Christer Olsson – elektriker, mekaniker och Hammarby­supporter

Jag träffar Christer Olsson på borggården vid Stockholms stadshus. Han och några arbetskamrater är full i färd med att riva ut hela Nobelköket. Eller snarare kan man kanske säga att Christer och hans gäng kopplar bort all elektricitet så att andra yrkesgrupper kan riva.

– Man bli trött av att höra bilandet hela dagen.

Både Nobelköket och Stadshuskällarens kök är nu totalt urblåsta. Till sommaren ska allt vara modernt.

Säkerheten är rigorös i stadshuset. Christer och jag sätter oss i arbetsboden, som står en bit bort.

– Det får inte finnas några bodar på borggården.

Christer och hans jobbarkompisar är på plats kvart över sex varje morgon. Ett medvetet val för att slippa trafikköerna både morgon och eftermiddag. Han räknar med att man kan tjäna en timme i restid, beroende på när man börjar och slutar.

– Här funkar det.

Jobbarkompisen Anders Eriksson säger att Christer Olsson har fotografiskt minne. Att han kommer i håg ritningar exakt flera veckor efter att han tittat på dem. Själv är Christer lite kritisk till hur det ser ut med ritningarna.

– Handlingarna blir inte bättre, snarare har de blivit sämre. Projektörerna har väl fått mindre tid. Montörerna får sämre underlag.

För Christers del kan ha se tillbaka på arbetet i yrket sen 1972.

– Jag jobbade elva år i hamnen. Sen började jag på ASEA, och blivit kvar, fast med nya ägare.

När vi vandrar från Christers arbetsbod till Stadshuset för att ta lite bilder, så möter han sina gamla arbetskamrater från hamnen.

– De är kvar där.

Själv uppskattar Christer omväxlingen i det nuvarande arbetet.

– När jag jobbade i hamnen var vi på samma plats hela tiden och vi var samma arbetskamrater och det var samma arbetsuppgifter.

Nu får han byta jobbarkompisar, arbetsplats och i viss mån arbetsuppgifter.

– Det som är charmen med det här jobbet är att man byter omgivning, man byter arbetskamrater, nya platschefer, nya byggare. Det blir en nystart hela tiden.

Sen nyåret är han på Stockholms stadshus.

Samtidigt går en hel del av hans arbetstid till fackligt arbete. Klubbordförande på YIT-klubben, medbestämmande i koncernen och med i Elektrikernas förhandlingsdelegation för Installationsavtalet de tre senaste avtalsrörelserna.

– Jag är intresserad av det fackliga. Det gäller att ta vara på rättigheter, ställa upp för varandra. Det är nån som måste göra jobbet. När man kommer upp i åren är det lättare att offra kvällar. Man vet ju att för de yngre är ungarna prio ett. Men det är svårt. Vi har en annan situation än industrin, där man kan ha en klubb för ett arbetsställe. Vi kan vara spridda från Arlanda till Nynäshamn. Trots att vi är så utspridda, så är det nog så att häften av medlemmarna går på klubbmöte varje år, säger han ganska stolt.

Just nu är det naturligt avtalsfrågorna som står i centrum. Jag träffar Christer några dagar före det att parterna bytte avtalskrav i slutet av januari och han är väldigt förtegen om det egna avtalet.

– Suck. Blir inte lätt. Jag tror det blir jättetungt. Det beror ju lite på hur AD-domen om kontrollavgifter blir. Jag var ju där och vittnade.

Han pratar dock gärna om samordningen i LO och är då kritisk till hur industrin kört själva.

– Det är förödande om industrin som går dåligt ska sätta märket hela tiden. Det finns andra branscher som aldrig tjänat så bra.

När det gäller samordningen ser han också mycket på hur låglöneförbunden måste ha draghjälp.

– Det är inte mer än rimligt att våra fruar och döttrar ska ha en bra betalning, så de kan försörja sig själva. Kvinnorna ska inte behöva stå tillbaka.

Christer var en av de sista i den gamla yrkesskolan, och han ångrar aldrig yrkesvalet.

– Min pappa var i åkeribranschen och det var inget lockande. Men jag hade en morbror som var elektriker.

Han började jobba i hamnen i Stockholm. Vid sidan om sitt jobb, intresserade han sig för speedway. Hans pappa var från Gotland och Christer tillbringade varje sommar hos farmor på en gård norr om Visby.

Han blev mekaniker åt Sören Sjösten och Christer Löfkvist, som var stjärnor i Bysarnas lag på 70-talet. Speedwayklubben Bysarna hade sin hemmaarena på Galgberget i Visby.

Nog prövade han själv på speedwaycykeln en del, men utan någon framgång.

– Jag var för lång och tung redan på den tiden.

Nu händer det att han går och ser på nån speedway på Gubbängen, när Hammarby har match.

– Jag är en hängiven Hammarbysupporter, så det är kul att de kör speedway.

För några år sedan fick han strupcancer. Något som man märker på hans lite hesa röst. Han fick behandling med strålning och klarar sig i dag.

Men trots flera försök har han inte klarat av att sluta röka.

– Jag har rökt sen jag var 13 år och. Alla runt omkring mig vill att jag ska sluta. Läkare och arbetskamrater. Jag prövade med plåster men gav upp efter en vecka.

u