man någonsin få den frågan? Jag tror inte det.

LÄS ÄVEN: Rapporten: Elektrikerna behöver göra mer för jämställdheten

Det finns ett citat som jag hittade när jag gick i högstadiet. Jag vet inte vem som skrev det men det har följt mig ända sedan dess och jag tycker att fler ska läsa det.

”Det finns män som är lika mycket kvinnor som sina mödrar och kvinnor som är lika mycket män som sina fäder, ty själen har inget kön.  ”

Så ska vi ta och slänga bort det gamla tänket med vad som är manligt och kvinnligt? Vi kan låta alla få vara och göra vad de vill utan alla korkade fördomar och frågor.

Då tror jag vi får det trevligare på jobbet och förhoppningsvis lockar det fler, både kvinnor och män, till branschen.