Mahdis kamp mot klockan – utan an­ställ­ning ut­visas han

Mahdi Khavari var 14 år när han kom till Sverige hösten 2015. Sedan dess har han gått ut grundskolan och tagit studenten från el- och energiprogrammet i Borlänge.

I våras hade han i stort sett en anställning klar på ett stort företag i Falun. Men – så drabbades världen, och Sverige, av en viruspandemi: Corona. 

Allt stannade av, och av Mahdis anställning blev inget.

Nu tickar tiden obönhörligen framåt. Den 12 december är sista datum för Mahdi att få en ”stadigvarande försörjning” – något som Migrationsverkets jurister tolkat som ett arbete med tillsvidareanställning eller minst två års visstidsanställning.

Bakgrunden är den så kallade ”gymnasielagen” som infördes i juli 2018 och som gav de ensamkommande ungdomar som kommit till Sverige i samband med flyktingvågen 2015 en ny möjlighet att ansöka om uppehållstillstånd.

Hemma i vår by var det ingen som ville hjälpa oss, för i Afghanistan, om man inte har en man, ett överhuvud, så är det ingen som vill hjälpa.

Totalt rörde det sig om runt 9 000 personer, de flesta ungdomar från Afghanistan.

En av dessa är alltså Mahdi Khavari. Före 2015 hade han inte ens hört talas om Sverige, inte heller haft tanken på att utbilda sig till elektriker. Hans framtidsdröm då var att fortsätta arbeta på familjens lantbruk tillsammans med sin pappa och bror i hembyn utanför Kabul i Afghanistan.

Men den drömmen fick ett våldsamt slut. Det blossade upp en konflikt om det till lantbruket så livsnödvändiga vattnet.

Mahdi och hans familj tillhörde folkgruppen hazarer, grannbyn befolkades av peshtuner. I konflikten dog en person i grannbyn, och därefter Mahdis pappa. 

– Jag och min bror var i skolan när det hände, jag var tolv år då. I början berättade inte mamma vad som hade hänt. Hon sa att pappa hade åkt iväg och att han hade mycket att göra. 

Mahdi, hans storebror och hans mamma flydde hembyn och flyttade in hos storasystern som då bodde i Kabul med sin man. 

– Hemma i vår by var det ingen som ville hjälpa oss, för i Afghanistan, om man inte har en man, ett överhuvud, så är det ingen som vill hjälpa, förklarar Mahdi. 

Men inte heller i Kabul fick familjen vara i fred. Familjen ansågs vara ansvariga för vattenkonflikten i hembyn och de dödsfall som inträffade i samband med den. 

– Okända män attackerade min mamma, de slog henne med pistolkolven i huvudet, polisen gjorde inget för att hjälpa oss. Efter det bestämde min mamma att jag och min bror måste fly till Europa. 

Det var en flykt som tog 40 dagar. Till fots, med lastbil tillsammans med ett 50-tal andra unga afghaner på flykt – och i en liten gummibåt från Turkiet över gränsen till Grekland. 

De kollade mina knän och tänder, sedan var jag tydligen född ett år tidigare.

– Det var i september 2015. Jag var väldigt rädd. ”Vi vill inte åka med den här båten”, sa vi. Den såg inte säker ut, och jag kunde inte simma då. 

Hade ni hört talas om att andra människor som försökt ta sig över till Grekland drunknat?

– Nej. Det hade vi inte då. Det fick vi höra sedan, när vi kom till Sverige. 

Hur kom det sig att det blev just Sverige?

– När vi tagit oss till Österrike fick vi själva välja vilket land vi ville åka till, och många valde Tyskland. Men det var några ungdomar som sa att de ville till Sverige, och jag och min bror följde med dem. Det enda jag visste om Sverige då var att det fanns en fotbollsspelare som hette Zlatan Ibrahimovic.

Mahdi och hans storebror placerades på ett boende i Falun. Då skulle Mahdi fylla 15 år. Det var inte förrän då som Mahdi åter fick kontakt med sin mor.  

– Jag hade inte pratat med min mamma på två månader. Det var med hjälp av Facebook jag kunde hitta henne. Jag blev vän med min systers mans kompis. Jag frågade om han kunde meddela min mamma att jag och min bror var i Sverige och i en stad som heter Falun. 

Efter språkintroduktion började Mahdi i åttonde klass. I nian var det val till gymnasiet, valet föll på el- och energiprogrammet. 

– Jag har en kompis som jobbar som elektriker. Han jobbade på vårt boende innan han blev elektriker, och han berättade att det är brist på elektriker, att Sverige behöver elektriker. 

– Första året var jättesvårt. Facktermerna var svåra och det fanns ingen översättning på mitt språk. Sedan lärde jag mig, och gjorde praktik dels på pappersbruket, dels på Bravida. Det var jätteroligt. Arbetsgivaren var nöjd, de andra montörerna var nöjda, jag skulle få jobb där. Men så kom corona.

– Under studentveckan pratade jag med chefen, och han sa att ”just nu kan jag inte erbjuda dig något jobb”. De hade för få jobb inne. 

Mahdi var alltså 14 år när han kom till Sverige 2015, han är född 2001. Men 2018, när han var 17 år, kallade Migrationsverket honom till en så kallad åldersbedömning.

Jag har tagit upp saken med riksdagsledamöter i Dalarna, men de säger att de inte kan göra något.

Därefter skrev de upp hans ålder till 18 år. Samtidigt avslogs Mahdis ansökan om uppehållstillstånd. 

– De kollade mina knän och tänder, sedan var jag tydligen född ett år tidigare. Jag visste när de sa att jag skulle göra en åldersbedömning att jag skulle få avslag, eftersom avslagen baseras på 18 års-gränsen. Då skulle jag enligt dem klara mig i Afghanistan, och inte ha rätt att stanna i Sverige.

Ett resultat av Migrationsverkets beslut är att Mahdi och hans storebror numer är lika gamla, det skiljer enligt Migrationsverkets åldersbedömning endast fyra dagar mellan dem.

Brodern får dock stanna i Sverige ett par år till, han läser för tillfället även han på el- och energiprogrammet. 

– Han läste teknikprogrammet först, men så kom den här gymnasielagen, och för att få jobb efter teknikprogrammet så måste man plugga vidare på universitet, så då bytte han också till elprogrammet. 

Jag vill stanna i Sverige, jag vill jobba som elektriker och helst vill jag bo i Falun. Det är mitt hem.

Mahdi Khavari är inte helt oväntat kritisk till den svenska regeringens politik, inte minst migrationspolitiken. Något som inte har hindrat, utan snarare sporrat, honom att engagera sig politiskt.

I våras valdes han till ordförande för SSU i Falun. 

– Jag har förstått att om man vill förändra i Sverige så måste man vara aktiv i politiken. Det är så det fungerar i demokratiska länder. I länder som Afghanistan är det vapen som gäller. 

– Mina vänner i SSU lyssnar på mig, och de håller med mig. Vi driver frågan. Jag har tagit upp saken med riksdagsledamöter i Dalarna, men de säger att de inte kan göra något.

Vad gör du just nu?

– Jag söker jobb. Överallt i Sverige. 

Vad väntar dig i Afghanistan, om du utvisas dit?

– Jag vet inte. Där har jag ingen. Min mamma och syster bor nu i Iran, där jobbar de på en kycklingfabrik. Jag känner ingen i Afghanistan. Jag vill stanna i Sverige, jag vill jobba som elektriker och helst vill jag bo i Falun. Det är mitt hem.