”Inget självändamål att LO är enat”

2016 har varit ett minst sagt händelserikt år. Hittills har vi i Kommunal förhandlat fram närmare 50 avtal, som alla gett löneökningar minst i nivå med märket på 2,2 procent och i de flesta fall tydliga villkorsförbättringar för våra medlemmar. I april slöt vi ett historiskt avtal med SKL, som gav en extra lönesatsning till undersköterskor och en tydlig avsiktsförklaring om att införa heltid som norm.

Efter en kort semester inleddes hösten med en rivstart när vi fortsatte förhandlingarna för bland annat personliga assistenter. I skrivande stund har vi tvingats varsla om nyanställningsblockad för personliga assistenter i privat omsorg. Orsaken: Arbetsgivarna i Vårdföretagarna anser sig inte ha råd med löneökningar i nivå med vad alla andra har fått. Deras argument är ihåliga och medlare är utsedda. Vi hoppas på en snar lösning och känner ett starkt stöd för våra krav.

Nu i oktober ska LO:s representantskap i bästa fall enas om en gemensam linje inför nästa års avtalsrörelse. Kommunals utgångspunkt är tydlig. Ett enat LO är i grunden bra för de cirka 1,8 miljoner löntagare som under nästa år ska få nya avtal. Men det är inget självändamål. Låt mig förklara varför:

Vårt avtal med SKL som gav en extra lönehöjning för undersköterskorna utöver märket blev verklighet bland annat genom att vi lämnade samordningen. Skälet var för att vi inte ville ha en generell låglönesatsning. Den metoden har prövats förr och inte varit särskilt framgångsrik. Vi har fått betala krontalsökningar med att sälja villkor i kollektivavtalen.

Undersköterskorna är en tydligt identifierad kvinnodominerad grupp som allt för länge sett sina löner minska i relation till de mansdominerade grupperna inom industrin. Hade vi enbart hållit oss till märkets 2,2 procent hade löneskillnaderna fortsatt att öka. Om en exempelvis en verkstadsarbetare eller en elektriker ska ha 2,2 procent och en undersköterska också ska ha 2,2 procent kommer löneskillnaden att öka av den enkla anledningen att de mansdominerade yrkesgrupperna redan tjänar mer än undersköterskan. Det är enkel matematik.

Vi fick utstå en hel del kritik för förra årets beslut att hoppa av samordningen. Men av allmänheten fick vi ett massivt och stärkande stöd. Den enkla matematiken var så tydlig att till och med ekonomer och bedömare som vanligtvis inte tillhör våra starkaste supporterskaror uttryckte stöd och förståelse för våra krav.

Att vi fick till det historiska avtalet var självklart en stor framgång. Men i längden kommer det att krävas ett mer långsiktigt arbete än enskilda punktinsatser för att komma tillrätta med värdediskrimineringen som gör att de kvinnligt kodade yrkena, ofta inom vård och omsorg, ständigt värderas lägre än de manligt kodade yrkena.

Därför hoppas jag att diskussionerna inom LO den här hösten – och i framtiden – kan komma att handla om mer än bara det heliga och ständigt normerande märket. Hur kan vi enas om metoderna för att långsiktigt nå mer jämställda löner? Hur kan vi ringa in de stora grupper som är värdediskriminerade och vilka verktyg ska vi använda för att bryta mönstret utan att behöva betala löneökningar med försämringar i andra delar av avtalen?

Det blir nog svårt hitta en snabb och gemensam lösning på alla de här svåra frågorna under hösten. Men jag hoppas att vi kan nå en bit på vägen. Ett enat LO, med en gemensam linje, är en urstark kraft för förändring. Och jag är övertygad om att tillsammans kommer att hitta en väg framåt. Men det är heller ingen katastrof om det får ta tid. LO är i grunden starkt och klarar ytterligare en avtalsrörelse utan samordning. Vi kommer även fortsättningsvis stödja varandra med eller utan samordning!