Det mullrar bland Sveriges undersköterskor. I tidningar och på tv vittnar allt fler undersköterskor, oftast anställda i äldreomsorgen, om usla arbetsvillkor. Ständig hets och press. Hur det känns att sakna förutsättningar att använda sin yrkeskunskap och göra ett bra jobb.

 

Så här skriver den före detta undersköterskan Marie Litsesjö i Aftonbladet:
”Dagligen kan man läsa i sociala medier hur fantastiska vi undersköterskor är. Vi behövs. Frågan är ju då varför vi har skitlöner, omänskliga arbetstider och ska springa fortast av alla. Samtidigt ska vi vara vänliga, tålmodiga och omhändertagande – utan några som helst vettiga förutsättningar. Men vi gör det alla fall. Så länge det går. Det är människor vi vårdar, men vi glömmer oss själva.”
Marie Litsesjö blev utbränd, eller gick från skitduktig till skitslut, som hon själv beskriver det.
Hon är långtifrån ensam. Hela sex av tio av Kommunals medlemmar uppger att de går till jobbet trots att de är sjuka och egentligen borde stanna hemma. Hälften av dem har till och med sökt vård för sina besvär – men ändå gått till jobbet. De arbetar trots åkommor som hjärtbesvär och lunginflammation.
Vad dessa undersköterskor gör, är att ta ansvar för gamla och sjuka när politikerna och arbetsgivarna sviker. Ständiga besparingar och nedskärningar kompenseras i någon mån av att personalen sliter ut sig under allt omänskligare förhållanden – för att de inte står ut med att se gamla och sjuka lida.
Men det innebär stora risker. När hemtjänstens scheman har pressats till bristningsgränsen tvingas en undersköterska jäkta mellan två bostäder till den milda grad att hon ramlar i en trappa eller halkar på en isfläck och bryter benet. När underbemanningen på äldreboendet är nog allvarlig måste en undersköterska duscha en boende helt själv. Den boende ramlar, och undersköterskan tar emot i fallet så illa att hon får en livslång arbetsskada.
Hur i hela fridens namn kan samhället komma fram till att detta är värdigt svensk äldreomsorg? Eller skulle vara ekonomiskt effektivt?
Då har jag inte ens nämnt de usla arbetsvillkor och löner som hör samman med nedskärningarna och underbemanningen – och som ytterst utgör Sveriges största könsorättvisa. En undersköterska tjänar 6700 kronor mindre i månaden än en verkstadsarbetare, när deltidsarbetet räknas in. Detta trots att de har lika lång yrkesutbildning. Ja, du läste rätt. 6700 kronor. Undersköterskan tvingas dessutom till otrygga visstidsanställningar och påfrestande delade turer.
Allt detta sammanlagt gör många välfärdsarbetare till fattigpensionärer. Sju av tio av Kommunals pensionerade kvinnor är beroende av garantipension, eller det som tidigare kallades fattigpension. Trots att de under ett helt arbetsliv har burit svensk välfärd på sina axlar.
Jag är sannerligen glad att det mullrar bland Sveriges undersköterskor. Som Kommunals avtalssekreterare ska jag göra allt för att företräda dem på ett så bra sätt som möjligt i avtalsrörelsen 2016.
Lenita Granlund
avtalssekreterare Kommunal