Debatt

PO Bergström: ”Ingen verkar tänka på barnen”

"Vi befinner oss fortfarande i smartphonens barndom. Hjärnans belöningssystem skapar ett starkt beroende trots att vi som vuxna egentligen borde veta bättre. Barn och unga är chanslösa", skriver PO Bergström.

PO Bergström

Publicerad

8 februari, 2018

För tio år sedan startade jag min första egna utbildning för förhandlare. Redan från början försökte jag se till att mobiler och datorer inte togs med till kurslokalen. Det gick så där – men blev snabbt mer och mer uppskattat.

Med smartphonen blev det ännu mera angeläget. Den är både vän och fiende. Vännen som sprider glädje, hjälper oss med kommunikation och praktiska saker.

Fienden som stör ut koncentration och försämrar förmågan att fokusera på samma sätt som ADHD[1]. Man lever livet som en kula i ett gammalt hederligt Flipperspel. Ständigt nya intryck gör att fokus hela tiden skiftar på ett slumpartat sätt samtidigt som hjärnans belöningssystem ger oss nya kickar genom den uppmärksamhet som mobilen visar oss.

Unga människors förmåga till empati, dvs. konsten att förstå sig på andra människor, sjunker stadigt[2]. De umgås mera sällan genom att träffas och prata och empati kräver övning. En vanlig kommentar i mina kursdeltagares utvärdering av frånvaron av mobiler är att ”vi pratar med varandra istället”.

Det låter trevligt och lite oskyldigt men empati är det viktigaste psykologiska fundamentet för demokratin. Utan förståelse för och medkänsla med andra är det de starkaste som bestämmer.

Svensken ägnade 2015 i genomsnitt 2 timmar och 12 minuter per dag åt sin smartphone[3]. Barn och unga betydligt mer. Lägg till Tv-tittande (som inte minskar) och nedladdade program i dator eller på läsplatta så tillbringade vi 2 300 timmar per år framför skärmarna. Det är drygt 12 hela arbetsveckor mer än en normal årsarbetstid! Undra på att vi har ont om tid.

Vi befinner oss fortfarande i smartphonens barndom. Hjärnans belöningssystem skapar ett starkt beroende trots att vi som vuxna egentligen borde veta bättre. Barn och unga är chanslösa.

I den svenska skolan får inte alltid hjälp. ”Det är upp till varje skola att bestämma” säger skolminister Fridolin i en intervju i SVT:s Aktuellt. Han jämför frågan med ”färgen på skolans väggar”. Skolministern sammanfattar oavsiktligt den svenska skolans problem – alla pratar om hur det blir med inflytandet för de vuxna – ingen verkar tänka på barnen.

Ledande pedagogiska experter[4] verkar heller inte se problemet som särskilt allvarligt.

Frankrike förbjuder helt resolut mobiltelefoner i alla skolor från och med i höst. Där har man valt att lita på hjärnforskarna. I Sverige får barnen förlita sig på turen att hamnat i en skola som erbjuder möjlighet till koncentration och övning i empati.