Från myr till gruvindustriområde

Klockan är 10.00 och arbetsledarna vid företagen på Navettamaa avslutar morgonmötet.

En del försvinner in i sina kontor i barackmodulerna, andra kliver ut i den 15 gradiga kylan som råder på industriområdet denna januaridag.

Ove Ymerstam tillhör de sistnämnda, han är elektriker vid Peabs dotterbolag Lambertsson som ansvarar för all elinstallation- och underhåll i uppbyggnadsfasen av järnmalmsgruvorna i Kaunisvaara.

Ett betydelsefullt projekt, för svensk ekonomi och för den lilla inlandskommunen Pajala som länge tampats med hög arbetslöshet och utflyttning. Och för Ove personligen.

Han är sedan årtionden bosatt i den norrbottniska residensstaden Luleå, men har rötterna i byn Tärendö sex mil från gruvområdet. Nu bor han vardagarna i hemgården och får återuppleva arbetspendling i gränslandet Tornedalen, en möjlighet som länge har betraktats som en utopi.

– Fantastiskt kul att få vara med om det här på hemmaplan. Jag har jobbat som elektriker i hela mitt liv, men jag har aldrig varit med från scratch i ett så här omfattande projekt. Det här är nog det största eljobbet i Norrbotten just nu, säger Ove.

Han kom till Navettamaa på vårvintern 2011. Då fanns det ingen allmän väg ut till industriområdet, ingen säkerhetsvakt och inga administrationsbyggnader, maskinhallar eller verkstäder.

Här fanns bara några bodar och Ove jobbade sporadiskt, körde ut elverk på det 3 000 hektar stora gruvområdet som i stora stycken är orörd myrmark.

Upplaget av elverk har han kvar. Där dammarna och pipelinen byggs finns fortfarande ingen el och dit ut transporterar Ove ofta verk som kopplas ihop med stora elcentraler.

Det stora arbetet startade i juni.

– Det blev kanske 5 000 meter kabel nedgrävt den sommaren. Jag missade semestern, men å andra sidan blev det mycket fiske, säger Ove som då var ensam elektriker i området.

I oktober fick han Erland Törmä som kollega. Erland hade det första passet när Lambertsson vid årsskiftet inledde helgjourhållning i gruvområdet.

– Det var lugnt, men det blir säkert utryckningar framöver när fler aktörer kommer hit.

Elektrikernas värsta tänkbara scenario i gruvområdet har redan utspelat sig. I somras satte en grävmaskinist skopan i en högspänningskabel från ”rullen”, källan som förser gruvområdet med all byggel till dess att ordinarie matarstation är färdig.

Rullen är en av två i hela landet och övervakas vid en driftstation i södra Sverige.

Byggarbetet på Navettamaa stod stilla i sex-sju timmar, till dess att de specialutrustade reparatörerna från Gällivare hade skarvat ihop kabeln.

– Kablarna är utsatta på en karta, men ibland tar grävaren lite extra här och där och då smäller det. Det får vi nog räkna med, säger Ove.

ABB har fått uppdraget att leverera en nyckelfärdig transformatorstation till Kaunisvaara med 170 kV ställverk, två 75 MVA krafttransformatorer, en 16 MVA krafttransformator för anslutning mot 40 kV-nätet, ett 20 kV ställverk, ett 40 kV ställverksfack för reservuttag och relä- och kontrollutrustning samt stationsdatorsystem. Stationen ska vara färdigställd vid årsskiftet.

Innan morgonmötet reparerade Ove belysningsmaster, Lambertsson har ett 25-tal sådana i området. Därtill ska bygglampor lagas, säkringar i byggcentraler bytas, motorer i elverk servas.

Och telefonen ringer oavbrutet, någon söker ”kattstrypare” till betonghärdningskabeln i anrikningsverket. Den tronar mitt på Navettamaa, i nuläget ett 50 meter högt och 15 000 kvadratmeter stort stålskelettet.

– Här grävde vi också ner kabel i somras, innan bygget började. Plus belysning. Det var inte lite, vi höll på i flera månader. Vi använder betonghärdningskabel i hopp om att kunna värma upp lokalen med den, åtminstone till några plusgrader. Då slipper man dra hit dieselvärmare och andra värmekällor, säger Ove och tillägger att bygget ännu är i sin linda.

Anrikningsverket ska lämnas över till beställaren i november. Den kräver en stor arbetsinsats och kan för Oves del innebära 50 meters klättring upp till en lampa.

– Vi är generellt väldigt noga med att följa säkerhetsföreskrifterna, en del moment här ute kan ju vara förenade med fara. Men det är fin utsikt från taket och där finns räcken.

På sin väg genom industriområdet slänger Ove några ord med kranförare och mekaniker. Ute på fältet sker kommunikationen ofta på meänkieli, ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk och modersmål för många Tornedalsfödda gruvindustriarbetare.

– Det officiella arbetsspråket är svenska, men i bodarna hör man mest finska och meänkieli. Det är kul och lite originellt att för en gångs skull vara i majoritet, skrattar Ove.

Vi passerar raden av motorvärmarstolpar, minst ett 40-tal som duo Ymerstam och Törmä har installerat. Vi passerar platsen där malmlagren ska byggas, tunnlarna där transportbanden ska löpa, stålstommarna som ska bli Poncats truckverkstad.

– Till de här byggena är elen också klar, summerar Ove och kryssar vidare bland de 20-tal elcentraler i valörerna 250, 400 och 630 ampere som finns utspridda över hela området.