Medlemsmöte på Bilfinger

Sveg
Den 2 februari styrde undertecknad och ordföranden för Bilfingerklubben Bengt-Åke Jansson kosan mot Sveg. För att stråla samman med våra kraftverkskompisar där.
Ombudsman Sven Höckert kom också till mötet tillsammans med Ted, representant från LO.
Vi började med att få en försäkringsgenomomgång, en mycket bra sådan, av Ted från LO.

Sen rapporterade Sven om lite förhandlingar som han har haft med företaget. Och vad som ligger i röret. Övertid, beredskap, UE m.m.
Vi pratade framtid, och den ser inte så ljus ut. Det konstaterades att åldersstatusen på de anställda ligger på 55+. Och det är inget unikt just för Sveg, utan så ser det ut i hela branschen.
Det som är mest oroande, och som de säger i På spåret ”Vart är vi på väg?” Återväxten är låg, nästan obefintlig.

Trenden inom branschen har blivit att det blir fler och fler tjänstemän av montörerna, och beredskapsstyrkorna utarmas. Hur skall vi då kunna underhålla våra kraftstationer?
Jo, företagen lånar in andra företag för att kunna hålla beredskapen. Hur är det då ställt med kompetensen, säkerheten, lokalkännedom med mera? Det lutar åt ett osäkert samhälle.
En tradition med yrkesstolta, kompetensstarka kraftverksarbetare går i graven, vi får en osäkerhet i produktion. Med den trenden så kommer också olyckorna. Man har dålig kännedom om anläggningen, vet inte hur den fungerar var farorna finns, arbetsmiljö, elsäkerheten klickar och så vidare.
Istället skulle man rekrytera unga så fort som möjlig, låta de vara med och ta till vara på kompetensen nu när den finns kvar.
Vi pratade också facklig verksamhet, om hur vi skall fylla luckorna efter de trotjänare som har jobbat fackligt. När de slutar och tar pension. Om hur viktigt det är att det finns ögon och öron på företaget/arbetsplatsen för att facket skall ta del och kunna vara med och påverka. Finns ingen kanal så vet vi inget heller.

Stanley Nilsson