VM i Qatar – de vill vara bäst i världen men knappast när det gäller migrantarbetare
”I varje rum bor det 8-10 personer. Vi beräknar att det är 12-13 kvadratmeter. Här ska de ha allt, sin mat, sina kläder, sitt bagage. Det är männens hem i två år."
Fotbolls-VM i Qatar pågår för fullt. 2015 var Per Eklund och Tomas Nyberg på plats för att besöka migrantarbetarna som byggde arenor inför världsmästerskapet. Nu återpublicerar vi deras reportage.
Eländiga villkor och spruckna drömmar för arbetarna i Qatar.
Det var den 2 december 2010 i Zurich. Med röstresultatet 14-8 tog Fifas exekutivkommitté beslut om att förlägga fotbolls-VM i fotboll i Qatar 2022.
Dåvarande emiren i Qatar, Hamad bin Khalifa Al Thani, var på plats och blev strålande glad. Han hade lyckats med sin intention att få ett av de största mästerskapen till det lilla landet.
15 år tidigare, vid midsommar 1995 hade han avsatt sin far som emir och kunde nu leda landet som han ville.
Sporten skulle lyfta landet ur lillebrorskomplexet trodde han. Dessutom skulle han få njuta av idrotten på hemmaplan.
I januari 1995 hade Stefan Edberg vunnit den andra ATP-turneringen i Qatars huvudstad Doha. Han slog Magnus Larsson i finalen. Tillsammans vann de också dubbeln.
Den idrottsliga satsningen började med ATP-turneringen. Qatar fick arrangera många tävlingar, och man hade höga mål, mycket höga mål.
Pengar fanns det. På 1940-talet hade man upptäckt oljan. Sen hittade man gas. I dag är Qatar en av världens största gasleverantörer. Det räcker i 300 år.
Fotbolls-VM 2022
Mästerskapet spelas 20 november till 18 december 2022.
Spelas på tolv arenor, varav nio är helt nybyggda. Tre arenor byggs om.
Qatar satsar 1400 miljarder inför VM.
Misstänkta mutor
En bit in på 2000-talet sökte Qatar OS 2016. Det blev nej, Brasilien fick flest röster. Beslutet om fotbolls-VM 2022 blev i stället plogen in på de riktigt stora tävlingarna.
Huruvida beslutet gick rätt till i Fifas exekutivkommitté, är det väl tveksamt om vi någonsin får reda på.
Men man kan bara konstatera att både Fifa-basen Sepp Blatter och Uefa-basen Michael Platini just nu är avstängda från allt arbete på grund av diskussionen om mutor i samband med viktiga beslut, bland annat beslutet om VM i Qatar.
Av de 24 medlemmar i Fifas exekutivkommitté som 2010 tog beslut om de två världsmästerskapen, så är 16 ledamöter i dag avsatta eller häktade på grund av misstankar om mutor.
Efter beslutet om fotbolls-VM i Qatar, gick det fort. Kunde Fifa arrangera fotbolls-VM, kan andra förbund arrangera VM. Handbolls-VM, sim-VM, friidrotts-VM gick i snabb takt till Qatar.
Det är nästan två miljoner migrantarbetare från Asien, som ska se till så att den nuvarande idrottsälskande emiren Tanim bin Hamd Al Thani och hans far Hamad bin Khalifa Al Thani ska få uppleva sina drömmar att se fotbolls-VM, friidrotts-VM och andra stora tävlingar.
Qatar
I Qatar lever närmare 2,5 miljoner människor. 280 000 är qatarer och medborgare. Ungefär lika många är så kallade expats, som läkare, ingenjörer, piloter, statsplanerare och liknande. De kommer till stor del från Europa. Bortåt två miljoner är migrantarbetare från i första hand Indien, Nepal, Bangladesh och Filippinerna.
Kafalasystemet innebär att du måste ha en sponsor för att vistas i landet. Det innebär att migrantarbetarna är helt uppknutna till det företag de arbetar åt. Du kan inte byta arbetsgivare. Ofta har arbetarna också fråntagits sina pass.
Systemet används inom alla Gulfstaterna i regionerna. En stor del av arbetskraften är migranter Totalt är det omkring 25 miljoner migrantarbetare i regionen. Förenade arabemiraten med 8-9 miljoner, Saudiarabien cirka 9 miljoner, Oman 2 miljoner, Bahrein cirka 700 000, Kuwait cirka 2 miljoner och Qatar cirka 2 miljoner.
Inför Fotbolls-VM satsar Qatar otroliga och hisnande 1400 miljarder i byggen av flera helt nya stadion, hotell, vägar, tunnelbana.
Under de senaste åren och de närmaste åren arrangeras en rad VM-tävlingar och andra internationella tävlingar. 2019 arrangeras friidrotts-VM.
Bygginternationalen BWI, har under flera år nu uppmärksammat arbetsvillkoren vid byggena av idrottsanläggningar, bostäder och annat inför mästerskapen genom projektet Decent Works.
Redan i dag beräknar man att bortåt 2000 migrantarbetare avlidit under sin tid i Qatar. Innan Fotbolls-VM beräknar experter att det kommer att röra sig om runt 7000 dödsfall.
