När Tina Nordling började som elektriker 1986 gick hon på hälsokontroll en gång per år hos byggbranschens egen företagshälsovård, som hette Bygghälsan. 

Bygghälsan kunde alla hälsoriskerna i branschen och kände både arbetsgivare och anställda. Ofta sedan många år.

– Jag träffade samma sjuksköterska varje år. Man gick knappt ens till den vanliga sjukvården, säger Tina Nordling. 

Hon hade bland annat rygg- och nackproblem och fick sjukgymnastik hos Bygghälsan. Det var aldrig något snack från arbetsgivarens sida om att det var dit hon skulle gå för att få hjälp med det.

På hennes arbetsplats upptäckte företagshälsan att det var fler än Tina Nordling som hade drabbats av nackskador. 

– Jag fick rådgivning direkt från deras ergonom, som kom ut och undervisade oss allihop på jobbet.

Saknas helhetstänk i dag

Bygghälsan var också med på skyddsronder och riskbedömningar. Det var ett helhetstänk kring hälsa och arbetsmiljö som Tina Nordling tycker saknas i dag. 

– Människor lider fortfarande av konsekvenserna av att Bygghälsan lades ner. Det var en katastrof för arbetsmiljön.

Bygghälsan lades ner 1993 och Tina Nordling är övertygad om att många arbetsskador hade kunnat förebyggas om den hade funnits kvar.

– Du skickades till Bygghälsan när du hade något hälsoproblem som orsakats av jobbet. Allt blev dokumenterat direkt i journalen. Då kunde det enkelt följas upp sedan, säger Tina Nordling.

Även forskning bedrevs

På Bygghälsan bedrevs även forskning. En del av resultaten från de årliga hälsoundersökningarna sparades i ett stort register, den så kallade Bygghälsokohorten.

Än i dag använder forskare sig av det registret. Det finns fortfarande kvar hos Umeå universitet, även om det inte längre förs in några nya resultat från hälsoundersökningarna. 

Tidigare var Tina Nordling centralt arbetsmiljöansvarig på Elektrikerförbundet. I dag är hon anställd på LO:s avtalsenhet, där hon ansvarar för Samhallavtalet och arbetsskadeförsäkringen. 

Hon tycker att det börjar bli påtagligt att den systematiska arbetsmiljöforskningen inte längre bedrivs ute på byggarbetsplatserna.

– Det är svårare i dag att till exempel få en arbetsskada godkänd när det saknas både evidens och uppföljningsmaterial att falla tillbaka på.

Bygghälsan fick statsbidrag

Bygghälsan var en ideell förening som facken och arbetsgivarna ägde ihop.

Den startade 1968 och finansierades genom öresuttag per arbetad timme.

Den fick också statsbidrag. Men Bygghälsan lades ner när statsbidraget försvann och det centrala arbetsmiljöavtalet mellan LO, PTK och arbetsgivarorganisationen SAF sades upp.

Sedan dess tecknar arbetsgivarna egna avtal med olika företagshälsor på den privata marknaden. Facket har inte längre lika stort inflytande över företagshälsovården.  

En digital medlemsundersökning som Elektrikerförbundet gjorde 2020 visade att var femte medlem inte hade erbjudits någon hälsoundersökning. Trots att det står i installationsavtalet att varje företag ska erbjuda företagshälsovård och en hälsoundersökning, minst vart tredje år. 

Tina Nordling tycker inte att skrivningarna är tillräckliga, med tanke på att inte alla har företagshälsovård idag.

Det står att varje företag ska tillhandahålla företagshälsovård av god kvalitet, som bedrivs enligt beprövade och vetenskapliga metoder. 

– Men det är ju väldigt svårt att hävda där ute. För vad är beprövade metoder i dag när det inte längre finns sådan erfarenhet att falla tillbaka på som det gjorde på Bygghälsans tid?

Elektrikerna: Hoppfulla

Niklas Enström, som i dag är arbetsmiljöansvarig på Elektrikerförbundet centralt, är ändå förhoppningsfull för framtiden.

Han har nyligen börjat gå på arbetsmiljömöten med LO, PTK och Svenskt Näringsliv.

Han hoppas att man där ska lyckas komma överens om ett nytt centralt arbetsmiljöavtal, där rätten till företagshälsovård ingår som en del.

– Våra samtal är ännu bara i sin linda, men vi har tagit ett omtag kring detta. Det som varit tidigare kommer kanske att löpa in i detta sedan, säger han.

Delta i Elektrikerns enkät!

Tidslinje: Från Bygghälsan till privata företag

1959: ILO, International Labour Organisation kom med en rekommendation om företagshälsovård. Då började man diskutera lagstiftning om företagshälsovård i Sverige första gången, men frågan föll eftersom arbetsgivarna och facken kom överens om nya riktlinjer för företagshälsovård.

1968: Bygghälsan startade som en ideell förening. Den finansierades genom öresutjämning per arbetad timme (de anställdas arbetade timmar per år, som betalades av företagen). Bygghälsan fick även statsbidrag och forskningsmedel.

1976: Ett nytt avtal om arbetsmiljö slöts mellan SAF, LO och PTK.

1985 betalades sammanlagt 75 miljoner kronor av cirka 17 000 företag för att deras 200 000 anställda skulle ha tillgång till Bygghälsan. 65 000 anställda besökte Bygghälsan under året, sammanlagt 117 000 gånger.

1986- 1992: Årliga statsbidrag betalades ut till företagshälsovården.

1993: Bygghälsan lades ner när arbetsmiljöavtalet mellan SAF, LO och PTK sades upp. Statsbidragen försvann. Men det dataregistrer med information om cirka 360 000 individer som Bygghälsan hade byggt upp övertogs av Umeå universitet. Registret har sedan dess använts i många vetenskapliga studier, bland annat den som nyligen presenterades om att byggdamm ökar risken för njursvikt.

2000: Skärptes lagkravet i arbetsmiljölagen på arbetsgivaren med formuleringen att ”arbetsgivaren måste se till att den företagshälsovård som arbetsförhållandena kräver finns att tillgå.”

Från 1993 –  

Företagen väljer själva vilka tjänster de vill köpa inom säkerhet, arbetsmiljö och hälsa på den privata marknaden.

Allt färre får företagshälsovård

Färre och färre anställda har tillgång till företagshälsovården.

I slutet av 1980-talet hade 86 procent av alla anställda i Sverige tillgång till företagshälsovård. I mitten av 1990-talet var det 72 procent.

2009 var det bara 65 procent.

2021 var siffran nere på 60 procent, enligt Arbetsmiljöverket.