Arvid Sjögedahl – trummis, sångare, förälder och ombudsman

Arvid har hållit på med musik en stor del av livet. De senaste tre åren med bandet Dödshaket som också består av Dennis, Simon, Andy och Rickard.

Man gör egna texter och egenmusik. Samtidigt håller Arvid på med en singel som släpps till jul och en egen skiva som planeras släppas våren 2013.

– Jag har väl spelat trummor i 22 år. Spelar många instrument själv och varitmed i olika band i över 20 år. Har sjungit i kör och gått i musikklass. Varit sångare i band sedan.

Dagens elektriker bevakar bättre sina rättigheter genom att t ex ta ut en lång pappaledighet.

– Musiken är min hobby och ett sätt att uttrycka mig. Får utlopp för min kreativitet när jag skriver låtar. Skulle inte funka om jag inte hade kvar mitt liv med musiken. I jobbet pendlar jag till Stockholm- det blir över 12 timmar restid i veckan där jag kan lyssna på musik, berättar Arvid.

INNE I den ljudisolerade studion nöter Arvid in verser och refränger, gång efter annan medan Dennis sitter vid mixerbordet. Flera omtagningar krävs innan det sitter. Strof efter strof görs i olika varianter och tonlägen för att enare mixas ihop till helheten. I soffan sitter polare och producenter och lyssnar.

Nästan fyra timmar senare är ”rösten slut” och vi bryter för dagen.

DAGEN EFTER tar jag bussen från Linköping C mot Borensberg, knappt tre mil åt Motalahållet. Där vid Göta Kanal, sjön Boren och Motala Ström bor Arvid i sitt röda hus uppe på höjden tillsammans med sin fru Elin som han gifte sig med 2010.

Just nu läser Elin kostrådgivning och skriver C-uppsats i Svenska. Men den som tar all uppmärksamhet, en måndag när pappa är hemma, är sonen Elliot som såg dagens ljus i februari 2011.

Han släpper inte taget om pappa som annars är borta tisdag till fredag i Stockholm. Fast Elliot tycker det är kul att få besök och vi blir snabbt kompisar som går på upptäcktsfärd i huset. Så klart måste vi spela och sjunga.

Och ”bonka” rejält på trumsetet som står uppställt i alla sin prakt.

ARVID TILLHÖR den nya generationen av ombudsmän som söker kombinera ett engagerande jobb att företräda medlemmar med att
långarbetspendla och vara småbarnsförälder. Och så ska ju själen ha sitt viamusiken.

– Arbetslivet måste mer anpassa sig till ettmodernt jämställt familjeliv. Inte minst i elektrikeryrket där det nästan bara ärmän. På samma sätt som vi har vår yrkesstolthet måste vi bejaka att vi under en tid av
livet är småbarnsförälder. Ett jämställt liv kräver delaktighet. Dagens elektriker bevakar bättre sina rättigheter genom att t ex ta ut en lång pappaledighet, säger Arvid.

– Tycker att vi fackligt ska jobba mer med avtalsregler kring traktamentsjobben. Många tvingas vara ifrån familjen och anhöriga.
En arbetsgivare ska inte kunna tvinga någon att arbeta utanför hemorten om du har en familjesituation som kräver närhet. Även facket som arbetsgivare har en del kvar att lära här. Vi måste leva som
vi lär.

Vi måste tillbaka till målet om en verksamhetskrets i varje län, vi är långt ifrån det.

– MIN DRÖM ÄR att det ska finnas ett LO-hus på varje ort. Dit skamedlemmen kunna gå eller ringa för råd eller hjälp. Facket måste vara närmare medlemmarna. Många frågor kan man hjälpas åt med inom LO. Vi som litet yrkesförbund med många ensamarbetande
ombudsmän har allt att vinna på att samarbeta, säger Arvid.

– Av ekonomiska skäl har många fack centraliserat. Där finns risk att tappa lokalt engagemang. Vi måste tillbaka till målet om en verksamhetskrets i varje län, vi är långt ifrån det. Facket måste alltid ha
en lokal anknytning och synas ute på arbetsplatserna nära medlemmarnas vardag. Nog kan vi samarbeta så det fanns ett LO-hus
på varje ort istället för att varje förbund ska ha sina lokaler på olika ställen, eller inte finnas där alls. Vi ha mer som förenar än skiljer.

Som ungdomsansvarig i dåvarande avdelning 31 kom Arvid med på ett Ungdomsforum som förbundet anordnade. Där träffade han också Johan Olin. De kom att bli ett radarpar som ville aktivera de unga elektrikerna. Pröva nya vägar för att träffas och engagera sig.

Det blev Facebookgruppen Unga Elektriker och start på en massa aktiviteter, från You- Tubefilmer till bowlingkvällar.

– Det blev många skratt och mycket aktivitet. Var tredje elektriker är faktiskt under 30 år så det finns en stor potential för engagemang.

SOMMAREN 2010 blev Arvid nominerad och invald i Förbundsstyrelsen som han satt med i till februari

En möjlighet att hoppa på en aspirantutbildning till ombudsman
avslutade det uppdraget.

– Fantastiskt att varit med där och få inblick och översikt. Vara med och
bestämma förbundets verksamhet. Ombudsmannajobbet lockade med möjligheten att via lag och avtal lösa problemförmedlemmarna. Klart att man skulle vilja ha både och men det här räcker mer än väl, säger Arvid.

Vi slåss mot en väldigt kollektivistiskt front. Vi måste också ha tydligare visioner.

– Kapitalet och arbetsgivarna har insett värdet av visioner och samarbete. Det märker vi i avtalsrörelserna. Vi slåss mot en väldigt
kollektivistiskt front. Vi måste också ha tydligare visioner. Morgondagens
elektriker måste kunna jobba gränslöst, helst under ett kollektivavtal.

– I de nordiska länderna har vi förutsättningar. Många svenska elektriker
arbetar i Norge, en del i Finland och några i Danmark. Nog borde väl utbildningskrav, behörighetsregler och villkor vara likartade. Det bästa sättet att möta högerns samhälle är att elektriker och löntagare i andra
branscher slåss för samma spelregler i hela Europa.

– EU har skapat fri rörlighet för arbete och företagen arbetar för att ta bort hinder så att de ska kunna bedriva produktion på sina villkor i alla länder. Då måste vi löntagare slåss för gemensamma kollektivavtal och villkor för att inte spelas ut mot varandra, säger Arvid.