Tema: Varför så få tjejer?

Varför finns det så få kvinnliga elektriker i elbranschen? Det var temat på ett seminarium under Elfack i Göteborg som också försökte reda ut; Vad gör vi åt det? och Vad händer om vi inte lyckas?

Visst har det blivit fler kvinnor på arbetsplatserna, förklarade moderator Mikael Romero, kommunikationschef Elektrikerförbundet, inför publik och den femhövdade panel som diskuterade frågan. Men kalla fakta är ändå att bara 1,8 procent av elarbetskraften är kvinnor.
Mycket handlar det förstås om samhälleliga grundläggande normer vi matas med från tidig ålder och som är svåra att rucka på, trots 2000-tal och upplysning, menade panelen.
– Det beror mycket på skolan. Jag blev elektriker eftersom min pappa var det, annars hade jag inte ens vetat att det var en möjlighet för mig, säger Madeleine Nilsson, elektriker och aktiv inom SEF:s ElQvinnor.
Inte heller hos SYO-konsulenten fick hon något vidare stöd, utan ifrågasattes om hon verkligen skulle klara ett så tungt jobb.

Maria Wetterström Stålarm, gymnasielärare El-o Energiprogrammet Ållebergsgymnasiet, menar att branschen och företagen marknadsfört yrket för dåligt och hon får medhåll av Emma Elheim, företagare Hallabro El.
– Absolut, vi företag har ett ansvar att visa oss och jobba med attitydfrågor och vår kontakt med skolan. Samtidigt är mitt problem inte att visa upp vad vi gör och anställa kvinnor, utan att det finns inga att visa det för och anställa, menar hon.
Diskussionen går vidare via behovet av att bryta invanda mönster att välja det alla andra tjejer väljer och det ännu större behovet av kunnigare yrkesvägledare i skolorna. Det landar i machokulturen inom byggsvängen. Wetterström Stålarm efterlyser en motsvarighet till Byggnads kampanj Stoppa Machokulturen för att visa att branschen bryr och välkomnar kvinnor.
Gamla könsnormer, okunskap om yrket och en oförmåga att visa upp branschen är alltså några av panelens svar på varför.

Men vad görs då och vad borde göras?
Ann-Sofie Hermansson (S), Kommunstyrelsens ordförande Göteborg stad, ser ingen quick-fix men pekar på en del jämställdhetsprojekt inom skolvärlden som pågår som hon tror är rätt väg. I Angeredsutmaningen får killar pröva på yrken som är traditionellt kvinnodominerade och vice versa. Hon menar också att politiska styrmedel är möjliga.
– Exempelvis vid upphandlingar skulle man kunna lägga vissa krav som måste med; Dubbla omklädningsrum, duschar och liknande. Om branschen är så korkad att den inte ger sina medarbetare lika förutsättningar på arbetsplatsen får vi väl skriva in det, säger hon.

I senaste el-avtalet finns också ett projekt inskrivet för att titta närmare på problematiken berättar Jonas Wallin, Ordförande SEF. Pengar är avsatta från både fack och arbetsgivarpart och en grupp på ledningsnivå ska under året jobba med frågorna.
– Jag kommer själv ingå i den gruppen. Vår första åtgärd blir att göra en inventering av frågan på alla plan. Det här är medskrivet i avtalet och det sätter press på oss. Vi vill visa att vi tar det här på allvar, menar han.
Och det måste till en förändring där utbildningsdepartementet och arbetsmarknaden synkar ihop efterfrågan och behov. Annars står vi inför än större bekymmer om 10-20 år, menar han och får medhåll av Ann-Sofie Hermansson.
– Branschen går miste om för många duktiga kvinnor och det har den inte råd med. Vi har en kompetensförsörjningsbrist på väg så vi står och dör helt enkelt, säger hon.
Emma Elheim betonar vikten av fortsatt och bättre debatt och sammanfattar:
– Debatten är inte tillräckligt levande; Herregud, varför ska vi INTE ha kvinnor i branschen.

Jan-Erik Johansson