I januari skrev jag om Sverigedemokraterna i en krönika som ställde frågan om man skulle förhandla med djävulen? Jag använde de grundläggande tankarna i bakom världens mest ansedda institut för förhandlingskunskap; Harvards Program on Negotiation för att hitta ett svar. De anser att man alltid ska diskutera och förhandla – även med sin värste fiende.
Krig är ett romantiserat och alldeles förskräckligt tidsfördriv innan parterna i alla fall måste samtala och lösa problem för att nå en fred som är bra också för de som förlorat.
I januari hade SD 13,3 % av väljarstödet i Sifo:s undersökning – nu i augusti har det ökat till 17,8 %. Då sympatiserade 19,8 % av LO:s medlemmar med SD – nu är siffran 29,9 %. SD är det största partiet bland svenska män.

 

 

Jag tycker hjärtligt illa om den politik som politik som SD står för. Nationalism kan vi få utlopp för genom idrottsevenemang eller Melodifestivalen – det räcker med grunda historiska kunskaper för att veta att hyllandet av den egna nationen inte fört något gott med sig. Det sker oftast med en arrogant attityd att andra är sämre än vi.
Men jag tycker ännu sämre om när man i demokratins namn försöker mobba ut grupper vars värderingar man inte gillar. Det förs ett sofistikerat krig mot SD av det politiska etablissemanget just nu. Idag är bara tre procent av svenskarna medlemmar i något politiskt parti – oklart vilket verkligt inflytande ens de gräsrötterna har på sina partiledningar.
SD ska frysas ut – man ska inte prata med dem. När företrädare för arbetarrörelsen intervjuas om varför de särbehandlas blir svaret:
– De delar inte våra grundläggande värderingar om alla människors lika värde.

 

 

Ett svar som förstås blir ett intellektuellt haveri eftersom den som levererar det just gjort sig skyldig till ett brott mot de grundläggande värderingarna om alla människors lika värde och allas rätt att ha en åsikt. SD är ett parti med företrädare som har en bakgrund i nazismen – men vare sig det eller partiet är förbjudet.
Och så här blir det när känslorna tar över. För min del har jag inte lyckats hitta en enda människa som mellan skål och vägg tycker att behandlingen av SD är bra – inte ens bland politiskt och fackligt aktiva. Trots de bästa avsikter lämnar istället partiers och organisationers ledningar spelplanen fri för Sverigedemokraterna att agera på. Och jordmånen är god för det. Det blir allt större klyftor mellan stad och landsbygd och inkomstklyftorna i Sverige är åter på 30-talsnivå.
Osäkerheten råder.
– Den politiska debatten handlar om fel saker, säger en facklig ledare!
Det låter som en besvärjelse – men det är just det som är demokrati – att inte en part kan bestämma vad debatten sak handla om. Nu handlar den om flyktingströmmen och tiggare därför att det är den mest angelägna frågan och de flesta har inte tillräckligt förtroende för de etablerade partierna och media. Det bristande förtroendet verkar välgrundat. I dagarna lyckas de politiska blocken inte ens komma överens om att sätta sig tillsammans för att diskutera den mest aktuella frågan alltmedan medborgarna vill ha problemen lösta.

 

 

Det är ironiskt nog inte bara Jimmy Åkesson och hans parti man inte vill prata med. Och de stora förlorarna i det här spelet är de människor som flyr från krig och elände och behöver en fristad där de kan känna sig både välkomna och trygga.

 

 

 

PO Bergström
konsult som utbildar professionella förhandlare