Tina Nordling: ”De säger att jag styrs av hjärtat”

Tina Nordling ansvarar för Elektrikerförbundets arbetsmiljö- och elsäkerhetsfrågor. Här berättar hon om skoltiden, dyslexin och fördomarna inom elbranschen.
– Det finns jättemycket fördomar, mycket föreställningar om elvärlden. Även tjejerna har de föreställningarna, säger Tina och utvecklar det. Mer om detta kan du se i filmen:

– Jag ser mig själv som underhållsarbetare. Jag ska se till att det finns förutsättningar för mina kamrater och medlemmar att må bra på sina arbetsplatser att kunna påverka sina arbetsplatser.

Tina Nordling ansvarar i dag för Elektrikerförbundets arbetsmiljö- och elsäkerhetsfrågor. Hon har också varit en av drivkrafterna för att tjejerna ska få en större plats i Elektrikerförbundet och på arbetsplatserna.

Hon kom in i en värld som var starkt dominerad av män. På jobbet och i facket. Efter några år som elektriker, tog hon steget in som den första kvinnliga ombudsmannen.

Vi möts en förmiddag i hennes hus i Jakobsberg utanför Stockholm. Under natten har hon gjort klart med förhandlingarna med Larmavtalet och hon kom hem sent under natten.

Arbetsmiljö har varit hennes fackliga huvudfråga, sen hon kom till Elektrikerförbundet som ombudsman 2002.

– Arbetsmiljö är det område som är närmast människan. Det handlar inte om paragrafer. Jag tycker inte om att läsa paragrafer. Ibland måste man ändå göra det.

I dag är Tina Nordling centralt ansvarig för arbetsmiljöfrågor och elsäkerhet på Elektrikernas förbundskontor. Hon har också ansvar för två av de centrala kollektivavtalen.

Under ett par år jobbade hon intensivt med att skapa den nya elsäkerhetslagen. Hon satt i en referensgrupp som jobbade intensivt bakom regeringens utredare Bo Diczfalusy.

Hon säger att hon har en öppen syn på förhandlingar och pekar på att det är viktigt att vara juste och inte jobba med angrepp på personer.

– Jag har förändrat mitt förhandlingssätt. Man ska aldrig göra ett angrepp mot människor. Aldrig hoppa på en person. Det har inte att göra på förhandlingsbordet. Man måste skapa en relation. Det är ett problem man ska lösa. Det handlar inte om att vinna, det handlar om att lära. Det tråkigaste är när vi måste ta till förhandling.

– Om jag försökt vara den där tuffa ombudsmannen, så har jag mått piss.

Tina är impulsiv och positiv. Tror hon ser sig själv så och upplevs nog så av många.

– Men jag har blivit mer eftertänksam.

Alla är vi formade av vår omgivning. Tina är väldigt tydlig vilka händelser och skeenden som format henne. Hennes föräldrars positivism, lärarnas oförstående för hennes dyslexi. Männen som inte vill ha kvinnor i branschen och männen som gjorde skillnad när de brydde sig. Gymnasieläraren som förstod Tinas dyslexi.

– Jag var tystats i klassen fram till nian. Trodde jag var dum i huvudet tills jag hamnade i gymnasiet där jag fick plats och fick visa vad jag kunde.

Läraren i gymnasiet förstod att Tina var dyslektiker och hon fick göra muntliga prov.

– Jag plockar bort bokstäver och flyttar ord. Skriva är jättesvårt.

Men hon har kommit över rädslan och skaffat sig metoder att hantera handikappet. I dag slukar hon ändå böcker. Deckare, science fiction, fantasy.

Tina berättar med inlevelse om sin uppväxt och sina första år som elektriker. Hon berättar om orättvisor hon mött, om arbetsledaren som inte ville ha kärringar på jobbet, om Sune som tog hand om henne på AEG, om läraren på högstadiet som inte förstod hennes dyslexi. Så kommer tårarna. Minnena kommer tillbaka och blir levande. Hon ursäktar sig.

– Livet har inte varit den lätta resan. Grundskolan var ett helvete. De knäckte mig i högstadiet. Jag hade talsvårigheter också. Det var matten som höll mig levande i skolan

– Jag ville in på en konfektionslinjen när jag skulle välja till gymnasiet. Jag älskar att sy. Men jag skulle inte få upp betygen dit. Vår fysiklärare i högstadiet var mycket för el, det hade intresserat mig. Min kompis hade också gjort praktik på elfirmor.

Tina gick på ellinjen på Skytteholmsgymnasiet i Solna i två år. Där fanns ”Ruttan” som hade koll på eleverna. ”Ruttan” var uppehållstant.

– Hon tog hand om oss tjejer på byggprogrammen. Hon hade koll på alla, såg alla och jag blev sedd.

– Det var en så jävla bra skoltid. Vi hade en så bra yrkeslärare, en elektriker som hette Janne Andersson.

Under vårt samtal återkommer hon till sin pappa som hjälpt henne in i arbetslivet. Hur han var kritisk till att hon skulle bli elektriker, men väl där fick hon massor av stöd av pappa. För några år sedan blev föräldrarnas grannhus ledigt och nu bor de som närmsta grannar.

– Pappa var VVS-förrådare på BPA i ett hus nära skolan. Hade jag problem så gick jag ner till farsan. Det jag inte förstod lärde pappa mig. Jag lärde mig att svetsa av farsan. Vi är en tight familj. De djupa samtalen för jag med mamma.

Tina fick jobb på AEG på Pyramidvägen i Solna, och där mötte hon på de första fördomarna.

– På min första arbetsdag gick arbetsledaren förbi mig utan att hälsa och så gick han till installationschefen Stig och sa: ’Jag ska inte ha några kärringjävlar på mina byggen’. Jag blev sittande nästan hela dagen och blev jätteledsen.

Så kommer Sune in.

– Sune var ny arbetsledare, det är stake i honom. Han fixade så jag fick komma till hans bygge. Jag träffade ett jättebra gäng och sen har det rullat på. Den upplevelsen har format mig. Det finns bra människor de som tar ställning.

Sen råkar Tina ut för en bilolycka och facket hjälper till. Hon går på sitt första fackmöte och hamnar i klubbstyrelsen när hon var arton år.

– Facket var ett lyft. Det var en kamratskap som var enorm. Alla montörer hade ett värde. Den andan har skapat nåt hos mig. Alla ska kunna ha det bra på jobbet. Ha en bra arbetsmiljö, inte vara utanför. Inte behöva utsättas för andras inkompetens och fördomar. Alla ska få plats, ingen ska hamna vid sidan om. Det är jag besjälad av utifrån de upplevelserna.

Per Eklund
per.eklund@mittmedia.se