Kan inte gå på toaletten
Trots en mäktig kritik mot Fifa har ledningen där vägrat diskutera villkoren för de hundratusentals fattiga arbetarna från Nepal, Indien, Pakistan och Filippinerna.
Många av arbetarna har arbetsdagar på 10-14 timmar, bor trångt i läger, och har en lön på 2000-4000 kronor per månad.
Under några dagar i början på november, besökte jag och fotografen Tomas Nyberg Qatar och huvudstaden Doha, för att bilda oss en uppfattning om det lilla landet.
Det var varmt, runt 30 grader på dagen. Under juli-augusti är det inte ovanligt att termometern letar sig upp mot 50 grader. Inte bra.
Speciellt inte för de arbetare som inte törs ha vatten med sig på jobbet, då de inte kan gå på toaletten.
Fotbollsspelarna ska däremot slippa värmen. VM avgörs strax innan jul 2022.
10 män på 13 kvadrat
En dag tar vi oss ut till ett boende utanför staden. Det är dammigt, dammigt. Efter vägen står det gamla, mycket gamla bussar som ska transportera arbetarna från bostadslägren till byggena.
Vägarna blir bara sämre och sämre, ju närmare lägret vi kommer. Det är knappt att taxichauffören törs köra här. Stora hål i vägen gör att bilen kan fastna eller att underredet slås sönder.
Vi smyger in genom en bakdörr på lägret, där en boende släpper in oss i hemlighet. Vi skulle aldrig få komma in om vi gick den officiella vägen.
Första reaktionen är nog lite av chock. Det är möjligt att killarna som bor här har vant sig. Som alla människor vill man väl göra så bra som möjligt omkring sig.
I varje rum bor det 8-10 personer. Vi beräknar att det är 12-13 kvadratmeter. Här ska de ha allt, sin mat, sina kläder, sitt bagage. Det är männens hem i två år.
En del har väldigt tunna madrasser, andra mer normala. De försöker göra det fint vid sängen. Det här är deras hem.
Det är dåliga boendeförhållanden. Det är dåligt på jobbet. Det är dåligt om man blir sjuk
Rodel får inte resa hem
Vi träffar Benson och Fernando i ett rum.
– Det är inte bra. Det är dåliga boendeförhållanden. Det är dåligt på jobbet. Det är dåligt om man blir sjuk, berättar de.
En tiondel av månadslönen, 180 rial, dras av om de är sjuka en dag utan läkarintyg. Har de feber, måste febern kontrolleras av lägerchefen.
Man har inte rätt att vara sjukledig för magont, ryggont och liknande om man inte har besökt sjukhuset.
Ensam i ett annat rum hittar vi Rodel från Filippinerna. Hans rumskamrater är på arbetet. Rodel är färdig med sitt tvåårskontrakt och hoppas kunna komma hem snart. Det är arbetsgivaren som bestämmer när de får åka hem.
När vi träffar Rodel, så har det gått nio dagar och han vet inte när han får resa. Han längtar hem till ön Cebu där han bor. Där väntar hans fru och deras snart tvåårige son.
Han har inte kunna resa hem och träffa sonen. Han fru födde barnet efter det att Rodel reste till Qatar. Nu hoppas han få komma hem till tvåårsdagen den 10 december.
Många luras på lönen
Rodel fick betala 34 000 pesos till jobbförmedlingen för att få komma till Qatar. Omvandlat i svenska pengar är det 6 300 kronor.
Med tanke på att Rodel tjänat 65 kronor per dag i Filippinerna tog det honom alltså 100 arbetsdagar bara för att tjäna in pengarna det kostade att få ett jobb i Qatar.
Han blev lovad 1 600 rial plus 200 kronor för luncherna varje månad. Det är lite drygt 4 000 kronor per månad. En hel del av pengarna kan han skicka hem.
Rodel fick den lön han blivit lovad. Så är det inte alltid.
Vid ett hemligt möte med ett 50-tal migrantarbetare från Nepal och Indien berättar en tredjedel att de i hemlandet blivit lovad en lön, sen tvingas de skriva ett nytt kontrakt på planet eller efter ankomsten. Då är lönen rejält reducerad.
Inget avlopp
Vi ser kök och toaletter, som jag helst inte skulle vilja använda. Skitigt, snuskigt. Toaletten och duschen är i samma krypin.
Här finns inget avloppssystem i området som härbergerar tusentals arbetare. Så varje dag måste en sugbil komma och suga rent.
På kvällen åker vi till ett annat läger. Det är mörkt, och här finns inga gatljus. Det är svårt att hitta. Taxichauffören börjar tydligt bli lite orolig över vart vi ska. Till slut släpps vi snabbt in i en bakdörr.
Det är sent och här har de flesta kommit hem från jobbet. Det står människor överallt. Det hänger kläder överallt.
Vi får gå i ett litet rum där det samlats 15-20 personer, och de är noga med att låsa dörren. Man litar inte riktigt på alla.
