Kollektivavtalen i fara när färre är med i facket

Allt färre arbetare är med i facket, samtidigt som arbetsgivarna väljer att fortsätta organisera sig. De senaste två åren har även tjänstemännens genomsnittliga organisationsgrad minskat, med undantag för till exempel Unionen.

Det visar en ny rapport om organisationsgraden på svensk arbetsmarknad åren 2006 – 2018, ”Den svenska modellen i fara?”, skriven av Anders Kjellberg, professor i sociologi och utgiven av Arena idé.

I dag är sex av tio arbetare med i facket, eller 59 procent. 2006 var andelen 77 procent. För 12 år sedan var lika stor andel arbetare och tjänstemän medlemmar. 2018 hade tjänstemän i snitt en organisationsgrad på 72 procent. Trenden är en fortsatt minskning.

LÄS ÄVEN: A-kassornas tapp ledde till lägre löner

Anders Kjellberg pekar i rapporten på att en sjunkande organisationsgrad kan hota den svenska modellen som bygger på att starka fack förhandlar med välorganiserade arbetsgivare om löner och villkor på arbetsmarknaden.

– Läget är inte akut. Än så länge täcks nio av tio anställda av kollektivavtal eftersom en stor andel av arbetsgivarna är med i en arbetsgivarorganisation, säger Anders Kjellberg till Sekotidningen. Men även det kan minska om facken tappar för många medlemmar.

2018 täcktes 88 procent av alla anställda av kollektivavtal på grund av den höga organisationsgraden bland arbetsgivarna.

 Är svenska modellen värd att slåss för?

– Ja. den har gynnat de svenska löntagarna, med hög organisationsgrad står man inte ensam som individ gentemot sin arbetsgivare. Modellen har också en samhällsnyttig funktion, det är få konflikter till exempel.

– De länder där facket tappat och staten fått gå in och besluta om minimilöner, som i Tyskland, har villkoren försämrats för löntagarna. Låglönejobben har ökat.

Orsakerna till att allt färre är med i facket i Sverige är flera, tror Anders Kjellberg. Efter höjningen av avgifterna till a-kassan, som alliansregeringen införde 2007, tappade särskilt LO-facken många medlemmar. De fackliga a-kassorna förlorade en halv miljon medlemmar.

– Det blev dyrt för många och då valde man att lämna. Men det har också gått trögt för fackförbunden att rekrytera unga samt arbetare som är födda i ett annat land. Där måste man göra mer. Liksom för de mest utsatta på arbetsmarknaden, visstidsanställda och deltidare.

Facken behöver vara mer aktiva på arbetsplatserna, anser Anders Kjellberg, men också gå ut och informera unga, i skolan och genom reklam,

– Jag var emot reklam tidigare, men Unionen har visat att det är framgångsrikt. Unionen växer stort, säger han.

TCO var, enligt Anders Kjellberg, tidigt ute och medlemsrekryterade i samband med att a-kasseavgiften höjdes. Något som LO delvis missade.

LÄS ÄVEN: Fackförbund kan gå i graven – har för få medlemmar

 Varför var LO trögare än TCO med att komma igång med medlemsrekrytering?

– Kanske att LO överlåtit för mycket ansvar på de enskilda förbunden att sköta medlemsrekryteringen. Man kan göra mycket på central nivå också, det gjorde TCO kring 2006-2007 när de insåg att a-kassan skulle innebära ett medlemsras. TCO har inte tappat lika mycket.

Sen tror han även att LO har känt sig mäktiga och starka och därmed inte sett problemen komma.

– När man är nere under tjänstemännens nivå kan man inte slå sig till ro. Om man inte ser upp kan det skena iväg och bara fortsätta nedåt. Det innebär ett hårt arbete bara att behålla organisationsgraden på samma nivå som i dag.

Anders Kjellberg varnar för en negativ spiral, med allt färre medlemmar, som i sin tur har svårt att bära upp lokal organisation. Sämre representation på arbetsplatserna gör det ännu svårare att rekrytera medlemmar, anser han.

Artikeln är tidigare publicerad i Sekotidningen, som tillsammans med Tidningen Elektrikern och fem andra tidningar ingår i LO Mediehus.

Karin Lindgren Strömbäck