Mattias Carlroth satt i ett viktigt affärsmöte när kriminalassistent Leif Ekenberg och två uniformerade poliser kom in på hans kontor dagen efter Inga-Lisa Wallstrands död.

Han protesterade över att bli avbruten, men fick finna sig i att han fördes till polishuset. Sattes i en cell och på vägen fick veta att han var på sannolika grunder häktad för mord.

Innan Carlroth lämnat sitt kontor hade han beordrat sin sekreterare att ringa familjens advokat, vilken mötte upp på polishuset protesterande mot häktning av hans klient.

Advokat Linnéus såg mest förtvivlad ut och protesterade svagt då han visste att han inte hade mycket att sätta mot.

– Det blir förhör så snart det är möjligt och jag vill upplysa dig om att vi genomför husrannsakan i både hemmet och på din klients kontor. Vi har skäl att misstänka din klient för mord och därför är han häktad i sin frånvaro sedan igår kväll.

Med detta gick Ekenberg tillbaka till sitt tjänsterum och ringde Eva Svensson för att höra hur den tekniska undersökningen hade gått. Hon svarade efter några signaler.

– Jo, sa hon. På brevet finns Inga-Lisas fingeravtryck och på pappret vi hittade på brottsplatsen finns Inga-Lisas och en persons till. Vi har inget att jämföra med när det gäller den andra uppsättningen, men de är så pass bra att hittar du rätt person så är den bunden till utpressningsbrevet.

– Bra, jag skall fixa det, svarade han kort. Tack för hjälpen!

Han gick ner till häktningslokalen och hämtade upp Mattias Carlroth. 

– Vi behöver dina fingeravtryck, sa han.

Advokat Linnéus såg mest förtvivlad ut och protesterade svagt då han visste att han inte hade mycket att sätta mot. Den misstänkte och häktade Carlroth såg än mer förtvivlad ut, men verkade nu vara resignerad.

Ekenberg väntade nervöst på besked. Efter cirka tjugo minuter vände sig Eva om till Ekenberg och nickade bekräftande.

– Eftersom du är häktad för mordet på Inga-Lisa Wallstrand så har du restriktioner som du vet. Du får inte kommunicera med omvärlden på annat sätt än genom din advokat. Du får inte ringa, inte läsa tidningar, se på Tv eller lyssna på radio.

När fingeravtryckstagningen var klar tog Ekenberg dem själv och åkte till labbet på sjukhuset.

På väg till Eva Svensson mötte han Sofia. De talades vid några minuter, en hastig kyss som lovade mer och skildes i kulverten. 

När Ekenberg kom in på labbet möttes han av Eva som tog emot kuvertet med fingeravtrycken. Gick bort till en arbetsbänk och tog fram kartorna och började jämföra dem som Ekenberg hade med sig och dem som fanns på pappret som funnits under liket.

Ekenberg väntade nervöst på besked. Efter cirka tjugo minuter vände sig Eva om till Ekenberg och nickade bekräftande.

– Det är samma person. Inget snack om saken. Bra jobbat, Ekenberg!

Hon log vänligt och uppskattande när hon såg på den storvuxne mannen.

I samma stund kom en polisaspirant in med ett järnrör som han höll upp som en 1 maj-fana framför sig.

Leif Ekenberg åkte tillbaka till häktet. Ringde häktespersonalen, advokat Linnéus och åklagare Sagerlöf och meddelade att förhör skulle hållas och bevisning fanns som räckte.

I samma stund kom en polisaspirant in med ett järnrör som han höll upp som en 1 maj-fana framför sig.

– Vi hittade det här i Carlroths bil. Det låg i bakluckan. 

– Åk upp till labbet direkt med det så de får kolla blodgruppen om den stämmer med Inga-Lisas, sa Ekenberg.

– Be henne sedan ringa fortast möjligt till mig.

Polisaspiranten nickade och gick iväg med sin inplastade fana.

Det var en spänd stämning i förhörsrummet. På ena sidan bordet satt Leif Ekenberg och åklagare Sagerlöf. På andra sidan advokat Linnéus och Mattias Carlroth.

Ekenberg, som skulle leda förhöret, började.

– Mattias, var befann du dig igår?

Ekenberg lät tystnaden vara då han visste att det gav honom ett övertag rent förhörstekniskt.

– På jobbet, vi hade möte om en stor affär med Estland, svarade han.

– Är du säker på det? Jag påstår att du inte var det utan du var på ödetomten i gamla stan och slog där ihjäl Inga-Lisa Wallstrand. 

Mattias Carlroth såg helt perplex ut. Hans ansikte var helt nollställt och han tittade med förtvivlan på först Ekenberg, sedan Sagerlöf och därefter på sin advokat Linnéus.

Han såg ut som om han hade hamnat i en mardröm, vilket det givetvis var. Carlroth, liksom andra brottslingar som blivit ertappade av tillfällighet, visste i och med detta att han var förlorad.

