Den svenska modellen är en samverkansmodell. Den bygger på att parterna och regeringar oavsett färg accepterar våra olika intressen och utgångspunkter. Vi från det fackliga hållet säljer arbetsfred. Arbetsgivarna betalar för denna.

Vi möts, som vi nu snart ska göra, i en ny avtalsrörelse. Ibland i ett högt tonläge. Men vi måste alltid i slutändan hitta en lösning som vi bägge parter kan acceptera. Allt annat vore kaos.

Detta är vårt gemensamma ansvar. Arbetsgivarna kan tycka oerhört illa om oss och vi kan förbanna dem och vilja knäcka dem och få dem att till och med gå i konkurs. Men det skulle inte fungera. Vi måste mötas i en förhandlingslösning annars väntar politisk inblandning och förlorad konkurrensförmåga och lägre tillväxt. Vilda strejker och ständiga konfrontationer är ingen bra väg.

Under 1970-talet gick vi från den fackliga sidan med understöd från socialdemokraterna kanske lite väl långt i vissa avseenden. Vi var väldigt starka och det ledde fram till krav om att socialisera näringslivet.

Löntagarfonderna blev en vattendelare och ledde fram till en stark motreaktion som bland annat ledde fram till en valförlust 1976 och en stark mobilisering och revanschhunger från näringslivet.

Storkonflikten 1980 var en sådan strid som kostade vårt samhälle enorma summor och hade ingen vinnare.

Under 1980-talet kom reaktionen i form av nyliberalismen och vi har varit tillbakapressade. Men detta har vänt. Vi har i dag en socialdemokratisk regering som gör mycket gott för vår modell. Den svenska modellen växer sig starkare igen. Och det är också en spegling av värderingsförändringar.

I undersökningar kan man se att det framförallt hos ungdomar finns en väldigt stark vilja att understödja etisk konsumtion, både ekologisk och socialt hållbar produktion. Man vill helt enkelt att det ska gå juste till både i produktionsformer och hur de anställda har det.

Vi ska från fackligt håll ta strid för det vi tror på. Det gäller också arbetsgivarna. Men där ska vi mötas. Vi måste alltid kunna mötas i en lösning som vi bägge kan leva med. Striden får aldrig vara överordnad resultatet. Aldrig en konflikt för konfliktens skull. När vi förhandlar med arbetsgivaren gör vi det alltid med kollektivets bästa för ögonen.

Det finns alltid enskilda medlemmar som kanske tycker att vi gör för lite, men vi måste ta hänsyn till alla. Vi gör det alltid med en rimlighetsbedömning för ögonen. Vi ställer inte orimliga krav. Detta vet också arbetsgivaren. Han kan inte heller komma dragande med helt orimliga krav.

Detta sker ändå ibland. Men då har vi en ordning för det. Vi slår inte på hela vår vapenarsenal så fort vi är oense. Vi förhandlar. Och försöker hitta lösningar. När det inte går ökar vi trycket på arbetsgivaren steg för steg. Detta sker varje dag på tusentals arbetsplatser. I skrivande stund sitter man nu på en arbetsplats och svär inombords över varandra, men vet innerst inne att man måste hitta en lösning som bägge kan leva med.

I några undantagsfall hamnar vi i det yttersta läget med strejk eller i arbetsdomstolen. Men då är det alltid i oerhört stora principiella frågor som berör hela vårt kollektiv eller hela arbetsmarknaden. Visst kan man tycka att det är trögt ibland, men denna tröghet är en del av den svenska modellen. Den är kanske till och med en förutsättning.

Jag svär för mig själv i stort sett dagligen, över alla oseriösa arbetsgivare som jag får vittnesmål över och som jag möter. Precis som de säkert gör över mig och vårt förbund. Vi har olika intressen. Men vi vet att vi förr eller senare måste hitta en gemensam lösning. Vi behöver inte gilla varandra, men vi måste respektera varandra.