• Bild: Pixabay

KULTUR

Del 4 – Ett liv

Här är den fjärde delen av Dylan Färemarks prisbelönta novell ”Agnes”, som publiceras som följetong i Tidningen Elektrikern.

LÄS ÄVEN:

”Agnes” av Dylan Färemark – Del 1

”Agnes” av Dylan Färemark – Del 2

”Agnes” av Dylan Färemark – Del 3

Skrivandet blev Dylans räddningsplanka

”Bokstavsdikter” – av Dylan Färemark

En längtan som aldrig blev av. En regnig och ruggig sommar, en slaskig vinter med grå himmel. Så såg Agnes tillbaka på sitt liv. Värmen och tryggheten kom med åldern. När allt det spännande var förbi. Hon fann sig och tog det med ro.

Någon bitterhet bar hon inte på. Visst hade det funnits epoker i hennes liv när hon tittat på ynglingarna, de spirituella tonåringarna. Hur de närmat sig varandra.

Nyfiket hade hon kikat men mer var det inte. Att hon log bakom kappans slag, visade hon inte. Ibland hörde hon dem på bussen också. Det gjorde henne lättsinnig. Men åren gick och någon kärlek trodde hon sig inte få uppleva och till sist gav hon upp den tanken.

”Åtrån och de tysta funderingarna bar hon med sig men rädslan för män, den satt kvar.”

Ett fast förhållande vid tjugotvå års ålder var hennes erfarenhet av det manliga könet. Han slog, vilket slutade med att hon hamnade på Karolinska och så var den drömmen över.

Åtrån och de tysta funderingarna bar hon med sig men rädslan för män, den satt kvar.

Hon visste att logiken var fel och generaliseringen var allt annat än rätt. Med både klimakteriet som passerat och en stigande ålder som smugit sig på hade hon förlikat sig med dilemmat. För ett dilemma var det.

Periodvis, mest när hon var runt trettio år, brann hennes kropp. Nu var det försent och när det begav sig tordes hon inte. Traumat fanns i hennes bål och var lika diffus som novemberdiset en tidig morgon, en arla gryning vid den höstgula ängen innan vintern nalkades.

Smärtan, den som hon förträngt, höll henne hårt i sitt grepp. Hon blev en betraktare, någon som iakttog kärlek på avstånd.

Tunnelbanetåget lämnade Östermalms tunnelbanestation. Emma promenerade hem. De skulle höras på telefon i slutet på veckan.

Några djupare diskussioner om Fröken Julie blev det inte. Mest för att Emma undvek ämnet, tänkte Agnes, hon finns i två världar. Dels den skitpratande städkärringen och på samma gång, utan att hon inser, är hon en hämmad överklassdam.

Tåget bromsade in, stannade, dörrarna öppnades.

Passagerarna flimrade förbi, några åkte vidare andra gick av stationen efter. Ibland steg det på ett nyförälskat par och då brukade hon tjuvkika på dem genom det svarta fönstret. Trots att hon undvikit många blickar genom att titta i den svarta speglingen fick hon ständigt ett uns av dåligt samvete när hon utnyttjade situationen.

Nyfiken som hon var kunde hon inte låta bli – men det är med kärlek och glädje jag tittar, inget annat.

”Spegeln som bara visade vackert, gick sönder. Fula och elaka bilder trängde fram i skärvorna som låg på golvet.”

Sin egen ungdom förträngde hon så gott det gick. Att hon faktiskt trott att hon träffade den stora kärleken en gång, fick henne nedslagen. På Nalen av alla ställen kom han, stiligt klädd och självsäker – precis vad jag sökte, tänkte Agnes, en styrka, en ledsagare i livet.

Först verkade allt rätt, rent av underbart men sen, när han drack, gick allt sönder. I tusen bitar med vassa hörn, sprack drömmen. Spegeln som bara visade vackert, gick sönder. Fula och elaka bilder trängde fram i skärvorna som låg på golvet.

