”Ska man förhandla med djävulen som motpart?”
"Förhandlingar är inte som många tror ett nollsummespel där den ena måste förlora för att den andra ska vinna", skriver PO Bergström.
Ska man förhandla med djävulen?
Frågan är ständigt aktuell men djävulens skepnad växlar. När nästan tretusen oskyldiga dödades i New York den 11 september 2001 ställdes frågan än en gång på sin spets.
Regeringen Bush konsulterade som alla andra amerikanska regeringar i modern tid Roger Fisher, mannen bakom världens ledande förhandlingsinstitut, Harvard Program on Negotiation.
Bush hade just ställt ett ultimatum till talibanerna som då styrde Afghanistan:
– Stäng al Qaidas träningsläger och överlämna Usama Bin-Ladin eller så invaderar vi!
Svaret kom genom talibanledaren Mullah Mohammed Omar den 19 september:
– Om USA har problem med Afghanistan så ska det lösas genom förhandlingar.
Roger Fisher, som tillsammans med sin stab bland annat låg bakom den omöjliga fredsuppgörelsen mellan Egypten och Israel, svarade att det var fel att ställa ultimatum och att man istället borde acceptera talibanernas inbjudan till förhandlingar.
Argumentet var enkelt. Man ska alltid försöka undvika konflikter genom att försöka lösa problem som baseras på parternas intressen innan man tar till vapen. Att man förhandlar först innebär vare sig att man ger efter i viktiga frågor eller att man inte senare väljer att ta till våld. Bush valde kriget.
Idag har vi facit. Det tog tio år för världens starkaste militärmakt att döda Bin Ladin och läget i Afghanistan är sådant att den ceremoni som nyligen avslutade utländska truppers engagemang i landet hölls på en i förväg hemlig plats på grund av risken för attentat från talibanerna.
I Sverige uppträder djävulen just nu i form av ett politiskt parti; Sverigedemokraterna. Partier med den sortens nationalistiska program hotar enligt min uppfattning på sikt fred och välstånd. Det finns ingenting jag tycker sämre om än vissa åsikter som SD står för.
Det är med andra ord ett problem att allt fler svenskar röstar på ett parti med de här värderingarna. Men hur löser vi det?
Sverigedemokraterna gjorde som talibanerna – de inbjöd till samtal utan att ställa några ultimatum efter valet.
Övriga partier stod principiellt inför samma val som George Bush 2011. Förhandla eller ta till andra metoder. Man valde andra metoder. SD ska isoleras. Signalen är att man inte ska tala med dem eftersom de inte har en värdegrund som är förenlig med demokratin – än mindre förhandla eller samarbeta.
Nu har man tagit ett steg till. Istället för att förhandla fram politiska överenskommelser över blockgränserna träffas decemberöverenskommelsen.
Den sätter på många sätt demokratin ur spel. Och det vore kanske motiverat om man ser SD som ett nazistiskt parti. Men SD har bjudits in på den demokratiska spelplanen och då blir det underligt om de inte får göra mål också.
Och det är inte extrema åsikter om invandrare som dragit så många nya röster till partiet – det är människors oro för hur vi ska kunna ta hand om de flyktingar som kommer på ett bra sätt. En oro som delas av många som inte röstat på SD.
Istället för att förhandla fram ett tydligt program över blockgränserna, anslå pengar, engagera medborgare som kontaktfamiljer, förmå samtliga kommuner att bidra, ställa högre krav på andra EU-länder med mera, med mera så verkar man hoppas på att det blir tyst.
Det kan slå helt fel. Att det blir tyst bland politiskt aktiva betyder inte att det blir tyst på landets arbetsplatser och vid köksborden.
Förhandlingar är inte som många tror ett nollsummespel där den ena måste förlora för att den andra ska vinna. Det handlar heller inte om att man ska ge upp ståndpunkter som är viktiga.
Det handlar istället om att lösa gemensamma problem, att gemensamt utforska varandras intressen för att hitta mera att förhandla om bortom de kända ståndpunkterna. Att ta vara på gemensamma intressen.
Till och med om djävulen är motpart.