”Utfallet lokalt gör mig förbannad”

Våren 2013 tecknade Kommunal ett treårigt löneavtal med Sveriges Kommuner och Landsting. Jag som avtalssekreterare var både stolt och nöjd med detta avtal, som omfattar en halv miljon arbetaryrken i kommunsektorn.

Det gick nästan så långt som till konflikt innan vi lyckades få igenom lönehöjningar på 1700 kronor under en tre år period och förbättringar när det gäller arbetsvillkoren, exempelvis begränsningar gällande delade arbetspass och bättre villkor för visstidsanställda.

Kort sagt, det kändes väldigt bra.

Men det var då det.

Vi skrev inte in i vårt avtal att lågavlönade undersköterskors lönehöjning ska vara ett golv för högavlönade tjänstemän.

Nu har det gått ett år, och vi har fått utfallet av 2013 års lokala förhandlingar, i landets alla kommuner och landsting.

Detta utfall gör mig rent ut sagt förbannad. Det visar sig att arbetsgivarna lokalt fullkomligt struntat i att hålla det vi som centrala parter kommit överens om.

Vårt centrala löneavtal är likvärdigt med tjänstemännens, men nu visar det sig att såväl tjänstemännen som akademikerna fått ut väsentligt mer i både kronor och procent 2013.

SKL säger i olika sammanhang att deras medlemmar kommunerna och landstingen är utmärkta på att hålla sig inom ramen för det så kallade ”märke” som industrin satt upp för löneökningarna.

Samtidigt genomför dessa arbetsgivare fullständigt okontrollerade relativlöneförskjutningar inom sektorn. Det är oacceptabelt.

2013 skrev Kommunal på ett treårigt avtal därför att vi litar på att våra medlemmars arbetsgivare tar ansvar. Vi skrev inte in i vårt avtal att lågavlönade undersköterskors lönehöjning ska vara ett golv för högavlönade tjänstemän.

Men så har det blivit. Tilliten har fått sig en kraftig törn.

Kommunal är Sveriges största fackförbund och vi accepterar inte att SKL:s medlemmar kör över våra medlemmar på ett så flagrant sätt som man gjort 2013.

Visst är det märkligt, att det ska gå så förbaskat trögt att få till rättvisa och jämställda löner!

Snart är det dags att förhandla lönerna för 2014, och senare för 2015. Mitt budskap till kommunerna och landstingen är: Gör om och gör rätt 2014 och 2015, annars kan ni räkna med kompensationskrav i nästa avtalsrörelse.

Visst är det märkligt, att det ska gå så förbaskat trögt att få till rättvisa och jämställda löner! Det finns ju en samsyn hos befolkningen i Sverige, hos oss alla, om att lönerna ska vara mera jämställda.

Vi tycker inte att det är okej att en undersköterska i äldreomsorgen tjänar 3 500 kronor mindre i månaden jämfört med en bilmekaniker eller verkstadsarbetare.

Ändå är det stor risk att jämställdheten kommer att gå bakåt under den här avtalsperioden. Åtminstone att döma av 2013 års utfall. Och då tänker jag inte bara på kommuner och landsting, utan på hela arbetsmarknaden.

En annan faktor är att män, som oftare arbetar i konkurrensutsatta verksamheter, har lättare att få löneglidning utöver avtal.

Enligt min uppfattning tillämpas industrins lönenormering i första hand för att hålla tillbaka lågavlönade LO-kvinnor, medan tjänstemän och akademiker med sifferlösa avtal ostört kan runda det så kallade märket.

Även om vi inom ramen för LO-samordningen bestämmer oss för att fördela en något större andel av lönekakan till kvinnodominerade lågavlönade avtalsområden tolkas detta av staten, genom Medlingsinstitutet, som ett ”särintresse” som kan avfärdas.

En annan faktor är att män, som oftare arbetar i konkurrensutsatta verksamheter, har lättare att få löneglidning utöver avtal. Detta tar Medlingsinstitutet inte heller hänsyn till.

Allt detta påverkar kvinnors löner och arbetsvillkor negativt jämfört med mäns.

Slutsatsen är inte bara våra arbetsgivare, utan även staten aktivt motverkar jämställdheten.