Per Eklund: ”Tack och adjö!”

KRÖNIKA

Den 10 oktober 2011 satt jag i fikarummet på Dala-Demokraten och läste ett nummer av tidningen Elektrikern. Det var inte så ofta jag läste den tidningen, men jag har ju alltid försökt hålla mig orienterad i den fackliga pressen. Inte minst för den lokala bevakningen i Dalarna av fackliga frågor.

En timme senare kallade min chef Lennart Håkansson in mig till sitt rum. Vi möttes ofta för att diskutera läget på tidningen, i och med att jag var klubbordförande.

Den här gången frågade han mig om jag var intresserad av att bli redaktör för Elektrikern. Elektrikerförbundet och Dala-Demokraten hade skrivit avtal om att Dala-Demokraten skulle producera Elektrikern från det kommande nyåret.

Jag behövde inte så många minuter på mig att svara. Klart jag ville ta mig an Elektrikern. I mitt journalistiska arbete hade jag tyckt bäst om att bevaka arbetsmarknadsfrågor och fackliga frågor.

Som reporter i min hemstad Borlänge var det i första hand IF Metalls, Pappers och Kommunals frågor som stod i förgrunden. Järnverkets och Pappersbrukets verksamhet var skälet till att Borlänge överhuvud fanns på kartan som en tätort.

Jag hade innan mitt intåg på Elektrikern skrivit två artiklar om Elektrikerna. När jag skulle ta bilder till den ena av artiklarna, hade jag glömt minneskortet i kameran och ombudsmannen Torbjörn Martinussen fick låna ut sitt minneskort.

I den kommunala bevakningen i Borlänge hade jag ofta stött på Roy Lundgren, en färgstark företrädare för Elektrikerna. Han var även politiskt aktiv.

LÄS ÄVEN: Per Eklund: Livet när vi inte behöver arbeta

Så även om det var ett kul jobb som väntade, så fanns där i magtrakten oron att bevaka ett helt nytt område.

Det är möjligt, ja till och med troligt, att ni som läsare under åren kanske tyckt att ”den där Eklund” skulle behöva lära sig lite mer om elbranschen. Ja, nog har jag lärt mig massor. Inte minst ute på reportage i landet.

Minnena från alla möten på arbetsplatser, kojor och mötesrum ute i landet bär jag med mig. Jag har ibland blivit berörd och upprörd, ibland har vi haft så roligt så vi kiknat av skratt. Besöken ute i landet har varit det som gett mig kraft att sitta på redaktionen för att skriva och planera.

Det har nu blivit sex år på det här jobbet. 2170 tidningssidor, 58 tidningsnummer och sisådär 1500 artiklar jag själv skrivit och lika många som andra skrivit och jag textredigerat. För mig har det varit mitt roligaste jobb. Roligare än andra journalistjobb och roligare än andra jobb jag haft.

LÄS ÄVEN: Per Eklund: ”Satsa på de unga”

Med en början som typograflärling med blytyper, över jobb som offsettryckare, hönsslaktare, andre-smältare på järnverket, valsslipare, fackligt förtroendevald på heltid, tidningsredigerare, redaktör, lokalredaktör och nu till sist redaktör och ansvarig utgivare, känns det som att jag som helhet haft ett bra yrkesliv.

Men nu är det slut.

Det senaste numret är det sista som jag är redaktör för tidningen. När ni läser det här har jag nyligen fyllt 65 år och ska ägna mig åt annat.

Tack och adjö för den här tiden!