Borgerlig politik och EU har försämrat arbetsmiljöarbetet

I en serie program har Uppdrag Granskning just granskat hur det förhöll sig med arbetsmiljön och säkerheten på några prestigebyggen i vår huvudstad. Jag välkomnar verkligen fler att synliggöra hur det står till på våra arbetsplatser. Det är en verklighet som vi fackligt aktiva väl känner igen. Jag tror att vi alla delar upplevelsen att arbetsmiljön och säkerheten på många sätt blivit sämre de senaste åren. Till detta finns många förklaringar.
Den borgerliga regeringen nedrustade resurserna till Arbetsmiljöverket systematiskt och under flera år. Den rödgröna regeringen har återställt en del, men vi är ännu inte tillbaka på den nivå som rådde 2006. Efterdyningarna av Laval påverkar fortfarande. Att vi inte kan fullgöra vårt fackliga arbete fullt ut är en skandal och kostar människoliv.

Jag vill gå så långt som att säga att hela EU-medlemskapet har förvärrat situationen i detta avseende. Den fria rörligheten för företag utan regleringar, frånvaron av upphandlingsregler, sämre arbetsmiljöregler i andra EU-länder har pressat ned Sverige. Och allt detta utan ett socialt protokoll eller ett skydd för löntagarna har bidragit starkt negativt. Om det inte sker en radikal omsvängning av EU-politiken kommer samarbetet att rasa ihop.
Det måste vi våga säga. Och nu slår pendeln tillbaka med full kraft. Den nyliberala vågen är över. Och tyvärr håller den på att ersättas av högerpopulister. Jag tror att vi bara är början på ett nytt skede som kan bli fasansfullt. Trump, Brexit, Le Pen, SD här i Sverige. De utnyttjar den rädsla som sprider sig likt ett elakt virus i våra länder.
Och det är inget nytt bakom deras framgångsfaktorer. Vi i arbetarrörelsen kan svaren. När människa ställs mot en annan människa växer rädslan. Och rädslan blir till ilska. Ilska som sällan riktas mot dem som förtjänar dem utan mot den människa som är svagare. Den norske filosofen Harald Ofstad skrev om vårt förakt för svaghet i sin klassiker om nazismens framväxt.

Det väsentliga är läran om att den starke ska härska över den svage, och att den svage är föraktlig emedan han låter sig behärskas. Det är kärnan i nazismen, fascismen och rasismen. I tider av rädsla vänder vi oss mot så kallade starka ledare med enkla svar. Där har vi Trump. Där har vi tanken om att de som är starka är mer värda än den som är utsatt. Där har vi föraktet mot polackerna som stjäl våra jobb. Och i toppen blir de rikare allt rikare.
Så ser det ut både i Sverige och i hela världen. Och detta utmanas inte längre. Åtminstone inte i tillräckligt stor omfattning. Arbetarrörelsen här hemma och i världen har ingen samlad strategi för att angripa dagens situation. Den rödgöna regeringen gör mycket bra, men inte tillräckligt. Vi i den fackliga rörelsen gör mycket bra, men inte tillräckligt. Det måste vi självkritiskt kunna erkänna. Med detta sagt kan vi inte fastna i självömkan och navelskådande. Det hade varit mycket värre utan den kraft som vi fortfarande är. Hade vi inte funnits med vårt fackliga arbete hade dödsfall som det som Uppdrag Granskning berättade om inte visats på TV vid sällsynta tillfällen utan varje dag.

Vi måste göra om och göra rätt. Det handlar inte om att fluffiga visioner. Vi behöver inga nya visioner. Våra visioner är tidlösa och enkla. Människovärdet vi fordra tillbaka eller det som August Palm sa om att kämpa för frihet och bröd.
Vi behöver prioritera vad som bygger vår styrka. Medlemmar, täckning och bildning. Det är det enkla som ger oss styrka. Vi måste bli fler. Vi måste kontrollera vår del av arbetsmarknaden. Vi måste bli fler som kan och är villiga att delta i samhällskritiken och det långsiktiga demokratiska arbetet att bygga en bättre framtid. Inget har förändrats. Målen är likadana som tidigare. Medlen likaså. Tänk att vi hela tiden glömmer det.

Jonas Wallin