"Plötsligt kom han, vi såg honom på håll. Entrédörren gled upp. Stockholms kunnigaste elektriker rättade till sotarmössan och såg lite vilsen ut. Jerka var ingen vanlig dussinelektriker. Han var något som alla ville vara. Nu var han trött. Jag såg det. Babblet tystnade. Kungen var slagen."
Dylan Färemark berättar om den sista gången han hörde från Stockholms i hans ögon bästa och kunnigaste elektriker.
Någon vecka före jul- och nyårshelgen träffade jag Stockholms bästa elektriker. Bakom den nybyggda biltvätten på norrsidan av Stockholm satt vi på grossisten, allt var sig likt.
Klockan hade nätt och jämnt slagit 6.35 och alla visste att om några dagar är det Lucia.
De yngre teg och bredde mackor och vi äldre kunde knappt hålla oss. Vi lät kaffeapparaten jobba och våra muggar fylldes och vi pratade på som ingenting hänt.
Vi som visste: Jerka kan högspänning, styr och regler och felsökning. Och att han aldrig skröt och aldrig svarade på en elfråga om han inte kunde, var en oskriven lag.
Skämtade om bra dagar och bra kunder, att åka hem tidigt. Vilket egentligen mest var ett luftslott, för med åren hade vi blivit sällskapssjuka och gärna slutade dagen där vi började den, på grossist.
Vår lott i livet var trots allt att jobba och vara duktiga. Hur som helst.
Plötsligt kom han, vi såg honom på håll. Entrédörren gled upp. Stockholms kunnigaste elektriker rättade till sotarmössan och såg lite vilsen ut.
Jerka tog sin kopp kaffe och – hör och häpna – satte sig vid vårt bord. Vi som visste: Jerka kan högspänning, styr och regler och felsökning. Och att han aldrig skröt och aldrig svarade på en elfråga (föreskrifter, normer, tekniska detaljer) om han inte kunde, var en oskriven lag.
Jerka var ingen vanlig dussinelektriker. Han var något som alla ville vara. Att han var lika trevlig som han var ovanlig på grossisthänget behöver jag kanske inte påpeka.
Ibland, så här efteråt, undrar jag om han egentligen fanns eller om allt bara var en vrickad dröm.
Ibland, så här efteråt, undrar jag om han egentligen fanns eller om allt bara var en vrickad dröm.
Nu var det ingen dröm. Jerka och jag brukar till och från luncha tillsammans.
Nu var han trött. Jag såg det. Babblet tystnade. Kungen var slagen. Jag tittade på min vän och tänkte på Shakespeares pjäs: Richard III. ”En häst, en häst för mitt kungarike!”
Inget av den dramatiken kom. Jerka muttrade istället några ord som ingen skulle höra: ”Jag har inte fattat ett skit.”
Plötsligt dök en av personalen upp vid kaffeapparaten. H, en glad och trevlig kis. Några tryck på kaffeapparaten och därefter den lovprisade kaffearomen.
Och så jag, den spillra som är livrädd för hissar, som är osäker på det mesta men kan få andra att må bra, satt kvar.
”Tjenare Jerka, det var länge sen”, kastade H ur sig och fortsatte förbi oss. Inte en rörelse. Jerka grubblade. Något H inte hade tid att vänta på.
”Fan, var på bio i helgen med äldsta dottern, såg filmen Parasit”, väste Jerka och rörde ner sockret i pappersmuggen. Vi väntade.
”Den filmen förändrade allt”, fortsatte han.
P, som aldrig brukar vara tyst och har livlig fantasi – och vi älskar honom bara därför – var svarslös och det var första gången på länge.
B, som är en sjudjävlars elektriker och har piratballor hela året och mest ser ut som en gangster som ingen törs prata med, vände bort blicken.
K, som kör eget och bygger kropp och är störst av oss alla, hämtade mer kaffe.
Och så jag, den spillra som är livrädd för hissar, som är osäker på det mesta men kan få andra att må bra (även kunder), satt kvar.
Jerka försvann, gick ut från grossisten, ut genom den ensliga dörren som sa: Välkommen till verkligheten. Här finns ingen pardon.
Försökte få ihop Shakespeares Richard III med allt som plötsligt kom för mig. Gick så där.
Men att min vän Jerka inte mådde bra, såg jag. Och kanske är det så världar möts. När något okänt kommit in i rullarna.
Jerka försvann, gick ut från grossisten, ut genom den ensliga dörren som sa: Välkommen till verkligheten. Här finns ingen pardon.
Det var det sista vi hörde från Stockholms bästa och kunnigaste elektriker.
Och om ryktet är rätt, kör han buss på SL idag. Kungen sadlade om och tog ett busskort. Och jag tänker: Kultur berör, kultur är viktigt.
Efterlysning:
Finns det några elektriker kvar där ute som kommer ihåg den gamla kulotången? När inte falsen fick synas.
Om så, berätta, delge undertecknad. Så kommer det en krönika om hur det var förr. När inte skruvdragen fanns.
Och en inte så liten egenskap som gör att vi alla plötsligt lever i Östtyskland eller i boken 1984: Elektroniska körjournaler.
//Er röst i evigheten, Dylan Färemark
Bild: Colourbox
Fler texter om och av Dylan Färemark – inklusive alla delarna i hans prisbelönta berättelse ”Agnes” – hittar du här.
