Det är naturligt att vi har intressemotsättningar mellan fack och arbetsgivare. Motsättningen mellan arbete och kapital, mellan löneandel och vinstandel ska vi fajtas om. Det är inget konstigt.

Märkligare är att vi allt oftare under senaste decennier tvingas ta strider om spelreglerna på svensk arbetsmarknad och hur denna motsättning ska hanteras.

Spelregler behövs om det ska bli en schysst kraftmätning mellan deltagarna. Det gäller i fotboll, sällskapsspel och det gäller i våra relationer på arbetsmarknaden.

Alla måste spela enligt samma regler annars fungerar det helt enkelt inte. Det är därför helt obegripligt att Svenskt Näringsliv lagt ned så mycket tid och resurser för att underlätta för företag som står utanför de avtal som deras medlemsföretag är bundna av.

Det finns många exempel. Laval-processen är kanske det mest utmärkande. Denna rättsprocess finansierades av Svenskt Näringsliv. Förutom att många enskilda människor utnyttjats som en följd av utslaget har det också förgiftat och skadat klimatet mellan parterna. Hur många jobb som Svenskt Näringslivs egna medlemsföretag förlorat på grund av detta går det bara att spekulera i. Men många är det.

Dessa ständiga attacker på konflikträtten kännetecknas mer än något annat av kortsiktighet. Varje gång vi tar en konflikt kring kollektivavtalen är det för att inte enskilda människor ska diskrimineras, men också att andra företag med kollektivavtal inte ska straffas. Ska det vara så svårt att se? Om vi inte gjorde detta skulle Svenskt Näringslivs egna medlemsföretag drabbas av en helt orimlig konkurrenssituation.

Så varför sker det? Jag tror att det finns krafter som är villiga att ta kortsiktiga förluster för sina medlemsföretag om de långsiktigt kan pressa ned lönenivåerna. Det är nog så spelplanen ser ut.

Men det kommer aldrig att lyckas. Inte ens när vi varit tillbakapressade av de nyliberala decennierna och åtta år med en borgerlig regering. Och nu är jag övertygad om att tidsandan håller på att svänga. Den nyliberala vägen är död. Stendöd. Den har misslyckats. Alltfler, även sådana aktörer som OECD, IMF Storbritanniens konservativa premiärminister David Cameron och USA:s president Barack Obama talar nu om behovet av minskade klyftor och högre lägstalöner.

Jag tror inte att de gör det av särskild omtanke om de mest utsatta utan om risken för att hela världsekonomin kollapsar. Jag är helt övertygad om att vi ser början på ett paradigmskifte.

Den nyliberala tanken om en kapptävling mot botten är död. Avregleringar och ökad konkurrens har inte löst vare sig arbetslöshet eller långsiktig stabil utveckling. Den gamla sanningen om att ökad jämlikhet leder till ökad tillväxt håller på att få en renässans. Vi har mer på att vinna på ökat samarbete och värnandet av en modell där vi kan samarbeta trots motsättningar. Det borde hökarna på Svenskt Näringsliv också kunna se.

Jobba för era medlemmar, Svenskt Näringsliv.

Ulf Carlsson

Jag tror att det finns krafter som är villiga att ta kortsiktiga förluster för sina medlemsföretag om de långsiktigt kan pressa ned lönenivåerna.