Här bor det nepaleser och indier. De ser ut att ligga längst ner på förtryckets stege. De flesta berättar om löner på 700-1000 riyal i månaden, knappt 2 000 svenska kronor.
Klassamhälle utöver det vanliga
Under mina besök i de extremt tätbebodda, och slitna boenden, där människor tvingas leva under kontroll, så får jag minnen av besöken i kåkstäderna utanför Kapstaden i Sydafrika på 1990-talet.
Apartheidpolitiken skapade ett klassamhälle utöver det vanliga. Här kan vi också se ett klassamhälle utöver det vanliga.
Även om boendet är tufft, trångt och hälsovådligt, så kanske det inte är det värsta.
Det värsta är inte hur man bor utan hur man utnyttjas.
– Det värsta är inte hur man bor utan hur man utnyttjas. De håller en lampa som lyser långt borta som gör att du hoppas. Skulle de släcka lampan skulle man bara gå hem, säger Elektrikernas ordförande Jonas Wallin, som var med i en delegation från Bygginternationalen, BWI, som nyligen besökte landet.
När jag lämnar lägret, bär jag med mig minnena av trängseln, avskildheten, utanförskapet, smutsen och de dramatiska livsupplevelserna.
Överallt där vi kommer, så står migrantarbetare till vår tjänst. I hotellobbyn, i taxin, i restaurangen. Vi funderar lite hur man behandlar dem och hur de ser på oss.
Beslagtagna pass
Vi pratar lite med de taxichaufförer som kör oss. De är själva migrantarbetare, från Marocko, Sri Lanka och Filippinerna.
Ganska öppet konstaterar de att de som bor i lägren behandlas väldigt illa. Taxichaufförerna ligger lite högre på förtryckets stege.
En förmiddag går vi till ett hemligt möte i centrala Doha. Ett 50-tal nepaleser och indier i ett av de nätverk som finns, har samlats för att berätta om sin situation.
Ett 20-tal har fått sina pass beslagtagna, trots att det är förbjudet. Människor reser sig upp och berättar sin historia. En person tolkar mellan hindi och engelska.
En indier som arbetat i området i 22 år, på slutet som assisterande förman, råkade ut för en mycket allvarlig olycka i början av mars. Företaget nonchalerar honom och menar att han har sig själv att skylla. Han visar upp hemska bilder på skadan på foten.
En av BWI:s organisatörer i området jobbar nu med att tvinga företaget att ta sitt ansvar för mannens sargade fot.
Men för att få rätt mot företaget, kan mannen inte resa hem. Det har nu gått sju månader sedan olyckan och han får ingen lön.
Kafalasystemet
En viktig del i kritiken mot Qatar har också varit att man uppmärksammat det så kallade kafala-systemet som finns i alla Gulfstaterna, Förenade arabemiraten, Saudiarabien, Oman, Bahrein, Kuwait och Qatar.
Kafalasystemet innebär att du måste ha en sponsor för att vistas i landet. Det innebär att migrantarbetarna är helt uppknutna till det företag de arbetar åt. Du kan inte byta arbetsgivare. Ofta har arbetarna också fråntagits sina pass.
Den qatariska regimen har lovat att reformera kafalasystemet, och nyligen togs beslut om en förändrad lag. Någon direkt förändring av systemet blir det dock inte i den nya lagen.
Inga svenska byggföretag
Vi besöker den svenska ambassadören i Qatar, Ewa Polano. Hon är intensiv, hon ser ut att ha massor på gång och ser som sin viktigaste uppgift att främja svenskt näringsliv.
Totalt finns det 469 svenska i landet. Inga svenska byggföretag finns på plats. De skulle inte kunna jobba här om de har några etiska riktlinjer. Däremot har bland annat ABB och Sweco personal i landet.
Jag uppfattar det som att ambassadören känner sig lite imponerad av Emirfamiljen. Hon talar beundrande om den nuvarande emirens mamma, Sheikha Mozah bint Nasser Al Missned. Om hur vacker hon är och om vilket viktigt arbete hon utför.
Ambassadören tycker också att Qatar har fått en orättvis kritik.
– Det är lika skitdåligt i Saudiarabien och Förenade Arabemiraten, säger hon.
En kampanj mot Qatar
Dessutom menar hon att Förenade arabemiraten ekonomiskt ligger bakom en kampanj mot Qatar.
– Vi ska vara kritiska, så vi får till förbättringar. Men vi använder konstruktiv kritik, säger Ewa Polano med en underförstådd syn på att den fackliga rörelsens kritik inte är konstruktiv.
– De är så himla nya på alla områden, säger hon.
I don’t give a damn.
Men tydligen inte när det gäller att bygga fantasifulla hotell, muséer, fotbollsstadion och annat.
Nyligen beslutade även ILO, som är FN:s organ för sysselsättnings- och arbetslivsfrågor att sända en delegation för att granska villkoren i Qatar. ILO har tidigare varit mycket kritiska mot situationen i Qatar.
”I don’t give a damm”, sa nyligen chefen för Qatar airways, Akbar Al Baker, när ILO kritiserade hur företaget agerade.