Agnes mindes det som igår. Hon ryste till och försökte glömma.

”Kista nästa” ropade rösten. Hon ställde sig hastigt upp och gick mot dörren. Det hjälpte inte. Historien gjorde sig påmind. Två år på gymnasiet, Social linje, var allt. Därefter olika arbeten; butiksbiträde, lokalvårdare på Danderyds sjukhus, nattjobb på bensinmack. Listan kändes oändlig. Agnes visste, skolan var inte hennes grej.

När hon till sist fick jobb som mat-tant på kommunhuset i Sollentuna. Till den tidpunkten, konstaterade hon tyst, trivdes jag aldrig på mina arbeten. Inte för att jag vantrivts i kommunhuset, inte alls.

Men den där rätta gnistan – det ska vara roligt att gå till arbetet, som far alltid predikade, blev det inget av med även om jag än i dag kan höra hans röst. Jag försökte i alla fall men… på kommunhuset närmade jag mig i alla fall den känslan. Riktigt ända fram – nej kära far, så blev det inte.

Hon ställde sig i rulltrappan. Det var mörkt ute och vinden hade lagt sig. Perrongen låg öde, precis om Kista centrum. En ABAB vakt tittade förstrött på henne när hon gick ut på parkeringen. Trots teaterbesöket kändes det inte bra. Hon oroade sig, visste att Gunn och Birgitta sett att vädringsfönstret stått öppet.

Det ser alla, alla som vill. Konstaterade hon. Att hon på något vis skulle kunna påstå att hon glömt det, gick inte. Hur många gånger hade hon inte suttit på jobbet och sagt; ”Fungerar som en rutin; först spisen, därefter kaffebryggaren och fönstren och när jag kommit ut på trappen säger jag hejdå till Tussen och låser. Ringer telefonen eller jag blir störd, börjar jag om”

Den gubben går inte, tänkte Agnes och drog ihop kappan i halsen. För övrigt gillar jag inte att ljuga. Om det inte varit för lögnen om mina barn, har det mest varit små, få vita lögner på arbetet. Som att jag haft synnerligen mycket att göra hemma och därför inte kunnat arbeta över… eller något om barnens skolgång.

Rulltrappans gnissel dog ut och ett tunnelbanetåg passerade på betongfundamentet ovanför Agnes.

”Det känns som om det inte kommer hjälpa. Nu skulle lögnen fram, det har Gunn gett sig fan på.”

Det var vindstilla men kallt. Några enstaka bilar åkte förbi och en förvirrad cyklist vinglade till och gjorde en u-sväng och försvann.

Agnes rannsakade sig själv. Riktigt ärlig var hon inte. Det visste hon. Tankarna och oron för morgondagen gnagde mer och mer ju närmare natten hon kom. Promenaden hem kändes lång.

En gång sökte jag ledigt för att barnen skulle fira Lucia på sin skola. Fast egentligen var det nog jag som ville slippa. Vi servade hela kommunhuset med pepparkakor och lussekatter, förutom maten. Kändes tröttsamt. Tur att de slutade med det där. Men varför ljög jag?

Nu har det till sist gått över och skönt är det. Lögnen, den som plågat mig… Ibland har den känts så levande. Jag som aldrig ljuger annars. Nu beställs allt fikabröd direkt från Balders bröd. Jag var helt enkelt tvungen, filosoferade Agnes, hur skulle det sett ut om mina barn; Sören och Lisbeth, inte haft skolavslutningar, sportlov och påsklov? Det hade inte funkat – hur ska det gå imorgon?

Fönstret. Gunn och Birgitta har något på gång. Ska jag drista mig till att säga att något akut hänt, som att Sörens sambo brutit benet… eller varför inte; fick missfall natten till lördag och bara därför måste jag sjukskriva mig. Nej, det kan jag inte, då måste jag föra in en person till i lögnen; Sörens fru. Det går inte, dessutom är jag så trött på lögnen. Den är passé. Säkert fem år sedan jag senast nämnde den.

