Louise Olsson – En VK-ledare som står pall

Skolan var tuff, läsa och skriva var svårt. Självförtroendet var inte på topp.

– I grundskolan kände jag mig nästan puckad, berättar hon när vi träffas på kontoret i Solna.

LÄS ÄVEN: TV+TEXT: Hallå där, Emmy Åberg – vinnare i Yrkes-SM 2018

Valet till gymnasiet föll på elprogrammet då det skulle innebära jobb direkt efter studenten. Trots att programmet krävde mycket studier så klarade hon av det. Det praktiska fungerade bra, liksom det logiska tänkandet. Hon hade hamnat rätt.

Praktiken och lärlingstiden gjorde hon på ett litet företag utan kollektivavtal.

– Ingenting gjordes som det skulle. Jag var ensam kvinna och den enda som var med i facket på företaget.

Varför gick du med i facket?

– För mig var det en självklarhet redan i plugget. Vår lärare sa att ”man är med i facket, punkt”. Jag hade det även hemifrån, pappa är målare och med i Målarettan.

Efter jobbet på det lilla, kollektivavtalslösa, företaget började Louise arbeta på Midroc Electro. Där stannade hon i nästan fem år.

– Det funkade bättre, man fick lön på rätt dag, och verktyg att jobba med.

LÄS ÄVEN: Karolina Dahl blev Årets blåslampa 2017

Hon fick tidigt uppdrag som ledande montör, det första projektet var ett bygge av lägenheter i Saltsjöqvarn.

– Jag blev väldigt stolt över frågan. Men jag var inte fullpröjsad, och hade behövt mer kompetens. Jag var ledande montör över sådana som hade jobbat i 30 år, men de flesta vill ju inte vara ledande montör, det kan vara en utsatt situation. Man blir ju ytterst ansvarig.

Och du fortsatte att tacka ja till uppdragen som ledande montör?

– Ja, mitt nästa projekt var här ute i Solna, vi renoverade en fastighet åt Fabege, det blev ett kaosbygge. Men det var bara att köra på.

Du ångrade inte att du sa ja till uppdragen som ledande montör?

– Jo, ofta. (Skratt.)

LÄS ÄVEN: Tina Nordling: ”De säger att jag styrs av hjärtat”

På bygget av en skola i Sickla kom Louise i konflikt med projektledaren.

– Det blev tjafs om en ackordssedel. Han missade hur han skulle bestrida den på ett korrekt sätt, så de fick betala skadestånd till varje enskild montör och till förbundet, så då blev han sur på mig för det. Efter det blev jag utfryst, då var jag inte längre med på någon ledande montör-lista.

Louise fick sitta i ”karantän”, ensam på skolan, trots att det inte fanns något jobb att göra där.

– Jag fick sitta där själv, de andra fick åka till andra byggen och jobba. Jag frågade om inte jag också kunde åka till något annat bygge, då sa han att ”jag har lyssnat runt men det är ingen som behöver din hjälp”. Det var ren mobbing. Jag skulle sitta där ensam och skämmas.

– Jag satt där i ett par veckor. Sedan så pratade jag med mitt skyddsombud, Daniel Eriksson. Han hämtade mig och sa att ”du ska inte sitta här ensam. Nu åker vi härifrån”. Sedan så fanns det ju jobb på andra ställen, det var inga konstigheter.

I samband med att många av Louises kollegor bytte arbetsgivare till Skanska gjorde även hon det. Där hamnade hon åter på ledande montör-listor.

– Skanska var ett jättebra företag att jobba på, jättebra klimat. Jag var ju lite tillbakadragen efter det som hände på Midroc, men på Skanska tinade jag. Jag fick utbildning och tyckte att det var skitkul igen.

LÄS ÄVEN: Isabells uppdrag: Att hjälpa medlemmar i vardagen

Hur kom det sig att du hamnade här, som VK-ledare i Stockholm?

– Jag vet inte… jag började engagera mig mer fackligt när jag arbetade på Nya Karolinska i Solna för ett par år sedan.

Varför?

– Jag är sådan att jag alltid behöver ha något att engagera mig i. Jag behöver ett eget projekt. Jag har lite svårt att bara gå till jobbet i åtta timmar och sen bara gå hem. Jag hade inget på Karolinska, de frågade mig, men jag ville inte.

Varför ville du inte?

– Därför att Karolinska är ett fasansfullt projekt. Du har ju läst tidningarna. Man vill inte ens ha sitt namn på det.

Efter två och ett halvt år på Karolinska var Louise frustrerad och sökte efter något annat att engagera sig i. Det blev facket. Först som studieansvarig för klubben på Skanska (i dag Assemblin).

– Sedan började jag hjälpa Daniel Lundin som var verksamhetsledare före mig. Det gav mig ny energi. Så fick Daniel anställning som ombudsman, och då frågade han om han kunde få nominera mig till Vk-ledare. Det var hösten 2016.

LÄS ÄVEN: Från servitris till elektriker: ”Man måste ta chansen när den kommer”

Hur kände du inför det?

– Jag hade inte alls tänkt tanken att jag skulle vara aktuell för det uppdraget. Så jag blev ganska ställd när han frågade. Han sa att ”du har ju rätt kvaliteter, du är framåt och orädd och tar för dig. Du kommer att lära dig”.

Inför årsmötet fanns två kandidater till uppdraget som Vk-ledare. Louise Olsson och Claes Thim (regionalt skyddsombud för Region Mitt).

– Jag tycker inte om att tävla mot folk på det sättet. Men nu hade jag ju bestämt mig för att tacka ja, så då får man ju rida ut stormen. Sedan vann jag ganska stort, vilket var väldigt skönt. Då jag skulle gå upp och säga tack så höll jag nästan på att börja gråta, du vet när nervositeten släpper så man börjar darra på läppen. Så jag kände mig lite larvig där. Jag blev väldigt rörd.

Hur ser du på framtiden?

– Jag vill bli en bra verksamhetsledare, och nu känns det som att jag börjar landa i uppdraget. Sedan får man väl se. Det är ju ett förtroendeuppdrag.