”Jag ser ljusbågen växa framför mig”

Båda hornhinnorna uppbrända och ansiktet brännskadat.
Mikael Hedén kom tillbaka till jobbet, men skräcken var stor innan han tordes jobba självständigt
Dagen för 26 år sedan, då Mikael Hedén drabbades av en ljusbåge, försvinner aldrig från hans minne.

– Då ser jag hur en ljusbåge börjar växa mellan mätspetsen och punkten jag mäter ifrån. När jag drar ifrån mätspetsen från den ena bulten då ser jag att ljusbågen växer och då smäller det ordentligt och allt blir vitt. Sen vart det bara svart.
Det var oktober 1991 och Mikael Hedén var 25 år. Då som nu jobbar på Elektro-Emanuel i Kinna. Han skötte servicen på ett av textilföretagen i området.

– Vi var fyra man som skulle kunna fixa vilket fel som helst och man skruvar med det som behövs för stunden. Alla är väl medvetna hur det fungerar i textilindustrin.
Den dagen för nästan 26 år sedan finns för alltid förankrad i Mikaels minne. Direkt efter att olyckan hände, backade han fyra steg för att han visste att det fanns en nöddusch där. Där hittade maskinoperatörerna honom några minuter senare. Mikael vet inte hur lång tid det tog. Han fördes till Skene lasarett, där de fick släcka alla belysning i korridorerna. Han inte tålde ljuset.

Hans hornhinnor hade brunnit upp och han var bränd i ansiktet och han hörde inget. Snart upptäckte personalen att han hade hörselskydden kvar i öronen. Han kunde ändå känna att han i alla fall hörde. Så småningom kunde han börja se konturer och sakta men säkert få synen tillbaka. Hans mörkerseende blev dock skadat för livet.
– I arbetet är händelsen undanträngd. Men dagen som sådan den försvinner aldrig.
Det tog två veckor innan han kom hem, fyra månader innan han kom tillbaka till jobbet, och nästan ett år innan han kunde jobba självständigt igen.
Han slapp operationer, men olyckan hade satt skräck i Mikael. Det var inte tal om rehabiliteringsplaner på den tiden.

”Nu är du frisk nu kan du börja arbeta.”
– Första jobbet jag skulle göra efter olyckan, var att säkra en belysningslina, som släppt i väggfästet. Jag ställde upp en stege och gick upp några steg. Sen fick de komma och hjälpa mig ned. Det gick varken att komma upp eller ner. Skräcken för ljusbågen kom väl tillbaka, bara man tittade på kablarna.
Han åkte hem och frågade sig vad han skulle göra nu. När han inte kunde jobba med sitt yrke. Men han fick kontakt med företagshälsovården och mer och mer förstod han att han kunde ställa krav. Han var heltidssjukskriven, men kunde vara på jobbet den tid han orkade.

Då kom Kenneth Törnqvist in i bilden. Han hade lärt upp Mikael fem år tidigare och nu blev han mentor än en gång.
– Jag gick jämte. Kenneth mätte först och sen lämnade han över och så fick jag göra samma sak. Det var ju tryggheten. Så byggde jag sakta men säkert upp självförtroendet igen.
Efter ett halvår var han mogen att börja jobba självständigt.
– Jag var kvar hos kunden fem år efter olyckan. Det var väl ett sätt att bearbeta olyckan.
Samma tid som olyckan hände blev Mikael vald som skyddsombud.
– Efter det fick man upp ögonen för riskerna. Jag visste om riskerna, men man jobbade som att det händer inte mig. Så här i efterhand har man gjort många omvärderingar och skällt på många unga montörer.

– Ljusbågar var inget som diskuterades på den tiden. Jargongen allmänt inom yrket var att en bra elektriker skjuter två säkringar om dagen. Det var ju så det jobbades. Existerade inget att man skulle till läkare efter en strömgenomgång.
Polis och elsäkerhetsverket var involverade i utredningen.
– Den första bilden som utredarna hade, var att jag skulle kortslutit med mätkablarna. Efter några dagar hittade en arbetskamrat mätkablarna flera meter ifrån. Han kunde konstatera att det var samma typ av mätkablar han själv hade på sitt instrument. Det fanns inga som helst möjligheter att det skulle kunna kortsluta. Då började man titta på andra orsaker. Man kom fram till trolig orsak att det skulle bildats kondens inne i instrumentet. Grejerna låg i bilen dygnet runt. Det var nollgradigt ute den här dagen och så kom man in i värmen och med hög luftfuktighet. Man gjorde bedömningen att det var den mest troliga orsaken.

Olyckan resulterade i att den instrumenttypen kasserades och man började använda nya instrument. Rutinerna vid felsökning är i dag också annorlunda.
– Det är en helt annan rutin när jag felsöker. Man är betydligt mer riskmedveten.
– Det är säkert så att olyckan bidragit till att skapa de rutiner vi har i dag. Man pratade inte så mycket om sånt tidigare. Jag har ju även bidragit till att man har högt diskussionsklimatet. Killarna vågar komma och säga att de råkat ut för en strömgenomgång. Det är ingen som skäms. Det kommer upp ordentligt, så att vi ska kunna förhindra det.

En bidragande orsak har säkert varit att Mikael varit runt och pratat om olyckan på företagets olika filialer.
– Kan jag stå och prata om det här så kan arbetskamraterna också berätta. Det kommer massor av frågor. Det är så långt borta. Det här händer inte mig. När arbetet bara börjar gå på rutin, det är då det kan inträffa.
Mikael tror också att olyckan lett till en bättre förståelse för riskerna med el hos kunderna.
– Respekten för el är allmänt rätt låg i landet. Det gäller att få kunderna förstå att det kan hända. Vi bryter för vår skull.
Mikael har försökt visa upp sig själv som exempel för att varna andra. Han har besökt företagets filialer och berättat om olyckan och också för skyddsombud i verksamhetskretsen.

Hur påverkar en sån här olycka hela livsinställningen?
– Det är mer på senare år man har ändrat inställning. Man ska nog inte skjuta upp saker och ting man vill göra för länge. Man vet inte vad som morgondagen har med sig.

Per Eklund
per.eklund@mittmedia.se