Felet ligger hos mig och det vet jag. Allt är så enkelt hemma tillsammans med tanken och så svårt i mötet, i realiteten.

Plötsligt kom det en kastvind och den tog fart mellan husen. Träden vek ner sig något men rätade snart upp sig. Agnes bugade sig och tog tag i rockslaget och gick vidare.

De flesta fönstren var släckta även om ett och annat lyste. Någon rörelse i dem fanns inte. Hon gissade att det var som det brukade, att någon glömt att släcka. Hon visste också; något måste hon ha, annars skulle hennes tillvaro bli allt annat än; det ska vara roligt att gå till arbetet.

Men, tänkte hon. Det känns som om det inte kommer hjälpa. Nu skulle lögnen fram, det har Gunn gett sig fan på. Att just Gunn förstått, gick inte att ta miste på. Hennes blick, förhållningsätt. Allt speglade det. Agnes såg och visste – det kommer inte bli lätt för henne, för om jag ska vara ärlig kan jag nästan förnimma att både Sören och Lisbeth lever, i alla fall för mig.

Jag ger mig inte även om jag far illa. Efter alla år har lögnen övergått från en fantasi… som därefter blivit en sanning. Fel, jag vet. Varför? Tänk om jag hade haft just de där orden osagda. Vad mycket enklare allt varit idag.

”Där sätter sig miljön i kroppen, tänkte Agnes och hur många familjers olycka har inte den bostadspolitiken på sitt samvete.”

Promenaden genom Kistas bostadsområden, promenaden som hon kunde utantill, fortgick med tunga steg. Ibland kändes den lång, tråkig och trist, ibland kort. I dag var den lång.

Plötsligt kom Agnes ihåg; Nora. Genast försvann varje sten, träd och hål i asfalten. Nora fick henne på bättre humör.

Husens osymmetriska lägen gjorde det svårt att hitta i Kista och på vissa ställen var de byggda i samma stil som hotellen på Gran Canaria. Utskjutande balkonger, stora och med den nedersta balkongen längst ut – som enorma trappor. Träd och buskar generöst planterade och uppvuxna.

Om man aldrig varit i Kista kändes det som en labyrint. En vacker labyrint insvept i grönska.

Agnes hade varit utomlands en gång, 1981 på Gran Canaria. En trevlig resa. Ensamt förutom hotellägaren som kallade henne för älskling när hans fru inte var i närheten.

Minnena var diffusa men hotellet kom hon ihåg. Det låg i Las Palmas och var ett litet familjehotell. Såg inte alls ut som husen i Kista. De hotellen fanns i de nybyggda regionerna kring Playa del Ingles.

När det gällde Kista hade arkitekterna läst på och undvikit samma misstag som begicks i Rinkeby och Tensta. Där husen liknade lådor och de gudsförgätna loftgångarna drog ner bebyggelsen i betongtristessen. Där sätter sig miljön i kroppen, tänkte Agnes och hur många familjers olycka har inte den bostadspolitiken på sitt samvete.

Plötsligt kom hon på hur hon skulle göra för att klara av måndagen, precis när hon passerade den stora granen intill cykelbanan fick hon en positiv tanke. Hon tänkte berätta om Nora och att hon varit med henne på baksidan av huset. Så fick det bli.

Oron försvann. Hon var övertygad om att den förklaringen räckte – snart hemma, skönt… Tussen är säkert hungrig.

När Agnes till sist klivit över tröskeln hemma och ytterdörren var låst och hon gett Tussen mat, avslutades kvällen med att se PO Enqvist fantastiska berättelse om August Strindberg; ”Strindberg. Ett liv”. En serie som hon följt de sista veckorna på kanal 2. Den serien tycke hon om.

Hon såg den på SVT Play den här kvällen och somnade halv två på natten trots att Tv:n fortfarande var på och avsnittet inte var avslutat. Tussen låg i hennes knä. Även om sömnen blev kort, blev den omtänksam.

Dylan Färemark