”Sverige är ingen fristad”
"Sverige är inte säkert, ingen fristad. Klimathotet behöver mötas av politisk vilja, som inte låter enskilda personer ta smällen", skriver Elektrikerns krönikör Sofie Eriksson.
Gävles skolor startade senare i år. Anledning? Vädret.
Två månaders regn föll under ett enda dygn och kaoset var ett faktum. Polisen avrådde från resor till hela Gävleborg, eftersom de inte kunde spärra av alla vägar som rasade. Ja, det var vägar som liksom löstes upp.
Brynäs IF:s hemmaarena översvämmades och husväggar kollapsade. Hela bostadsområden låg under vatten.
Månaden innan såg vi hundratals döda på grund av översvämningarna i Tyskland, Belgien och Kina. Hundratusentals människors hem förstördes.
Det har kommit så nära nu. Extremvädret är här.
Vi måste kraftigt minska våra utsläpp och det helst i förrgår.
Sverige är inte säkert, ingen fristad. Det finns inga sådana när det kommer till klimatförändringarna. Livet som vi känner det, vardagen vi gjort oss vana vid, ska bytas mot något annat.
Väderleksrapporterna blir till krisreportage. Inte varje dag, men allt oftare.
Senaste rapporten från FN:s klimatpanel, IPCC, baseras på över 14 000 vetenskapliga artiklar. Ett av huvudbudskapen; människans utsläpp är den huvudsakliga orsaken som driver på extremvädret.
Ett annat; vi måste kraftigt minska våra utsläpp och det helst i förrgår.
Vi närmar oss så kallade tröskeleffekter, som innebär att klimatförändringarna i sig skapar nya processer som förvärrar utvecklingen ytterligare. Ett exempel är fler och allvarligare skogsbränder, som förvandlar skogen från koldioxidsänka till koldioxidläcka.
Skräcken blir avgrundsdjup. De sköra förhållanden som gör att människor kan leva på den här planeten håller på att förstöras. Vi eldar upp vårt eget hem.
Vi kan inte gömma oss från att samhället förändras på grund av det här. Att “fortsätta som vanligt” är inget alternativ. Frågan blir då – vad ska vi ta oss till med denna insikt? Vad gör politikerna?
Klimathotet kan mötas av politisk vilja, som inte låter enskilda personer ta smällen.
Många är också rädda för hur de ska drabbas av åtgärderna mot detta. Den där gröna omställningen verkar inte ha plats för alla. Särskilt om man arbetar i branscher som inte är lika hållbara.
Särskilt om man bor på landsbygden och behöver bilen. Den rädslan hämmar stödet för den så viktiga omställningen.
Men det är ingen självklarhet att vanliga människor blir förlorare, medan några få roffar åt sig.
Det kommer krävas arbetande människor för att bygga detta nya, gröna och hållbara samhälle. Då behövs också en politik som ger människor trygghet i förändringen.
Klimathotet kan mötas av politisk vilja, som inte låter enskilda personer ta smällen.
På flera håll kommer förslag om en grön ny giv, en “green new deal”, som hanterar just detta. Ett nytt samhällsbygge för detta århundrade.
Politikerna borde lyssna, och sätta spaden i marken.
