”Det är bara att lämna och åka”

– Det känns som viktigare att hjälpa folk i nöd än att montera elledningar till folk i Sverige.
Christine Svedjestrand lämnar gärna vardagen för att arbeta med biståndsjobb ute i världen.
– Just nu har jag fått erbjudande om att åka till södra Sudan, men det får vänta, jag tycker att det är för farligt där för tillfället.

Att hjälpa till vid katastrofer har blivit en viktig del av Christine Svedjestrands liv. Vid fyra katastrofer ute i världen har hon varit med och hjälp till i återuppbyggnaden.
Till vardags jobbar Christine på ett litet elföretag i Stockholm. Hon är uppväxt i Luleå och har erfarenhet från olika jobb, men i nästan 30 år har hon jobbat som elektriker.
– Det är bara jag och chefen.
Men det har ändå gått bra att komma ifrån för att var med vid återuppbyggnad efter katastrofer.
Allt började för tio år sen på en tjejträff i Elektrikerförbundet.
– Det kom en person från det som då hette Räddningsverket och berättade om möjligheten att delta vid hjälparbeten. Jag visste inget om detta tidigare.
Men det passade bra för Christine. Hon tycker om att resa och har varit ute på längre resor i stora delar av världen tidigare.
– Det har ofta varit att jag rest med de ”Rosa bussarna”. Då är man ute sex till åtta veckor. Jag har varit på många platser. Jag gillar äventyr.
I dag är det Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, som organiserar hjälpinsatserna.
Christine anmälde sig, fick nödvändig utbildning, och ganska snart kom det första uppdraget. I juldagarna 2004 drog en fruktansvärd tsunami fram över södra Asien.
– Första gången jag var ute var vid tsunamin. Jag reste till Indonesien, där vi byggde en tältcamp för FN:s personal.
Christines arbetsuppgifter har i huvudsak varit att arbeta som elektriker och vattentekniker. Men på den här typen av uppdrag får man vara beredd att ta sig an de mesta arbetsuppgifter.
Efter tsunamin 2004 har hon varit ute på ytterligare tre uppdrag. Året efter jobbade hon i södra Sudan, när freden slöts. Ytterligare ett år senare i Centralafrikanska republiken
– Sist jag var ute var vid jordbävningen i Haiti 2010.
Christine har fått några ytterligare erbjudanden som hon inte haft möjlighet att åka ut på.
– De ringde direkt efter orkanen i Filippinerna, men då var jag på semester i fjällen och hade ingen möjlighet att åka.
Men hon sitter just nu och väntar på nya samtal om Filippinerna och troligen kommer hon i väg dit senare för ett annat skede av uppbyggnaden efter katastrofen.
Ofta tas lokal personal in och räddningspersonalen från Sverige jobbar som arbetsledare. Det kan bli turer på upp emot 3-4 månaders arbete vid den här typen av insatser. Det material som den svenska styrkan bygger upp lämnas sen kvar och skänks till landet eller den organisation man jobbar för.
Oftast är det helt svenska grupper som arbetar med en specifik uppgift. När Christine var på Haiti var det dock ett samarbete mellan flera nordiska länder.
Men hur är det att åka ifrån allt här hemma?
– Ja, det är hunden som jag måste fixa nåt åt. Sista gången var det min mamma som tog hand om den. Men det har gått bra att få ledigt. Det känns som viktigare att hjälpa medmänniskor i nöd.
Vid de insatser som Christine varit ute på har hon fått en eller två veckor på sig att bestämma sig och fixa allt hemma.
– Men vid en snabbinsats ska man kunna åka på sex timmar. Det är bara att lämna och åka.