Få skulle ens tänka tanken. Man är ju rädd om sin hälsa och den sköter alltfler via att motionera mera, gå på gym och leva sundare. Varför är det då annorlunda ute på arbetsplatserna? Där accepterar många att arbeta i byggdamm d v s otjänlig luft.

Där är kunskapen, inte minst bland yngre, om den livsfarliga asbesten bristfällig. Varför tas det hälsofarliga byggdammet med en klackspark?

Jag läser om att byggarbetsplatser som arbetar med renoverings- och ombyggnadsarbeten visar på stora brister i skyddet. Riskerna vid slarv är att man drabbas av lungsjukdomar som silikos och KOL.

Prevent ”Arbetsmiljö i samverkan” (Svenskt Näringsliv, LO och PTK) gav t o m i november ut ett nytt material ”Minska byggdammet”. (http://www.prevent.se/bygg).

Man konstaterade att tidigare infoinsatser klingat av och att nya generationer inte har samma medvetenhet.

Våra skyddsombud varnar att det slarvas med arbetsmiljön och elsäkerheten. De erfarna försöker lägga stopp när det är för jävligt.

Ofta vill man att Arbetsmiljöverket eller Elsäkerhetsverket ska kolla. Oftast har de ”resursbrist”.

Våra RSO i storstäderna vittnar om ”Djungelns lag”. Skrumraskföretag, ”diffusa” utländska företag och en allmän uppluckring av ”Ordning & Reda” på stora etablerade företag från platschefer och arbetsledning.

Byggherrarna ska ha snabb avkastning och pressade byggtider är standard.

Jag reagerade skarpt nyss efter larm från ombudsmän och RSO i Stockholm. Skandalbyggen där det brast både på arbetsmiljön och elsäkerheten. Där vädjade jag om att Elektriska Installationsorganisationen (EIO) skulle engagera sig hårdare med oss för att skydda elektrikerna och stötta de seriösa elfirmorna.

Jag frågade EIO:s VD om det måste dö en elektriker innan de ska inse allvaret.

Våra förtroendevalda vill inte jävlas med företag. Det handlar om ordning och reda och en arbetsmiljö som inte utsätter montörer för risker eller skador – ett gemensamt intresse för elfirmor och facket. Jobbar vi ihop kan vi påverka byggena mera – elfirmorna är trots allt en av många underleverantörer.

Inom kraftverksområdet har det hänt ett antal dödsolyckor. Vi har varit förskonade inom installationsområdet. Nu känner skyddsombuden en ökad frustration.

De upplever att de uppfattas som ”obekväma” när de larmar och en viss rädsla börjar breda ut sig parallellt med att arbetsmiljön försämras.

I ett svar på mina frågor säger Jan Seizing:

”Det som ligger i mitt uppdrag är att verka för ett elsäkrare Sverige och för en arbetsmiljö som gör att anställda väljer att växa och utvecklas i just denna bransch.

Inte bara för att elektrikeryrket är ett av de roligaste man kan ha, utan också för att det är tryggt och säkert. I detta arbete är jag angelägen om en fortsatt god samverkan med Elektrikerförbundet.”

Jag hoppas att hela EIO lever upp till detta och i praktisk handling också manifesterar den i samverkan lokalt och regionalt med oss.

Vi tänker inte vila på hanen när det gäller att våra elektriker tryggt ska kunna komma hem till sina familjer, nära och kära.

Man ska inte riskera att dö för att arbeta.