Inför min 30-årsdag skrev jag ett brev till en av mina vänner och som handlade om min framtid som jag planerade för. Det skrevs under en turbulent tid av mitt liv och innehöll konkreta förutsägelser, alla hoppfulla.
Turbulenta perioder kräver tankar om framtiden. Osäkerhet behöver mötas av hopp om något bättre. Uttrycket för detta behöver riktas utåt! Som min handledare säger: Alla känslor har en riktning som behöver kanaliseras och benämnas. När man benämner känslan behåller man kraften som annars riskerar att gå förlorad.
Sedan början av året arbetar förbundsledningen med frågan om framtiden och med stöd av en forskningscirkel. Jag handleder ledningen i arbetet. Ca en gång i månaden genomför man ett möte med en kompetent person som föreläsare. I mötet lyfter förbundsledningen tankar och idéer med både gäst och varandra.
Går det att uppfatta ett mönster från samtalen?
Det mest uppenbara är att man lär sig genom att reflektera tillsammans. Kunskap skapas med stöd av relation! Någon i förbundsledningen bjuder in genom att påstå, någon annan bygger på genom att lägga till och någon tredje bygger samman genom att integrera vad som sagts eller expandera till nya tankar. Rätt eller fel gäller inte. Man får tänka olika men syftet är att tänka tillsammans.
En av mina favoritförfattare inom ämnet demokrati och utbildning, John Dewey, talar om vidsynhet kontra trångsynthet. Vidsynhet präglar cirkeln. Att vara vidsynt betyder att vara öppen för alla möjligheter som kan kasta ljus över en situation och som måste redas ut för att beslut ska kunna tas. Trångsynthet innebär att blockera medvetandet för nya tankar och initiativ och leder till, som Dewey uttycker det, för tidigt intellektuellt åldrande.
Ett annat mönster är att något är på väg att hända. Unga människor födda i början på 90-talet och senare överger i allt större utsträckning individualismen som ledstjärna. Att göra något tillsammans och att göra något bra för samhället blir allt viktigare!
Det engagemang som växer fram kommer inte att kunna styras med stöd av hierarki, karismatiska ledare och stadgar lika lite som det är möjligt för en enskild fisk i stimmet att styra alla andra fiskar i sammanhanget. Det är omvärldens händelser som kommer att styra och människors förmåga att anpassa sig till vad som händer och snabbt samordna sitt engagemang till stöd för handling som kommer att avgöra. Vi har sett exempel på detta i höst när det gäller unga människors engagemang till stöd för flyktingar.
Ytterligare en slutsats är att framtiden inte kommer att handla om att leda människor. Framtiden kommer att handla om att leda händelseförlopp och människor kommer att leda sig själva. Många händelseförlopp kommer dessutom inte att kunna förutses. Gränser mellan ledare och medarbetare kommer att suddas ut. Beroende på vad som händer i skeendet tar någon eller några ledaruppgifter och andra medarbetaruppgifter för att skifta när skeendet skiftar.
Men om vi i allt väsentligt blir händelsestyrda, och dessutom inte kommer att kunna förutse framtidens händelser, behövs det då verkligen tankar och idéer om framtiden? Kan vi inte nöja oss med att vänta ut det som händer och då agera?
Förändringsprocesser är påfallande ofta långsamma. Vi kan nästan alltid förnimma dem men med svårigheter att fånga konsekvenserna. Och när det väl tippar över blir upplevelsen plötslig även om den är förväntad. Och än mer besvärlig att hantera om den är oförväntad och vi dessutom inte har beredskap att agera.
Så vi behöver tänka på framtiden för att öka vår beredskap att agera även om vi inte kan förutse den. Och vi behöver bearbeta den osäkerhet vi kan uppleva inför framtiden, även om vi inte förstår vad som händer, för att kunna bevara vår hälsa. Alla känslor har en riktning som behöver kanaliseras och benämnas. När man benämner känslan behåller man kraften som annars riskerar att gå förlorad. Detta gäller inte endast individer utan också grupper och organisationer. Till och med nationer!
När jag tänker på brevet jag skrev för snart 35 år sedan, konstaterar jag att mycket litet av det jag då skrev har hänt. I stället har annat inträffat. Men brevet tjänade sitt syfte. Det stödde mig med hopp om något bättre.
En annan av mina favoritförfattare, Richard Rorty, skriver i en av sina böcker Hopp i stället för kunskap om hur viktig vår egenskap att samarbeta med andra människor är, och särskilt att arbeta tillsammans, för att göra framtiden bättre. Jag tolkar Rorty som att samarbete, och hopp om en bättre värld, är viktigare än kunskap om världen. Därför är forskningscirkeln med förbundsledningen viktig. Den stödjer samarbete och det är det som behövs för att skapa en bättre värld!

Ulf Grundel