”Vid varje givet ögonblick finns ett slags all genomsyrande ortodoxi, en allmän tyst överenskommelse att inte diskutera viktiga och obekväma fakta.”
– George Orwell

Den 28 april är det 70 år sedan Arbetarrörelsens efterkrigsprogram (AEP) publicerades. Det var en tid då kriget ransonerade optimismen liksom allt annat.

Det är en märklighet att det socialdemokratiska partiet inte med ett ord berört som präglade den politiska utvecklingen fram 1980-talet.

1930-talet hade varit en eländets tid. Dagarna före krigsutbrottet lades fundamentet för AEP:s politik i och med Saltsjöbadsavtalet. LO och SAF beslutade att respektera varandra och söka lösa sina intressekonflikter i förhandlingar.

Men i detta fanns en outtalad förutsättning att staten skulle skapa förutsättningarna för arbetsfred och tillväxt.

Med detta som bakgrund till det som främst präglades av Ernst Wigforss ideologiska klokskap, med rötter i Per-Albin Hanssons tanke om ett ”folkhem” som han uttryckt det redan 1928.

1930-talet gav inget utrymme för en sådan politik. Inte heller fanns förutsättningarna när striden arbete och kapital var som intensivast och kriget stod för dörren.

I inledningen kunde man läsa Wigforss ord:

”Förkrigstidens ekonomiska system kommer icke att kunna lösa de problem, framtiden ställer oss inför. Det gav upphov till ständiga återkommande kriser med arbetslöshet och inskränkt produktion.

De marknader, där varorna skulle säljas, var nästan alltid otillräckliga i förhållande till produktionsförmågan, fastän de verkliga behoven inte på långt när var fyllda.

Fattigdom och arbetslöshet gav upphov till begränsningar av produktionen, men begränsningen av produktionen gav å sin sida upphov till arbetslöshet och fattigdom.”

Den ekonomiska och politiska situationen var allt annat än ljus. Men, det var nödvändigt att lägga om kurs mot ett annat samhälle.

Vilka var dess mål? Det var ett oerhört ambitiöst program som med sina 27 punkter, indelade i tre huvudsakliga målsättningar, att reformistiskt förändra Sverige i en socialistisk riktning utan att för den skull förlora den nyvunna demokratin.

För arbetarrörelsen var demokratin som drygt 20 år tidigare vunnits något som inte fick förloras. Det var det viktigt att få de mer välbesuttna att inse att de inte skulle förlora på att de sämre lottade i samhället bättre levnadsvillkor.

Tvärtom, ett samhälle med mindre sociala konflikter och mer välfärd som omfattade alla medborgare var ett allmänintresse.

Full sysselsättning, rättvis fördelning och höjd levnadsstandard och större effektivitet och mer demokrati inom arbetslivet. Programmets 27 punkterna var noggrant formulerade.

Det fanns en insikt att det privata näringslivet inte skulle skapa full sysselsättning.

Programmet var tydligt då man skrev om den ekonomiska verksamheten att ”en sådan samordning bör ske under samhällets ledning och med en sådan inriktning, att enskilda intressen underordnas de mål, som samfällt eftersträvas.”

Bostadsbyggandet var en viktig del i samhällsbygget. Delvis skapades arbete, men också att den bostadsstandarden var låg, både i städerna och inte minst på landsbygden.

Den offentliga sektorn måste växa för att motverka minskning av sysselsättningen vid sämre konjunktur. Detta för att reglera konjunkturens upp- och nedgångar samt göra omfattande investeringar i infrastrukturen.

Allt hängde ihop. Full sysselsättning gav förutsättningen för sociala förändringar och jämlikhet. Men också en politiskt starkare arbetarklass och ett ökat inflytande för löntagarna. Programmet pekar slutligen mot det som blev det enda verkliga misslyckandet och dess svanesång – löntagarfonderna.

Demokratiseringen av arbetslivet blev begränsad. Därför kom annat som vunnits att förloras när nyliberalernas genombrott på 1980-talets andra hälft skedde.

När Socialdemokraterna antog normpolitiken, dvs. att inflationsbekämpning blev viktigare än full sysselsättning bröts den goda utvecklingen.

AEP gav socialdemokratin en dominerande roll under 40 år. Inte vid något val före 1980-talets slut hade (S) lägre än 40 procent av väljarna och kunde omdana Sverige i en välfärdsstats riktning där en socialistiskt präglad jämlikhetsidé var bärande.

När partiet lämnade den politiken och drog mot mitten tappade partiet också sin dominans.

Är detta som månne gör att, nu 70 år senare, vill inte den nuvarande (S)-ledningen tala om sin främsta historiska seger – bygget av välfärdsstaten?

Nu verkar istället den ”all genomsyrande ortodoxin” gälla i politiken och ingen vågar ”diskutera viktiga och obekväma fakta”.