”Vi behöver tala om psykisk ohälsa”

Vi behöver diskutera en sak mina kära elektrikerkollegor. Vi behöver prata om den dolda sjukdomen. Den som inte syns på utsidan, men som definitivt känns på insidan hos den drabbade, nämligen psykisk ohälsa.

Allt fler i dagens läge blir diagnostiserade med olika så kallade störningar, bland annat depression, utmattningssyndrom, bipolär sjukdom med flera. Orsakerna är många, barndomstrauman, stress, prestation.

Varje dag är en utmaning att kliva ur sängen, klä på sig och ta sig till jobbet.

Jag själv lider av IEPS (instabil emotionell personlighetsstörning), även känt som Borderline. Den syns inte på mitt yttre utöver de ärr jag har på kroppen efter år av självskadebeteende. Det märks sällan i mitt vardagliga uppförande, men den finns därinne i mig och ställer till med problem.

I mitt yrke som elektriker är det en ständig utmaning att kunna vara vaksam och sköta mitt jobb och samtidigt hantera känslorna och tankarna som far runt i mig som en hurrikan.

Jag kan från ena sekunden vara sprudlande glad till att vara helt orkeslös och matt. Deppig och få vanföreställningar om mitt personliga värde och återkommande tvivel.

Jag har absolut förståelse för att personer i min omgivning inte alltid kan hänga med mina svängningar.

Jag kan vara besvärlig och verka oberäknelig. De ska veta att mina utbrott är sällan personliga, utan mitt felinlärda sätt att bearbeta den frustration jag alltid bär på.

Varje dag är en utmaning att kliva ur sängen, klä på sig och ta sig till jobbet. Jag älskar mitt jobb och jag önskar jag hade den energin att orka hela dagen, så som så många andra människor. Prestation och viljan att lära mig finns alltid där, det handlar helt enkelt om orken.

Fördomarna är många gällande psykiska sjukdomar, och man förknippas ofta med psykopati, empatilöshet, konstanta depressioner.

Dräneringen av energi påverkar mitt mottagande av information dagligen. Om ni kan föreställa er att er hjärnaktivitet går på högvarv dynget runt utan stopp. Så jag kan aldrig slappna av.

Jag kan anses slö, lat, långsam, korkad, borta i en helt annan värld. Men det har med att jag blir matt av alla intryck och nya lärdomar. Ofta skäms jag för detta, samtidigt som jag försöker acceptera att läget bara är så.

Fördomarna är många gällande psykiska sjukdomar, och man förknippas ofta med psykopati, empatilöshet, konstanta depressioner.

Jag tycker det är otroligt synd att vi med psykisk ohälsa ska behöva förklara oss, framför allt för personer som inte kan se utanför sin egna låda. Synd att behöva försvara mig själv för personer som inte tror att störningar faktiskt existerar och inte är något påhitt för att få uppmärksamhet.

Det är samtidigt fullkomligt förståeligt att alla människor inte har upplevt samma saker, men respekten lyser med sin frånvaro. Synd att flera timmar i veckan vara frånvarande från jobbet för att gå i terapi för någonting jag inte rår för.

De gånger jag faktiskt får ett psykbryt på jobbet, är när jag blir extremt stressad, känner att jag inte duger och gör fel hela tiden. Dessa är min typiska ”triggers”.

Jag vill förmedla till mina kollegor att ta er tid att prata med era kollegor som har det svårt.

Vad är då en trigger? Situationer, vissa uttryck, känslan av misslyckande, minnen som sätter igång panikkänslor, rädsla och ångest som ofta visar sig genom ilska eller nedstämdhet.

Med ett förflutet fyllt av misshandel, stress, övergrepp, psykisk tortyr och orättvisa så finns det en logisk förklaring till varför jag, men även massor av andra människor har denna störning.

Jag vill förmedla till mina kollegor att ta er tid att prata med era kollegor som har det svårt. Ni behöver inte alltid förstå eller hålla med, men att ni lyssnar är en enorm validering för oss. Ni är otroligt viktiga.