Jonas Wallin: ”Metoo ger oss hopp om framtiden”

Det har varit några känslosamma veckor. Sedan #metoo-rörelsen drog igång har jag växlat mellan att känna mig rasande över vad kvinnor utsätts för på arbetsplatserna idag, och att känna sorg över att så lite har gjorts för att förändra det, under så många år.

Men jag känner också en stor glädje över det som händer nu. Det allra främsta skälet till det är förstås styrkan och kraften i att kvinnors berättelse nu kommer fram. Att vi får en chans att lyssna.

Att vi tillsammans lär oss att säga ifrån och agera när vi hör eller ser något som inte är okej. Och att vi tillsammans kanske kan lära oss mer om var de där gränserna egentligen går.

Det vi har framför oss om är en arbetsmiljöskandal av enorma proportioner, och ansvaret ligger hos arbetsgivarna.

Där har #metoo redan uppnått mycket som kändes omöjligt för ett par månader sedan.

Jag känner dessutom hopp just nu. Ett stort hopp, i och med att vi nu för en gångs skull belyser frågor om makt och maktlöshet på arbetsmarknaden.

Hashtags, upprop och samlingar av berättelser som lyfts just nu berättas och diskuteras branschvis, och det är just utifrån yrkestillhörighet som övergreppen har belysts och diskuterats.

Nästan varenda yrkesgrupp har fått en facebookgrupp där kvinnor inom samma yrke berättar delar berättelser och erfarenheter med varandra. Först inom teater och media. Sen område efter område.

Det är så klart inte en slump att det är utifrån yrkestillhörighet vi pratar. Det är ju som en följd av otrygga arbetsvillkor det blir så lätt att skrämma människor till tystnad, och skapa en kultur där ingen vågar protestera, ingen vågar säga nej.

Många berättelser vi läst handlar just om rädslan att förlora ett vikariat, en timanställning, en möjlighet till försörjning i framtiden.

Vi läser i fall efter fall om hur skuld och skam vänds mot offret, och om hur man tystar ner och låter det fortgå.

Det vi har framför oss om är en arbetsmiljöskandal av enorma proportioner, och ansvaret ligger hos arbetsgivarna.

Vi läser i fall efter fall om hur skuld och skam vänds mot offret, och om hur man tystar ner och låter det fortgå.

Det är inte ett problem för några branscher, utan det handlar om hela arbetsmarknaden, de maktstrukturer som finns där, och hur en försvagad arbetsrätt gjort problemen värre.

Där måste vi trycka på för politiska förändringar.

Ännu ett hopp jag ser är att den rörelse som startar nu inte kommer uppifrån. Det är inte något förbundskansli som har hittat på en kampanj, utan det är en rörelse med en kraft underifrån, som också ger oss som fack en bättre förutsättningar att förändra maktbalansen på den svenska arbetsmarknaden.

Vi har en arbetsmiljölag och en diskrimineringslag som båda är tydliga om vad som gäller. Så fort det finns en misstanke om sexuella trakasserier som skett i arbetet, så har arbetsgivaren ett ansvar för att utreda, dokumentera och åtgärda detta.

Efter det öronbedövande skalv av kvinnors berättelser ur arbetslivet som vi nu fått ta del av, så vet vi att arbetsgivarna i stort har svikit det ansvaret.

Om det är fråga om till exempel sexuellt ofredande eller våldtäkt ska också en polisanmälan göras.

Efter det öronbedövande skalv av kvinnors berättelser ur arbetslivet som vi nu fått ta del av, så vet vi att arbetsgivarna i stort har svikit det ansvaret.

Och vi vet att vi har fått nog – nu kräver vi ett stopp för detta, och vi kommer att göra vår del på arbetsplatser, i förhandlingar och i politiken och i debatten.

I vår bransch, liksom i alla andra, ska det råda nolltolerans mot övergrepp och kränkningar.

Det kommer inte att räcka med hashtags, utan de som drabbas måste ha stöd från arbetskamrater och fack.

Och för att komma dit behöver vi plocka fram vårt civilkurage och ställa oss bakom dem som haft modet att berätta och säga ifrån.