Det blev tyst i förhörsrummet. Det enda som hördes var surret från lysröret i taket och andningen från de fyra som satt kring bordet.

Ekenberg lät tystnaden vara då han visste att det gav honom ett övertag rent förhörstekniskt.

Han placerade sin mapp på bordet. Öppnade den omsorgsfullt. Tog fram och visade för den häktade brevet från Edwin Carlroth där han erkände sin dotter Inga-Lisa Wallstrand.

Mattias Carlroth började gråta. Först hulkande, sedan hejdlöst. Ekenberg väntade tills den häktade mördaren hade lugnat sig.

Lade fram den handskrivna lappen från offret som var ställd till samme Edwin Carlroth som påminde om att hyran inte var betald, samt ett foto på stålröret med blod som hade hittats i Mattias Carlroths bil.

– Vad säger du?, frågade Ekenberg. Känner du igen lappen? Erkänner du att det är ditt stålrör som du slog ihjäl Inga-Lisa med?

Mattias Carlroth började gråta. Först hulkande, sedan hejdlöst. Ekenberg väntade tills den häktade mördaren hade lugnat sig.

– Berätta!, uppmanade han honom. Vad hände?

Mattias Carlroth tittade på sin advokat Linnéus, som tittat på bevismaterialet efter att Ekenberg påpekat att Mattias fingeravtryck påträffats på både stålröret – vilkets blod och hår kom från Inga-Lisa – samt på det brev som var undertecknat av fadern Edwin och bar Inga-Lisas fingeravtryck – och hade påträffats i hennes bostad.

– Jag hittade lappen hos pappa när han hade hamnat på långvården. Jag hade aldrig hört talas om Inga-Lisa Wallstrand. Jag trodde bara det var något tarvligt utpressningsförsök. Jag sökte upp henne och sa åt henne att lägga av.

Han var askgrå i ansiktet och den annars så prydlige medelålders affärsmannen såg helt plötsligt mycket äldre ut.

Han svalde och bad om lite vatten. Han drack girigt och satt tyst i några sekunder. Sedan fortsatte han sin berättelse.

– Hon skrattade åt mig och sa att vi som syskon skall väl kunna dela på arvet när den tiden kommer. Hon, min syster – den fyllkärringen!, utbrast han.

– I helvete heller. Jag trodde henne inte utan sa åt henne att det kunde hon glömma. Jag har bevis, sa hon, bevis du aldrig hittar hur mycket du än letar.

Han blev tyst på nytt. Såg ner i bordet en stund innan han fortsatte. Linnéus la sin hand på hans axel. 

– Jag trodde inte henne, men när jag kom ut på gatan insåg jag att hon talade sanning.

Han var askgrå i ansiktet och den annars så prydlige medelålders affärsmannen såg helt plötsligt mycket äldre ut.

– Jag insåg att om jag skulle få behålla allt pappa byggt upp så var jag tvungen att döda henne. Och förresten, vem skulle sakna henne? Jag såg mig omkring och fick se ett järnrör som låg precis innanför staketet till ödetomten. Jag gick in och såg hur hon stod där och stirrade på mig.

De reste sig upp och kvar satt Carlroth och hans advokat. Båda såg ut som förlorade. Det var naturligtvis så också.

– Kommer du tillbaka, sa hon. Jag tog röret och slog till henne med det rakt över ansiktet. Jag fortsatte att slå tills hon var stilla. Sedan sprang jag iväg. När jag kom till bilen kom jag på att jag fortfarande hade röret i handen, så jag slängde det i bakluckan och åkte hem.

– Lappen då, frågade Ekenberg. När kom du på att du tappat den? 

– Den hade jag glömt, sa mannen som mördat sin egen syster.

– Den hade jag helt och hållet glömt bort.

Det blev tyst i rummet och den som bröt tystnaden var åklagare Sagerlöf.

– Mattias Carlroth, du är häktad för mord. Du skall kvarstå i häktet i väntan på häktningsförhandling och därefter rättegång.

De reste sig upp och kvar satt Carlroth och hans advokat. Båda såg ut som förlorade. Det var naturligtvis så också.

När Ekenberg kom ut från polishuset hade han svårt att känna någon glädje. Han kände bara sorg över vad girighet kan ställa till med.

Advokat Linnéus hade ett omöjligt fall på sin lott. Chansen att ens få det till dråp var minimal, och mördaren hade förlorat allt och hade ett långt straff att se fram mot.

När Ekenberg kom ut från polishuset hade han svårt att känna någon glädje. Han kände bara sorg över vad girighet kan ställa till med.

Hur girighet kan förvandla vanliga människor till mördare på några få timmar.

Han suckade tungt. Lämnade sin bil på parkeringen och gick de få kilometer som det var till hans hem.

Hem till Sofia, Anna och Ivar. Hem, från den onda värld han såg varje dag.